22 söndagen ”under året” A

Högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 20:7–9; Ps 63:2–6, 8–9; Rom 12:1–2; Matt 16:21–27.

Kära bröder och systrar

Förra söndagen hörde vi om hur Jesus kallade aposteln Simon för salig, gav honom namnet Petrus och gjorde honom till Kyrkans synliga klippa. I dagens evangelium hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan.” (Matt 18:23). Hur kan man förklara denna kontrast? Till att börja med så får vi utgå från att Jesu hårda ord inte var riktade till Petrus som person, utan snarare direkt till djävulen själv, som i detta fall talade genom Petrus för att försöka få Jesus på fall. Men givetvis var inte Petrus utan egen skuld för att han tillät sig bli djävulens språkrör och gav uttryck för människors tankar snarare än Guds tankar. Petrus ord till Jesus om att Gud må bevara honom från att lida och dö var visserligen uttalade i all välmening, men avslöjar också att Petrus fallit för frestelsen att vilja slippa undan korset, det kors som Gud i sin ofattbara vishet hade bestämt skulle bli redskapet för hela världens frälsning.

Även dagens Petrus, påven, förblir samtidigt en människa som Simon, med sina mänskliga begränsningar och svagheter. Under historiens lopp, inte minst under renässansen, har Kyrkan ofta blivit smärtsamt påmind om att påvens ofelbarhet ingalunda är en garanti för hans personliga helighet och moraliska standard. Men inte heller när det gäller frågor om tro och moral är påven ofelbar 24 timmar om dygnet, utan bara när han uttalar sig officiellt inom ramen för sitt läroämbete, och detta i olika hög grad beroende på hur högtidliga uttalandena är. Påvliga uttalanden i andra, mer informella sammanhang, t.ex. intervjuer, presskonferenser och personlig korrespondens, omfattas inte av någon ofelbarhet, och är heller inte bindande för Kyrkans medlemmar att tro på eller hålla med om. I sådana sammanhang kan det nämligen hända att Simons mänskliga ofullkomlighet lyser igenom bakom Petrus gudomliga ofelbarhet. Men även i dessa fall måste man bibehålla respekten för påven såsom Kristi ställföreträdare.

Petrus frestande ord till Jesus om att slippa undan korset var hans spontana reaktion på Jesu första förutsägelse om hans lidande, död och uppståndelse. Under den första halvan av Jesu offentliga verksamhet och undervisning av sina lärjungar hade han inte alls talat om detta. I sin gudomliga pedagogik ville han först leda lärjungarna fram till tron på att han är den utlovade Messias som skulle återupprätta och befria Israels folk. Genom sina underverk, sin undervisning med gudomlig auktoritet och genom att peka på hur han uppfyllde profetiorna om Messias i det Gamla testamentet, så beredde Jesus terrängen för att Petrus som den förste av apostlarna på gudomlig ingivelse skulle kunna bekänna honom som ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt 16:16). Därmed var den första etappen av Jesu uppdrag fullbordad. Nu återstod det att förklara för lärjungarna vilken typ av Messias han är.

Till att börja med var hans frälsande uppdrag inte begränsat till Israels folk. Som det står skrivet hos profeten Jesaja: ”Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden.” (Jes 49:6). Och i dagens gregorianska graduale efter den första läsningen sjöng kören: ”Hedningarna skall frukta Herrens namn och alla jordens kungar din härlighet, när Herren en gång har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet.” (Ps 102:16-17). För det andra så skulle Jesus inte bara befria folket från yttre lidande och förtryck, utan han skulle i första hand ”frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21). Och denna frälsning har Jesus förvärvat åt oss genom sitt lidande.

Men var Jesus verkligen med nödvändighet tvungen att lida för att frälsa oss? Nej, säger den helige Thomas av Aquino. Däremot finns det flera förklaringar till varför lidandet och korset var det mest passande sätt som Jesus hade kunnat frälsa oss på. För det första så hjälper det oss att förstå hur mycket Gud älskar oss när vi ser på hur mycket Jesus har lidit för vår skull. För det andra så har Jesus genom sitt lidande gett oss en perfekt förebild i lydnad, ödmjukhet, tålamod och alla andra dygder vi behöver för att bli fullkomliga. För det tredje så gör tanken på Kristi lidande oss mer benägna att försöka undvika all synd. (jfr Summa Theologiae, III, q. 46, a. 2-3). Att det var just genom offret av sitt eget liv som Jesus förvärvade den eviga frälsningen åt oss ger också mening åt alla andra former av offer som vi i vår tur kan bära fram till Gud, som ett deltagande i Jesu enda och fullkomliga offer. I dagens andra läsning hörde vi aposteln Paulus säga: ”Jag ber er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst.” (Rom 12:1).

I sin stora barmhärtighet har Gud inte bara frälst oss från våra synder genom Jesu lidande, död och uppståndelse, utan han har också gett oss värdigheten att så att säga dra vårt eget strå till stacken och efter förmåga samverka till vår egen och hela världens frälsning. Vi måste inte med nödvändighet offra våra liv för Guds skull på samma sätt som Jesus, eller som martyrerna i hans efterföljd. Däremot förväntas vi frambära oss själva som ett levande offer åt Gud genom att offra vår dagliga bön, vårt arbete, våra glädjeämnen och våra lidanden, i förening med Jesu fullkomliga offer som blir närvarande i eukaristin. Som det står i Katolska Kyrkans katekes (nr 1368): ”De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, deras bön, deras arbete förenas med Kristi liv, lovprisning, lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde. Kristi offer närvarande på altaret ger alla generationers kristna möjlighet att föras med hans offer.”

Det är detta som är den ”andliga gudstjänst” som Paulus talar om. ”Andlig gudstjänst” heter i den grekiska grundtexten λογικὴ λατρεία (logikè latreía), vilket är lite svåröversatt och även skulle kunna översättas bokstavligt som ”förnuftig tillbedjan”. Och detta skulle kunna påminna oss om att frambärandet av våra egna liv som ett offer åt Gud är det mest förnuftiga vi kan göra. För Petrus och de andra lärjungarna tycktes talet om Jesu lidande och död till en början vara så dåraktigt och oförståeligt att de inte ens verkade lägga märke till slutklämmen att Jesus även skulle uppstå. Men när vi efter Kristi uppståndelse, himmelsfärd och utgjutandet av den Helige Ande står här med facit i hand, då förstår vi att korsets dårskap i själva verket utgör den ”förnuftiga tillbedjan” eller ”andliga gudstjänst” som både fyller våra liv här på jorden med mening och leder fram till den eviga saligheten hos Gud i himmelriket. Och då kommer vi i all evighet kunna sjunga med i den nya sång som vi hörde om i hallelujaversen: ”Sjung en ny sång till Herrens ära, ty han har gjort under.” (Ps 98:1). Amen.