Den heliga familjen C

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Sam 1:20–22, 24–28; 1 Joh 3:1–2, 21–24; Luk 2:41–52.

Kära bröder och systrar

Vi firar i dag den heliga familjens fest. Under julen betraktar vi hur Gud har uppenbarat sig själv för oss genom att bli människa i Jesus Kristus. Den osynlige Guden har gjort sig synlig för oss på det allra mest konkret tänkbara sätt, nämligen genom att bli en människa av kött och blod precis som vi, lik oss i allt utom i synd. Men inte nog med det. När Gud antog mänsklig gestalt i Jesus Kristus så blev han också en medlem av en mänsklig familj, den familj som vi kallar för den heliga familjen och som består av Jesus, Maria och Josef.

Det hör till Guds innersta väsen att vara kärlek och gemenskap. Detta yttrar sig först och främst i den eviga kärleksgemenskapen mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande. Vi människor är skapade till Guds avbild, och därmed hör det också till vårt grundläggande väsen att leva i gemenskap med varandra. Den mest grundläggande mänskliga gemenskapen är familjen. Och precis som att Jesus Kristus utgör den fullkomliga förebilden för hur vi ska leva som människor, så utgör den heliga familjen föredömet för alla mänskliga familjer. Den heliga familjen visar därmed på familjens plats i Guds plan och hur inkarnationen förankras i konkreta personliga relationer.

Även om vår Herre tillbringade större delen av sitt 33 år långa liv i avskildhet tillsammans med Maria och Josef, så dröjde det länge innan denna del av hans liv uppmärksammades liturgiskt. Andakten till den heliga familjen inleddes först på 1600-talet på initiativ av den helige François de Laval, en franskfödd biskop som blev den förste apostoliske vikarien av Nya Frankrike och den första biskopen av Quebec i nuvarande Kanada. Han helgonförklarades av påven Franciskus år 2014. Mot slutet av 1800-talet godkände påven Leo XIII det lokala firandet av den heliga familjens fest, och år 1921 införde påven Benedictus XV denna fest i Kyrkans universella kalender, som då förlades till söndagen efter Epifania. I samband med liturgireformen år 1969 flyttades denna fest till söndagen i juloktaven. Detta skedde på personligt initiativ av den helige påven Paulus VI, som därmed ville understryka familjens centrala betydelse i samband med firandet av Kristi födelse och den heliga familjens roll i frälsningshistorien. Julen är förmodligen den allra viktigaste familjehögtiden, då familjer som annars är utspridda vanligtvis kommer samman, och således passar det mycket bra att alla familjer numer får möjlighet att tillsammans meditera över familjens betydelse och få den heliga familjen presenterad som ett föredöme i den söndagsmässa som de kan delta i tillsammans under juloktaven.

Vid en första anblick kan dock den heliga familjen tyckas som en inte helt självklar förebild för alla familjer. Den utgjorde trots allt inte en helt vanlig familj. Jesus var det enda barnet, och hans riktige Far var Gud själv. Hans mor Maria var liksom han själv fri från synd och hade fött honom utan någon mans medverkan. Familjens överhuvud, den helige Josef, var den minst heliga medlemmen av familjen, men efter Jungfru Maria räknas han ändå som heligare än alla andra helgon. Samtidigt var det till det yttre en helt vanlig familj. Trots familjens exceptionella helighet var det ingen i staden Nasaret som anade att den bestod av Guds Son, Guds Moder och den därefter heligaste mannen på jorden. Jesus fick i sin mänsklighet lära sig av Josef att arbeta som snickare, och det är troligt att de båda bidrog till uppbyggandet av staden Zippori, en dryg mil norr om Nasaret.

Hemmet i Nasaret sköttes till största del av den saliga Jungfrun, som utförde de enkla, dagliga hushållsuppgifterna med en extraordinär omsorg och kärlek. I Wilfrid Stinissens bok Maria – I Bibeln, i vårt liv skriver han: ”Sedan två tusen år har den heliga familjen varit förebilden för alla mänskliga familjer. Jesus, Maria och Josef återspeglar den heliga Treenigheten, där Fadern, Sonen och den Helige Ande tillsammans utgör en outsäglig kärleksgemenskap. Precis som alla familjer så erfor den heliga familjen också både glädje och lidande, men i större proportioner: glädjen och lidandet var djupare. Djupt lidande eftersom Maria och Josef inte kunde följa med Jesus i det ofattbara mysterium som han levde i, och som han inte kunde tala om förrän hans stund var inne. Men också djup glädje, eftersom de helt glömde bort sig själva och bara levde för sitt barn. De förverkligade på ett fullkomligt sätt det som Saint-Exupéry skrev om den ideala vänskapen: att den inte består i att två personer sitter mitt emot varandra och stirrar på varandra, utan snarare i att två personer sitter bredvid varandra och tillsammans ser på en tredje person, Jesus. På samma sätt såg Maria och Josef på Jesus.” Så långt Wilfrid Stinissen.

I dagens evangelium hörde vi om den heliga familjens pilgrimsresa till Jerusalem under påskhögtiden när Jesus var tolv år gammal. Som tolvåring höll Jesus på att förberedas för sin bar mitzva, det tillfälle då judiska pojkar blir religiöst myndiga vid tretton års ålder. Från och med detta förväntas de kunna läsa Torahn på egen hand och ta eget ansvar för utövandet av sin tro. Händelsen då Jesus stannar kvar i Jerusalems tempel under tre dagar utan Maria och Josefs vetskap visar att Jesus i sin mänsklighet redan börjat ta detta ansvar för sin tro. Samma ansvar måste alla barn som vuxit upp i ett kristet hem för eller senare också ta. Att växa upp i en troende och praktiserande kristen familj är ett stort privilegium. Men förr eller senare kommer det en tid då man inte längre kan leva av sina föräldrars tro, utan själv måste säga ja till Jesus och börja ta egna initiativ för att utöva tron. Jag minns själv hur jag efter min konfirmation i Svenska kyrkan som femtonåring började ta initiativ till att familjen skulle gå i mässan på söndagar även under sommarsemestern. Och som tjugoåring upplevde jag hur den Helige Ande ledde mig till att börja delta i den katolska mässan på söndagarna istället för att följa med resten av familjen till Svenska kyrkan.

Att lyda sina föräldrar är annars i grund och botten en mycket väsentlig dygd. Så länge ens föräldrar inte påbjuder någonting som är direkt syndigt och går emot ens samvete, så är det alltid dygdigt och förtjänstfullt att lyda dem. I dagens evangelium hörde vi att Jesus själv, Guds egen Son, under hela sin uppväxt lydde sina jordiska föräldrar Maria och Josef i allt (Luk 2:51). Men förr eller senare måste alla föräldrar inse och acceptera att de trots allt inte äger sina barn, och låta dem gå den väg som Gud själv leder dem in på. I dagens första läsning hörde vi om hur Hanna offrade sin son Samuel till templet när han var blott tre år gammal, som tack för att hon mirakulöst blivit havande med honom. Efter att Maria återfunnit Jesus i templet och förklarat att Josef och hon ”varit mycket oroliga” (Luk 2:48), så svarar Jesus helt oförfärat och som den mest självklara sak i världen att han måste vara hos sin Fader, eller mer ordagrant: ”visste ni inte att jag måste vara i de [saker som är] min Faders?” (jfr Luk 2:49). Inte ens Maria och Josef förstod vad han menade (jfr Luk 2:50). Även Maria och Josef blev tvungna att börja släppa taget om Jesus, för att låta honom fullborda det verk som han kom hit till jorden för att utföra, nämligen att lida, dö och uppstå igen för vår skull.

Låt oss be om den heliga familjens förbön och beskydd, att alla familjer kan leva heligt och fromt tillsammans i frid och endräkt, att alla barn både får visa lydnad och respekt mot sina föräldrar och lära sig att ta eget ansvar för sin tro, och att alla föräldrar kan ge sina barn en god uppfostran och, när tiden är inne, vågar lämna dem fria så att Guds vilja kan förverkligas med deras liv. Amen.