Fredag i påskoktaven

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 4:1–12; Ps 118:1–2, 4, 22-27a; Joh 21:1–14.

Kära bröder och systrar

Evangeliet som vi nyss har hört om hur Jesus visade sig för tredje gången för sina lärjungar sedan han uppstod från de döda bildar en slags epilog till Johannesevangeliet. Detta det 21:a kapitlet i Johannesevangeliet utgör av allt att döma ett senare tillägg, för avslutningen av det 20:e kapitlet precis innan dagens evangelieläsning låter utan tvekan som en avslutning på hela evangeliet: ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh 20:30-31) Men vi får tacka Gud för att denna underbara uppståndelseberättelse kom med i den slutliga redaktionen av Johannesevangeliet. Detta mirakulösa fiskafänge anknyter utan tvekan till när Jesus utförde samma typ av mirakel i början av sin offentliga verksamhet, i samband med att han kallade sina första lärjungar Simon, Andreas, Jakob och Johannes, såsom det berättas om i Lukasevangeliet. Lärjungen som Jesus älskade, med all sannolikhet aposteln Johannes som skrivet evangeliet, känner igen Jesus när han på nytt utför det första mirakel som Johannes och de andra lärjungarna hade bevittnat. ”Det är Herren!” ”Dominus est!” Samma sak kan vi utbrista som en tyst bekännelse i våra hjärtan varje gång som Herren blir närvarande under brödets gestalt i den heliga mässan.

Notera dock att det till att börja med bara är den älskade lärjungen Johannes som känner igen Herren. Det är först efter att han han har utbrustit detta som även Petrus reagerar och kastar sig i vattnet för att möta Jesus på stranden. Efter att de ätit färdigt kommer Jesus även återupprätta Petrus för hans tredubbla förnekelse genom att tre gånger låta honom betyga att han älskar honom, och därmed bekräfta honom i hans uppdrag som herde för fåren och Kyrkans jordiske ledare. Petrus är utan tvekan den som är mest ivrig att få se Jesus, vilket tyder på att han har en oerhört stor kärlek till honom. Men Johannes är den som får syn på Jesus först, vilket sannolikt har att göra med att han är en mer kontemplativ själ än Petrus, att han var den ende av apostlarna som stod kvar vid Jesus sida under korset, och att han hade en alldeles särskild relation till Jesu mor Maria såsom hennes adopterade son. Det var också Johannes som sprang snabbare än Petrus och kom först fram till Jesu grav på påskdagens morgon. När han talar om sig själv som ”lärjungen som Jesus älskade”, då måste det inte nödvändigtvis betyda att han är den som Jesus älskade mest. Tack vare denna formulering kan var och en av oss identifiera oss med honom, eftersom vi alla som tror på Jesus och valt att följa honom är hans älskade lärjungar. Samtidigt vore det inte förvånande om Jesus i någon mån faktiskt älskade Johannes mest av sina tolv lärjungar. Annars skulle han knappast ha anförtrott sin heliga moder just åt honom. Men, det var ändå inte Johannes som Jesus utsåg som ledare för apostlakollegiet, utan Petrus. Och Johannes respekterade också Petri företräde genom att vänta på honom utanför Jesu grav och låta honom gå in först.

Jesus behöver å ena sidan ivriga, aktiva lärjungar som Petrus, som tjänar honom genom att sprida evangeliet, vara herdar för hans får samt inte tveka att ge sina liv för fåren om det skulle behövas. Men han behöver också kontemplativa, tillbakadragna älsklingslärjungar som Johannes, som lägger större vikt vid bön och kontemplation, vilket är absolut nödvändigt som ett andligt understöd för att Kyrkans apostoliska verksamhet ska bära frukt. Låt oss be om nåden att vi både får nåden att känna igen den uppståndne Jesus som Johannes, och att ivrigt skynda honom till mötes som Petrus. Amen.