S:t Paulus av Korset

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Ef 1:15–23; Ps 8:2-3a, 4–7; Luk 12:8–12.

Kära bröder och systrar

Den helige Paulus av Korset som vi firar idag föddes i Ovada i Ligurien på den italienska halvön år 1694. I sin ungdom hjälpte han sin far i dennes affärsverksamhet. Han började dock längta efter någonting mer fullkomligt och avsade därför sin egendom och började hjälpa de fattiga och sjuka. Med tiden samlade han en krets medarbetare kring sig och grundade passionistkongregationen. Sedan han blivit präst verkade han med stor iver för själarnas frälsning, allt under sträng botgöring. Passionistkongregationen har haft stor betydelse för vår församling, och pater Kasimir som tillhör denna kongregation bor fortfarande kvar i prästgården. Det var även passionisterna som grundade församlingen i Angered, som uppkallades efter den helige Paulus av Korset. Och en gång i månaden kommer filippinska passionistpräster från Linköping hit för att fira mässan på tagalog.

Den helige Paulus av korset levde som sagt i sträng botgöring, vilket även hans val av tillnamnet ”av Korset” vittnar om. Ibland kan hans betoning av korset, botgöringen och lidandet nästan verka lite överdriven. Den tidigare kyrkoherden för denna församling och andlige vägledaren för prästseminariet, passionistprästen John McCormack, berättade för oss prästkandidater att den helige Paulus av Korset brukade göra bot och undvika frestelser genom att rulla runt i brännässlor utan kläder på sig. P. John kommenterade med att säga att han som ung passionistnovis blivit undervisad om att den helige Paulus av Korset är ett helgon som man visserligen kan beundra, men inte alltid efterlikna.

I ett brev till sin andliga dotter Lucia Burlini, som tidigare användes i läsningsgudstjänsten på svenska för denna minnesdag, skriver den helige Paulus av Korset: ”Sedan kommer Ni – sedan Ni – på mystiskt vis – blivit död för allt det som icke är Gud och frigjort Er helt från alla skapade ting – att alldeles ensam träda in i den djupaste heliga grunden av den inre ensamhet i den heliga öknen; detta heliga inträde sker genom den fullkomliga tomheten, genom tron och genom den heliga kärleken, den sker framdeles genom den fullkomliga frigjordheten från all kännbar glädje hur helig den än må vara. Ty i den får man inte känna något välbehag, ännu mindre får man vila ut i den.” Jaha, tänkte jag när jag läste detta första gången, får man överhuvud taget inte glädja sig över någonting så länge vi lever i den här världen, hur helig glädjen än må vara? Ska vi bara tänka på Jesu lidande och kors och göra bot för våra synder, och glädja oss åt Kristi uppståndelse först när vi kommer till himlen? Jag skrev en fråga om detta till min tidigare kyrkoherde p. Gabriel Baldostamon, en av de filippinska passionistprästerna i Linköping. Han svarade: ”Även om man får erfara glädjen av att se Gud, så är det inte själva glädjen som man ska fästa sig vid och vila ut i, utan Gud själv. Detta har praktiska konsekvenser för det andliga livet. När man fäster sig vid eller vilar ut i den glädje som kommer tillsammans med den gudomlig trösten, då kan man frestas att söka dessa glädjeämnen för deras egen skull. Principen är dock att fokus måste vara på givaren, inte på gåvorna.”

Man brukar säga att för att renas i det andliga livet så måste vi lära oss att inte så mycket älska Guds gåvor som gåvornas Gud. Och att tänka på Kristi lidande och Kors, det borde inte leda till att vi blir ledsna, utan tvärtom till en djup, inre glädje. I ett annat brev av den helige Paulus av Korset, som används i den latinska originalutgåvan av läsningsgudstjänsten och numer även på svenska, skriver han: ”Om ni på det sättet blir den Korsfästes vänner, då kommer ni alltid att i ert inre tempel fira korsets högtid, genom att i tysthet uthärda och inte fästa någon förhoppning vid något skapat. Och eftersom högtider skall firas i glädje, så skall korsets högtid firas av dem som älskar den Korsfäste i tysthet, med glad och lugn uppsyn, så att den förblir dold för människorna och känd enbart för det högsta Goda. Vid denna högtid skall man hålla en festmåltid, med Guds vilja som föda, efter den förebild som vår korsfästa Kärlek har lämnat oss.”

Det stämmer att så länge vi lever i denna värld så kommer vi att få utstå lidanden och prövningar av olika slag. Och för att öva oss i att bättre kunna utstå lidanden som vi inte kan undvika, så måste vi även öva oss genom att själva göra en del botövningar och uppoffringar, speciellt på fredagar och i fastetiden då vi särskilt kommer ihåg Jesu lidande. Men detta ska som sagt inte leda till att vi går omkring och är ledsna hela tiden. Det finns nämligen ingen motsättning mellan lidande och glädje! Den helige Paulus av Korsets namne i Bibeln, den helige aposteln Paulus, skriver i sitt brev till kolosserna: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.” (Kol 1:24). Och i sitt första brev till Thessalonikerna skriver han: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.” (1 Thess 5:16-18).

Påven Franciskus har vid flera tillfällen betonat vikten av att vi som kristna uttrycker vår glädje över att Gud har blivit människa för vår skull i Jesus Kristus och frälst oss till det eviga livet. I den allmänna audiensen den 15 november förra året sade han: ”Jesus är glädje. (…) Antingen förkunnar vi Jesus med glädje, eller så förkunnar vi honom inte alls, för det finns inget annat sätt att förkunna honom på som har förmågan att förmedla den sanna verkligheten om Jesus. Det är därför som en missnöjd kristen, en ledsen kristen, en otillfredsställd kristen eller, ännu värre, en upprörd och förbittrad kristen inte är trovärdig. Denne kommer att tala om Jesus men ingen kommer att tro på honom! En person sade en gång till mig när han talade om dessa kristna: ’Men, de är kristna med torsk-ansikten!’, det vill säga de uttrycker ingenting, de är sådana, och glädjen är väsentlig.” (Allmän audiens, 15 november 2023). Inte minst är det viktigt för barn att få le och skratta mycket. När påven träffade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i förra veckan upprepade han att en av de allra sorgligaste följderna av kriget, det är att många Ukrainska barn har förlorat förmågan att le. Och den heliga Teresa av Jesus, som vi firade i tisdags, har sagt att ”Ett sorgset helgon är ett trist helgon.”

Låt oss därför be om den helige Paulus av Korsets förbön, att vi får nåden att kunna glädja oss med en sann inre glädje varje gång som vi får dela Kristi lidanden, och att vi lär oss att älska Gud själv mer än de gåvor han ger oss. Amen.

Vill du bli meddelad automatiskt varje gång en ny predikan publiceras? Klicka i så fall på ”Prenumerera” längst ner på sidan och fyll i din e-postadress.