Saliga Teresa av S:t Augustinus och hennes följeslagare

Mässa i Den barmhärtiga kärlekens Karmel, Glumslöv. Läsningar: 2 Mos 1:8-14,22; Ps 124; Matt 10:34-11:1.

Kära karmelitsystrar

Jag har bara gått på opera tre gånger i mitt liv, och två av gångerna var det Kungliga Operans uppsättning av Karmelitystrarna av Francis Poulenc, som bygger på Georges Bernanos teaterpjäs Les dialogues des carmélites, som i sin tur bygger på Gertrud von Le Forts roman Die Letzte am Schafott, och som i sin tur som bekant skildrar martyriet av dagens helgon, karmelitsystrarna i Compiègne. Vid båda operabesöken gladde jag mig åt att i programmet läsa regissören Johanna Garpes intervju med detta klosters priorinna. I intervjuer med Johanna Garpe själv drog hon bl.a. paralleller mellan den franska revolutionens klosterförbud och dagens franska förbud mot burka och niqab.

I likhet med andra sydeuropeiska länder drabbades Frankrike inte alls på samma sätt av den protestantiska reformationen som exempelvis de skandinaviska länderna, för vilka den ju kom att få så förödande konsekvenser för den Katolska Kyrkans utbredning. Men i gengäld drabbades Frankrike två århundraden senare istället av den nästan lika förödande revolutionen, där till mångt och mycket samma saker ifrågasattes som under den protestantiska reformationen. Enligt civilkonstitutionen för kleresiet avskaffades allt ordensliv och prästerliga tjänster som inte hade ansvar för själar, biskopar och kyrkoherdar skulle utses av civila myndigheter, och alla präster skulle svära trohetsed mot nationen. Påven Pius VI fördömde denna konstitution, och den saliga Teresa av S:t Augustinus och hennes medsystrar i Compiègnes gemensamma val att möta martyrdöden var således en direkt konsekvens av deras trohet och lydnad mot påven.

Den franska revolutionen gick dock inte riktigt lika långt som den protestantiska reformationen i dess angrepp på den katolska tron. Varken prästämbetet eller mässoffret ifrågasattes, så de som hade velat undvika giljotinen hade således kunna fortsätta att leva ut sin tro med giltiga sakrament. Visserligen kan man fråga sig hur länge en Kyrka utan sitt ovärderliga ordensliv hade överlevt i praktiken, men ändå. Det som stod på spel var fullheten av trosinnehållet och den fulla gemenskapen med Kyrkan, konkret manifesterat av troheten mot påven. För om man i likhet med protestanterna och de franska präster som skrev under civilkonstitutionen börjar kompromissa med troheten och lydnaden mot påven, endera formellt eller i praktiken, vad har man då för garanti till att kunna fortsätta kalla sig katolik?

Nu är det klart att alla påvar också är mer eller mindre syndiga och ofullkomliga människor som vi själva. Allt de säger och gör utgör heller inte en del av Kyrkans officiella läroämbete, och när det gäller det som faller utanför denna ram så kan de både ta miste och fatta mindre kloka beslut. Men även om påvarna säger och gör saker som inte är bindande för oss att hålla fast vid och som vi för vårt samvetes skulle inte kan hålla med om, så gäller det ändå att bevara respekten för deras person och avhålla sig från all öppen kritik.

Och när påven uttalar sig inom ramen för Kyrkans läroämbete, då är vi som katoliker förpliktade att hålla fast vid det. Detta gäller inte bara ofelbart definierade dogmer som utgör trons skatt, depositum fidei, och som de troende är bekänna med gudomlig och katolsk tro (jfr. Kyrkolagen, CIC can. 750). Även när påven inte uttalar sig ex cathedra är de troende förpliktade att uppvisa en religiös underkastelse av sitt förstånd och sin vilja gentemot påvens ordinarie, autentiska läroämbete (jfr Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen Gentium, nr. 25). Ibland kan det visserligen hända att man har svårt att förstå hur senare uttalande av läroämbetet kan harmoniseras med tidigare uttalanden. Men då får vi med ödmjukhet och välvilja göra vad vi kan för att försöka förstå hur dessa läror trots allt kan harmoniseras, i tron på att Jesu löfte till Petrus, den första påven, alltid kommer att hålla: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och helvetets portar skall aldrig få makt över den.” (Matt 16:18).

Det var för deras vägran att kompromissa med denna trons fullhet och troheten mot Kyrkan som den saliga Teresa och hennes medsystrar i Compiègne led martyrdöden. Låt oss inspireras av deras exempel och be om deras förbön, så att Kyrkans enhet i sanningen, i gemenskapen kring Petri efterträdare, alltid må bevaras. Amen.