Vigiliemässa, högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 1:1–11; Ps 47:2–3, 6–9; Ef 4:1–13; Mark 16:15–20.
Kära bröder och systrar
Kristi himmelsfärds dag är en av kyrkoårets allra viktigaste högtider, näst efter påsk, jul och pingst. Tyvärr blir den dock ofta ganska bortglömd, trots att den fortfarande är en allmän helgdag i Sverige. Att den fortfarande är en allmän helgdag beror nämligen inte så mycket på att det svenska folket skulle vara så angeläget att kunna delta i den heliga mässan på denna högtid, som att fackföreningarna är måna om att inte bli av med en långhelg lagom till dess att våren har kommit. Men för oss som har kommit hit till kyrkan idag för att fira denna högtid så är det ett oerhört mysterium som läggs framför oss att begrunda och tacka för: Kristus har fullbordat vår frälsning genom att upphöja den mänskliga naturen till himmelens härlighet, och därmed har himmelrikets portar öppnats för hela mänskligheten.
Vid en första anblick skulle man kunna tro att Kristi himmelsfärd är en lite överflödig högtid som egentligen inte tillför så mycket till påsken och pingsten. Genom sin uppståndelse på påsken har ju Jesus redan besegrat döden och gett oss del av sitt eviga liv, och genom pingsten har Gud fullbordat uppenbarelsen av sig själv genom att sända oss den Helige Ande. I Jesu avskedstal till lärjungarna kan man dessutom få intrycket av hans himmelsfärd, genom vilken han till synes lämnade sina lärjungar, bara var ett nödvändigt ont för att han ska kunna sända den Helige Ande till dem istället, som han sade i evangeliet i mässan i tisdags: ”Det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.” (Joh 16:7).
Men faktum är att Kristi himmelsfärd utgör en väsentlig del av frälsningens mysterium, det mysterium som blir närvarande varje gång vi firar eukaristin. I den romerska kanonbönen ber prästen i den så kallade anamnesen, direkt efter konsekrationen: ”Därför, Herre, frambär vi, dina tjänare, och ditt heliga folk dessa gåvor till åminnelse av Kristi, din Sons, vår Herres, saliga lidande, av hans uppståndelse från dödsriket och hans ärorika himmelsfärd.” Genom inkarnationen har Guds Son stigit ned från himmelen och antagit vår mänskliga natur. Genom sitt lidande och sin död har han i hela mänsklighetens namn framburit ett fullkomligt offer som sonar alla våra synder. Genom sin uppståndelse från de döda har han en gång för alla besegrat döden och gett oss en underpant på det eviga livet. Men det är först genom sin himmelsfärd som Jesus har upphöjt den mänskliga naturen till himmelens härlighet och gett oss tillträde till himmelriket.
Alltsedan syndafallet hade himmelriket varit stängt för människorna. Kyrkan lär att de rättfärdiga som levde under det Gamla förbundets tid, såsom Abraham och Mose, vid sin död kom till det så kallade fädernas limbo. Detta utgjordes av ett tillstånd av lycka, men som bara var tillfälligt i väntan på att den slutliga och definitiva saligheten genom Kristi messianska kungarike skulle upprättas. Dessa rättfärdiga inträdde i det saliga skådandet av Gud i himmelriket först efter att frälsningen hade blivit historiskt fullbordad genom Kristi synliga uppstigande till himmelen. (Catholic Encyclopedia, Limbo). Vid Kristi himmelsfärd var det nämligen inte bara Jesus själv som for upp till himmelen. Han tog med sig hela den mänskliga naturen, som han hade förenat sig med vid sitt människoblivande. Därför skriver den helige påven Leo den Store i en predikan för Kristi himmelsfärds dag, som även citeras i kollektbönen i mässan på dagen för denna högtid, att ”Kristi himmelsfärd är vår upphöjelse, och hela kroppen är kallad till den härlighet, dit dess huvud har gått före.” (Sermo I in Ascensione, 4; läsningsgudstjänsten för onsdagen i 6:e påskveckan).
Vad borde det då få för konsekvenser för oss idag när vi mediterar över detta höga mysterium med vår frälsnings fullbordan? Jo, framförallt att vi borde tänka ännu mer på himmelriket och leva ännu mer i hoppet om att en gång få komma dit. I epistelläsningen ur Kolosserbrevet på påskdagen skriver Paulus: ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden.” (Kol 3:1-2). Även vi som kallar oss kristna och bekänner att vi tror på det eviga livet, vi kan ofta vara så inkrökta i våra dagliga problem att vi i praktiken glömmer bort det stora som vi bekänner: Kristus lever, han har besegrat synden och döden och har berett en plats åt oss i himmelriket. Låt oss därför tänka på himmelriket och påminna oss om vårt hopp om den eviga saligheten varje gång vi frestas att bli bedrövade av livets tillfälliga bekymmer.
Låt oss också lyssna till de ord som änglarna riktade till apostlarna i dagens första läsning, och som även citeras i mässans introitus: »Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.« (Apg 1:11). Kristi himmelsfärd innebär inte att Jesus har lämnat oss för gott. Han kommer att komma tillbaka en dag för att definitivt skipa rättvisa över hela jorden och upprätta sitt eviga rike. När vi ser hur krig, konflikter och oroligheter tilltar över jorden, då får vi trösta oss med hoppet om att Jesus en gång kommer tillbaka för att återupprätta allt. Och under tiden har han sänt oss den Helige Ande från Fadern, som vi särskilt får be om att bli uppfyllda av på nytt under de kommande nio dagarna fram till pingst. Jag kan inte minst rekommendera att be en novena om den Helige Andes sju gåvor.
Låt oss därför tacka Gud för att han denna dag har fullbordat vår frälsnings mysterium genom att upphöja sin Son, och därmed vår mänskliga natur, till härligheten på sin högra sida. Och låt oss be om nåden att vi, mitt i alla svårigheter här på jorden, alltid har vårt inre ögas blick fast riktat mot himmelriket, ”medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.” Amen.
Fader Gustavs predikningar 