Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Sam 3:3b–10, 19; Ps 40:2, 4ab, 7–10; 1 Kor 6:13c–15, 17–20; Joh 1:35–42.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium hör vi om hur Jesus kallar på sina första lärjungar. Den här händelsen utspelar sig inte långt efter Jesu dop, som vi firade förra söndagen. Johannes Döparens uppdrag att förbereda Jesu ankomst är huvudsakligen avslutat, och därför pekar Johannes vidare på Jesus med orden ”Där är Guds Lamm”. Två av Johannes lärjungar hör hans ord och börjar följa efter Jesus. Den ene var aposteln Andreas, och den andre var antagligen aposteln och evangelisten Johannes som skrivit ner händelsen. Efter att ha tillbringat en eftermiddag tillsammans med Jesus så kan Andreas utan att tveka slå fast att ”Vi har funnit Messias”, alltså Guds utlovade Smorde, på grekiska Kristus. Andreas var alltså en av de apostlar som kallades först, men han var inte den främste av dem. Det var istället hans bror Simon som skulle få detta uppdrag, efter att Andreas presenterat honom för Jesus. Redan när Jesus såg på Simon första gången gav han honom det nya namnet Kefas, vilket är arameiska och betyder ”Klippa”, på grekiska Petrus. Därmed gjorde Jesus honom till Kyrkans synliga klippa.
När vi hör om hur de tre första apostlarna blev kallade av Jesus att följa honom, så kan vi fundera över på vilka sätt Gud kallar var och en av oss och hur vi kan höra hans röst. Det finns flera olika slags kallelser. Den mest grundläggande är den som alla människor har gemensamt, nämligen kallelsen att bli en lärjunge till Jesus och medlem av hans Kyrka genom att lära känna honom, komma till tro på honom, älska honom och lyda hans bud. Det normala sättet att höra denna kallelse på är det sätt som lärjungarna i dagens evangelium får lära känna Jesus på, nämligen genom att bli introducerad till Jesus av en vän som redan känner honom. Vi borde alla vara särskilt tacksamma gentemot den eller dem som först berättade för oss om Jesus och tog med oss till Kyrkan, om det så var våra föräldrar, någon annan släkting eller en vän. Och för oss som blivit Jesu lärjungar och medlemmar av hans Kyrka så är det vår uppgift att i vår tur berätta om Jesus för våra vänner och andra människor i vår omgivning, och bjuda in dem till Kyrkans gemenskap. Man kan t.ex. vara öppen med att man är katolik för ens kollegor eller klasskamrater, vara beredd att svara på frågor om tron och, om någon verkar särskilt intresserad, bjuda med dem till kyrkan. Detta är förmodligen det mest effektiva sättet att sprida evangeliet, dvs. det glada budskapet om Jesus Kristus, och om detta handlar också Ulf Ekmans bok ”Vänner emellan: att dela tron i en modern tid” som vår församling höll en studiecirkel om förra året.
Utöver den allmänna kallelsen att bli en Jesu lärjunge så har Gud även en unik kallelse för var och en av oss. Låt mig få citera den helige John Henry Newman, i en text som finns publicerad i äldre utgåvor av bönboken Oremus: ”Vår uppgift är att förhärliga Gud och fullgöra hans heliga rådslut. Jag har skapats för att vara och göra det som är bestämt just för mig; jag har en given plats i Guds världshushållning, som inte tillkommer någon annan. Jag må vara rik eller fattig, ringaktad eller högaktad av människorna, Gud känner mig och kallar mig vid namn. Han har skapat mig till att för honom utföra en alldeles särskild tjänst. Han har åt mig anförtrott ett arbete som han inte givit åt någon annan.” (Citerat i Oremus, tredje upplagan, s. 535).
Vi måste därför försöka ta reda på vilket särskilt uppdrag i Kyrkan och i samhället som Gud kallar var och en av oss till. Några kallar Gud att, liksom apostlarna i dagens evangelium, följa honom på ett alldeles särskilt och exklusivt sätt som präster eller ordensmedlemmar. Relativt få är kallade att lämna allt, avstå från äktenskapet och följa Jesus på detta sätt, men samtidigt många fler än man skulle kunna tro! Säkerligen kallar Gud betydligt fler att bli präster, munkar och nunnor, men tyvärr är det nog många som får en sådan övernaturlig kallelse och som inte svarar ja på den. Och även om alla inte är kallade att leva i fullständig avhållsamhet för himmelrikets skull, så är alla människor kallade till kyskhet i enlighet med sitt levnadsstånd. I dagens andra läsning inskärper Paulus vikten att att hålla sig borta från otukten och att istället ära Gud med vår kropp, som är ett tempel för den Helige Ande (jfr 1 Kor 6:18-20).
De flesta människor har dock den naturliga kallelsen att gifta sig och bilda familj. Men även i det fallet så gäller det att urskilja vem man borde gifta sig med, vilket arbete man ska ägna sig åt, var man ska bo, osv. Så hur kan vi höra Guds röst för att få reda på vad som är hans vilja med våra liv? I dagens första läsning berättas om hur profeten Samuel får höra Guds röst. För honom var det en fysisk röst, som fyra gånger under natten upprepade hans namn innan han förstod att det var Guds egen röst. Vanligtvis talar dock Gud till oss på andra, mer diskreta sätt. Framförallt talar han till oss genom sitt skrivna Ord. När vi andaktsfullt läser Bibeln, då kan vi träffa på en vers som talar till vårt hjärta på ett sätt som får det att kännas som att Gud talar helt personligt till oss. Gud kan också tala till oss genom andra människor, som ofta ser bättre än vi själva vad vi skulle passa för. En vis, andlig vägledare kan också vara en god hjälp för att fatta viktiga beslut. Gud talar också till oss genom vår egen innersta längtan, som han själv har lagt ner i vårt hjärta. Det gäller bara att särskilja denna innersta längtan från mer ytliga saker vi längtar efter och från sådant som bara är frestelser. För att kunna urskilja Guds vilja gäller det därför att innerligt be om den Helige Andes ljus. Och för den som uppriktigt vill göra Guds vilja, så kommer han förr eller senare att uppenbara vad det är.
Låt oss därför lyssna till Guds röst genom att vara uppmärksamma på de olika sätt han talar till oss på, och låt oss be att hans vilja alltid sker med våra liv, t.ex. genom att upprepa orden i dagens responsoriepsalm: ”Se, jag kommer för att göra din vilja” (Ps 40:8-9). Amen.
Fader Gustavs predikningar 