Askonsdagen

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Joel 2:12–18, Ps 51:3–6a, 12–14, 17; 2 Kor 5:20 – 6:2; Matt 6:1–6, 16–18.

Kära bröder och systrar

Idag på Askonsdagen inleder vi fastetidens 40 dagar av ånger och botgöring för att förbereda oss inför påskens högtid. Askan som kommer att läggas på våra pannor är en påminnelse om vår egen dödlighet, och vi kommer att få höra de ord som Gud riktade till Adam, den första människan, efter syndafallet: ”Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli.” (1 Mos 3:19). I det aktuella sammanhanget här i Göteborg så förstärks denna askans symbolik ytterligare. När en badanläggning som kostat över 1,2 miljarder kronor och tagit över 10 år att planera och bygga förvandlas till aska på bara några timmar, då är det en mycket konkret och starkt påminnelse för oss om hur förgängliga alla materiella ting är. Den som sätter all sin lit till nöjen, egendom eller annat som går att köpa för pengar kommer garanterat förr eller senare att bli besviken. Än mindre går det att ta med sig någonting av allt detta i graven. Den enda investering som håller i det långa loppet, det är vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Gud. Fastetiden är därför en inbjudan att åter sätta Gud på första platsen i våra liv.

Som hjälp för detta framställer Kyrkan för oss tre traditionella hjälpmedel, som vi hörde om i evangeliet: bön, fasta och allmosor. Fastetiden är framförallt en tid då vi inbjuds att intensifiera vårt böneliv, dels kvantitativt genom att avsätta mer tid till bön istället för att roa oss eller slösa bort vår tid på onödigheter, men också kvalitativt genom att låta bönen verkligen vara ett hjärtats förtroliga samtal med Gud snarare än ett mekaniskt rabblande av tomma ord.

Men om det alltid är bra att be, så karaktäriseras fastetiden särskilt av påbudet att låta bönen åtföljas och förstärkas av fastan. Idag på askonsdagen är alla katoliker mellan 18 och 59 år förpliktade att fasta genom att äta högst ett fullständigt mål mat samt vid behov två mindre mål som tillsammans inte motsvarar ett fullständigt mål mat, och alla som har fyllt 14 år är förpliktade att avhålla sig från kött. Övriga dagar under fastetiden är det upp till var och en i samråd med sin biktfar eller andlige vägledare att bestämma i vilken grad man vill avstå från mat som ett offer, för att lättare kunna lyfta själen till Gud. Mat är dock långt ifrån det enda man kan och bör avstå från under fastetiden. I dagens informationssamhälle vore det exempelvis nyttigt för många av oss att avstå från överflödig information och nyheter, för att istället bättre kunna lyssna in vad Gud vill säga till oss under dessa 40 dagar.

Men det allra viktigaste som vi borde avstå från under fastetiden, det är synden. Det kan mycket väl finnas synder, allvarliga eller mindre allvarliga, som vi begår gång på gång utan att riktigt ångra dem, eller som vi är så fästa vid att vi inte riktigt vill erkänna för oss själva att det faktiskt är synder som misshagar Gud och skiljer oss från honom. Men om man skulle ha svårt att motivera sig att sluta upp med en viss favoritsynd en gång för alla, då kan det kanske vara lättare att övertala sig själv om att åtminstone avstå från den under fastetiden, som ett frivilligt offer för att bättre kunna förbereda sig för påsken. Om man lyckas med detta, då kommer man vid fastetidens slut förhoppningsvis inse att man faktiskt blev mycket lyckligare och friare utan denna synd, och känna avsmak inför tanken att börja begå den igen.

Slutligen inbjuder Kyrkan oss att under fastetiden även på ett konkret sätt visa kärlek mot våra medmänniskor genom att ge allmosor. Caritas fasteinsamling anordnas i år till förmån för internflyktingar i Myanmar, och var och en kan och bör bidra till detta efter egen förmåga. Men vi kan också visa kärlek till människor i vår direkta omgivning genom att ägna mer tid och omtanke åt familj, vänner och andra människor som vi träffar på i vår vardag.

Låt oss inte se på dessa fasteuppoffringar ‒ bön, fasta och allmosor ‒ som ett tungt och jobbigt kors som vi motvilligt måste bära under 40 dagar bara för att det hör saken till som goda katoliker. Nej, låt oss gå in i denna fastetid med en uppriktig glädje över den fantastiska möjlighet som erbjuds att ”befrias från allt som tynger, all synd som ansätter oss” (Heb 12:1), för att istället kunna lyfta själen mot himmelska ting försona oss med Gud. Låt oss verkligen ta vara på detta tillfälle, ty, som aposteln Paulus säger: ”Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag.” (2 Kor 6:2). Amen.