Jungfru Marias upptagning till himmelen

Högmässa i S:t Ansgars kyrka, Södertälje. Läsningar: Upp 11:19a; 12:1–6a, 10ab; Ps 45:10–12, 16; 1 Kor 15:20–27a; Luk 1:39–56.

Kära bröder och systrar

Jungfru Marias upptagning till himmelen är både den äldsta och viktigaste av alla Mariahögtider. Redan på 400-talet firades i det Heliga Landet en fest till minne av Jungfru Marias insomnande och förhärligande den 15 augusti, vilket troligtvis var invigningsdagen för en viss kyrka som låg mellan Jerusalem och Betlehem. Men hur kan vi vara säkra på att Jungfru Maria verkligen har tagits upp i himmelen med kropp och själ, då Bibeln inte uttryckligen säger någonting om detta? Vad har denna lära för teologisk betydelse? Och vad betyder det rent konkret för oss idag att Jungfru Maria blivit upptagen till himmelen?

För oss som katoliker så är den främsta garantin för att vi kan lita på att Jungfru Maria verkligen blivit upptagen i himmelen det faktum att påven Pius XII högtidligt proklamerade detta som en dogm i den apostoliska konstitutionen Munificentissimus Deus år 1950: ”Den obefläckade Jungfrun hade bevarats fri från varje arvsyndens fläck, och till slut, när hon hade fullbordat sitt jordeliv, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son, herrarnas Herre, segraren över synd och död.” Men påven hade givetvis inte tagit detta ur tomma luften. Dessförinnan hade han rådfrågat alla biskopar i hela världen huruvida han skulle proklamera denna dogm. 98,2% av dem var entydigt positiva till att proklamera dogmen, och inte en enda ifrågasatte att själva läran skulle vara sann. Denna lära hade nämligen undervisats av kyrkofäder som den helige Johannes av Damaskus redan på 600-talet. Denne berättar att under konciliet i Kalcedon år 451 så bad den östromerske kejsaren Marcianus och kejsarinnan Pulcheria om att få Jungfru Marias kropp. S:t Juvenalis, biskopen av Jerusalem, förklarade då att Maria hade dött och begravts i Jerusalem i närvaro av apostlarna. När aposteln Thomas hade bett om att man skulle öppna graven några dagar senare, så visade det sig dock att den var tom. Därav drog apostlarna slutsatsen att Jungfru Marias kropp hade tagits upp till himmelen.

Även om Bibeln inte uttryckligen säger någonting om detta, så innehåller den flera indirekta referenser till Jungfru Marias upptagning i himmelen. En av Jungfru Marias titlar som ingår i den Lauretanska litanian är ”Förbundets ark”. Det allra heligaste föremålet i det Gamla förbundet var förbundsarken, som innehöll stentavlorna med budorden som Gud hade skrivit på med sitt eget finger, och den förvarades längst in i templet i Jerusalem, i det som kallades för det allra heligaste. Arken och det allra heligaste var så heligt att bara översteprästen fick gå in dit en gång om året. Om den ark som innehöll tavlorna med budorden var så helig, hur mycket heligare måste då inte den ”ark” vara som bar Gud själv i mänsklig gestalt, nämligen Jungfru Maria?

Det är mot denna bakgrund som vi får lyssna till den första läsningen ur Uppenbarelseboken i dagens mässa: ”Guds tempel i himlen öppnades, och förbundsarken blev synlig i hans tempel.” (Upp 11:19a). Och Uppenbarelseboken tycks närmast identifiera denna förbundsark med det som skildras omedelbart efter: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud” (Upp 12:1). Denna kvinna kan tolkas som en symbol för hela Kyrkan, men syftar ännu troligare på Jungfru Maria själv såsom en personifikation av Kyrkan, hon som ”födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn” och som ”rycktes upp till Gud och hans tron” (Upp 12:5), alltså Jesus Kristus. Och i slutet av kapitlet beskrivs denna kvinna dessutom som moder för ”dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd” (Upp 12:17), dvs. för alla Kyrkans medlemmar.

Teologiskt sett är Jungfru Marias upptagning i himmelen en logisk konsekvens av att hon är ”den allra främsta och helt unika medlemmen i Kyrkan”, som det sägs om henne i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan Lumen Gentium (n. 53). I kollektbönen för Kristi himmelsfärds dag, som citerar påven Leo den Store, sägs att ”Kristi himmelsfärd är början på vår upphöjelse, och hela Kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Och i dagens andra läsning ur första Korinthierbrevet hörde vi aposteln Paulus säga att ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom.” (1 Kor 15:22-23). För att respektera denna turordning är det alltså logiskt att Jungfru Maria, Kyrkans främsta medlem, i Jesu efterföljd och som förebild för Kyrkans övriga medlemmar, blev den första skapade varelsen att tas upp till himmelen med både kropp och själ.

Även de andra helgonen som dött i vänskap med Gud alltsedan Jesu död och uppståndelse deltar också likt Jungfru Maria i det saliga skådandet av Guds härlighet, och bistår oss med sin förbön. Däremot väntar de andra helgonen fortfarande på att deras förhärligade kroppar ska förenas med deras själar vid kroppens uppståndelse på den yttersta dagen. Jungfru Marias särskilda privilegium innebär att hennes kropp liksom hennes själ redan är fullständigt förhärligad, och därmed ger oss en föraning om vad som väntar alla Kyrkans medlemmar. Detta gör även att hon har kunnat uppenbara sig kroppsligen under flera tillfällen i historien, som i Lourdes år 1858 för att bl.a. bekräfta läran om den obefläckade avlelsen, och i Fatima år 1917 för att uppmana oss att be rosenkransen och göra bot som gottgörelse för all världens synd.

Men vad innebär det då rent konkret för oss att fira Jungfru Marias upptagning i himmelen idag? För det första så bidrar det till att öka vår tro på att Jungfru Maria verkligen är i himmelen och att hon därifrån ”genom sin mångfaldiga förbön utverkar för oss den eviga frälsningens gåvor.” (Lumen Gentium, n. 62). För det andra så bidrar det till att öka vårt hopp om att också vi en dag ska få ta del av himmelrikets härlighet. Den kroppsliga döden innebär inte slutet, himmelriket finns verkligen och vi är alla kallade att följa Jesus och Maria dit, såväl med vår kropp som med vår själ. Och för det tredje så bidrar detta firande även till att öka vår kärlek, både till Gud som har skapat oss och kallat oss att dela hans härlighet, och till Jungfru Maria, som med sin lydnad och ödmjukhet visar oss vägen till himmelen och med sin moderliga förbön förmedlar all den nåd vi behöver för att en dag där få återse henne och hennes gudomlige Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.