Andra påsksöndagen A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 2:42–47; 1 Pet 1:3–9; Joh 20:19–31.

Kära bröder och systrar

Vi firar idag den andra påsksöndagen, påskens oktavdag. I den senaste utgåvan av det romerska missalet som den helige påven Johannes Paulus II lät promulgera år 2002 fick denna söndag även tillnamnet ”Den gudomliga barmhärtighetens söndag”, och redan i 1970 års missale hade denna söndag fått en nyskriven kollektbön som inleds med orden ”Barmhärtige, evige Gud”. Detta är en följd av Kyrkans erkännande av de uppenbarelser som den heliga Faustina Kowalska mottog mellan åren 1931 och 1938. På Annandag påsk 1934 sade Jesus till Faustina: ”Min dotter – skåda i min barmhärtighets djup och ge denna min barmhärtighet pris och ära, och gör det på detta sätt: samla alla syndare från hela världen och nedsänk dem i min barmhärtighets djup. Jag vill umgås med själarna, jag vill ha själar, min dotter. Under min högtid – under Barmhärtighetens högtid skall du springa över världen all och ta med kraftlösa själar till min barmhärtighets källa. Jag skall läka och stärka dem.” (Dagbok av den heliga syster Maria Faustina Kowalska, n. 206) Och den 15 december 1935 sade han till henne att ”Ingen själ finner rättfärdigande så länge hon inte vänder sig med förtröstan till min barmhärtighet, och därför skall första söndagen efter påsk bli Barmhärtighetens högtid, och prästerna skall denna dag tala till själarna om denna min stora, outgrundliga barmhärtighet.” (Ibid., n. 570)

Sedan äldsta tid har man läst samma evangelium denna söndag som vi nyss har hört, och som dessutom är ett av få evangelier som man fortfarande läser varje årgång, nämligen hur Jesus visade sig för sina apostlar på påskdagens kväll, och än en gång en vecka senare då även Thomas var med. Tre gånger i detta evangelium upprepar Jesus hälsningen ”Frid åt er alla” till apostlarna (Joh 20:19, 21, 26), och han instiftade även försoningens sakrament med orden ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:23) Jesu huvudsakliga budskap till sina apostlar efter uppståndelsen är således att påminna dem om Guds frid, förlåtelse och barmhärtighet, och därför passar det mycket bra in i Kyrkans tvåtusenåriga liturgiska tradition att fira denna söndag som den gudomliga barmhärtighetens söndag. Dagen till ära har vi även ställt fram förstagradsreliker av den heliga Faustina och en av hennes biktfäder, den salige Michał Sopoćko, liksom av den helige Johannes Paulus II som kanoniserade den heliga Faustina år 2000, samt den heliga karmelitnunnan Teresa de los Andes som firas idag den 12 april.

Under påskens heliga tre dagar har vi högtidligt ihågkommit Jesu lidande, död och uppståndelse, genom vilket han har gottgjort för all världens synd och förvärvat den eviga frälsningens nådelön åt hela människosläktet. Därmed har Gud visat prov på sin oändliga barmhärtighet mot oss, som vi hörde aposteln Petrus säga i dagens andra läsning: ”I sin stora barmhärtighet har [Gud] fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen” (1 Pet 1:3-4) Men, för att vi ska ha någon nytta av Guds oändliga barmhärtighet mot oss så måste vi ta emot den. Och den stora tragedin är att en mycket stor del av mänskligheten vänder Gud ryggen trots all den barmhärtighet och kärlek som han har visat oss.

De tror att evangeliet om evigt liv för alla som tror på Jesus Kristus är för bra för att vara sant. Eller så värdesätter de sin egen självbestämmanderätt och stoltheten i att vägra underkasta sig Gud mer än den oändliga lycka som Gud utlovar oss i det eviga livet tillsammans med honom i himmelriket. Det var förmodligen detta som bidrog mest till att Jesus svettades blod i Getsemane, nämligen tanken på att hans smärtsamma och dyrbara offer skulle bli fruktlöst, eftersom människorna i sin otacksamhet ändå inte skulle bry sig om det.

Så, vad kan vi som troende då göra för att råda bot på denna situation, för att trösta Jesus så att hans offer inte blir förgäves, och hjälpa resten av mänskligheten att inse vad som är bäst för dem, nämligen att tro på och ta emot Guds barmhärtighet? Jo, vi kan ösa ur den nådens källa som har öppnats för oss i Jesu hjärta, som genomborrades av soldatens lans. I den bild av Jesus som den heliga Faustina fick uppenbarad för sig och som hon lät måla, och som vi denna dag till ära har ställt fram i koret, kan man se hur blod och vatten strömmar fram ur Jesu hjärta. Jesus förklarar själv tavlans innebörd i en uppenbarelse: ”Dessa två strålar betecknar blod och vatten – Den bleka strålen betecknar vattnet, som rättfärdigar själarna; den röda strålen betecknar blodet, som är själarnas liv.” (Dagbok, n. 299) Vi kan i högsta grad bidra till att denna barmhärtighet kommer all världens själar till del genom att be för dem.

Under långfredagens liturgi har vi bett de högtidliga förbönerna för tio olika kategorier av människor. På liknande sätt har Jesus genom uppenbarelserna för den heliga Faustina inbjudit att be en novena i form av den gudomliga barmhärtighetens krona under de nio dagarna före den gudomliga barmhärtighetens söndag, med början på långfredagen. Varje dag under denna novena har Jesus uppmanat oss att innesluta olika kategorier av själar i hans barmhärtighet, exempelvis syndare, präster och ordensfolk, tysta och ödmjuka själar, de som särskilt vördar hans barmhärtighet, de heliga själarna i skärselden, och till sist – den svåraste kategorin av själar att omvända och de som smärtade Jesus mest under hans lidande – de själar som blivit ljumma.

Låt oss därför ösa frikostigt ur den aldrig sinande källan av Guds barmhärtighet, genom att be ihärdigt för alla människors omvändelse och helgelse, med början hos oss själva, och att verkligen tro på att bönen gör skillnad. Gud respekterar visserligen den fria viljan hos dem som inte bryr sig om honom, men han respekterar också den fria viljan hos oss som ber för att de ska omvända sig! Låt oss även göra flitigt bruk av sakramenten genom att delta i den heliga eukaristin och ta emot den heliga kommunionen så ofta som möjligt, helst varje dag, och genom regelbunden bikt, minst en gång i månaden, eller ännu oftare, i samråd med biktfadern. Låt oss även be om nåden att vi kan ta vara på de naturliga tillfällen som ges att vittna om Guds barmhärtighet för andra människor såväl i handling som med ord. Och låt oss i allt detta ständigt ha den bön på våra läppar som Jesus ville skulle stå på tavlan som han uppenbarade för den heliga Faustina: ”Jesus, jag förtröstar på dig.” Amen.