Påskdagen

Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 10:34a, 37–43; Ps 118:1–2, 16–17, 22–23; Kol 3:1–4/1 Kor 5:6b–8; Joh 20:1–9/Luk 24:13–35.

Kära bröder och systrar

Idag på påskdagen firar vi som bekant vår Herres Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Detta är kyrkoårets absoluta höjdpunkt, den högtidligaste årliga åminnelsen av den viktigaste glädjerikaste händelsen i hela världshistorien. Genom sitt lidande och död har Jesus tagit på sig och utplånat all synd och ondska, och genom att uppstå från de döda har han definitivt övervunnit döden, som är syndens konsekvens. Så länge vi lever här i världen får vi visserligen fortfarande dras med både synden och döden. Men Jesu uppståndelse från de döda visar att döden inte har sista ordet och att det finns ett liv bortom graven. Om vi förenas med Jesus genom dopet, genom att tro på honom och genom att så visa att vi älskar honom genom att lyda hans bud, då blir vi inte bara förenade med honom i hans död, utan också i hans uppståndelse. Och när vi väl har fullbordat den goda kampen genom att ända till vårt sista andetag hålla fast vid tron på Jesus, delta i den heliga mässan varje söndag, ångra och bikta alla våra allvarliga synder och har renats från syndens alla konsekvenser, då kan vi se fram emot att få skåda vår Herre ansikte med ansikte i den fullkomliga saligheten i himmelriket. Och som om det inte vore nog, så har Jesus dessutom lovat att på den sista dagen även uppväcka våra kroppar och låta dem förvandlas till likhet med hans egen förhärligade kropp, för att för evigt återförenas med våra odödliga själar.

Men hur kan vi vara säkra på att Kristus verkligen har uppstått? I den första läsningen ur Apostlagärningarna hörde vi Petrus säga att ”Gud uppväckte [Jesus] på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt, nämligen för oss som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda” (Apg 10:40-41). Jesus visade sig inte offentligt för hela världen efter sin uppståndelse, utan bara för dem som redan hade kommit till tro på honom. Gud tvingar sig inte på oss, utan vill att vi frivilligt ska tro på honom och på Kristi uppståndelse. Men det finns ändå mycket starka skäl som talar för att Kristus verkligen har uppstått. För det första så har ingen någonsin gjort anspråk på att ha funnit Jesu döda kropp efter att graven befanns tom den första påskdagsmorgonen. För det andra så föredrog alla Jesu lärjungar att hellre smärtsamt torteras och dödas än att förneka tron på Kristi uppståndelse. Detta visar att de alla var djupt övertygade om att Jesus verkligen hade uppstått, och nu lever för evigt på Faderns högra sida i himmelen. Om de trots detta hade fel så måste Kristi uppståndelse vara världshistoriens största kollektiva illusion, vilket vore minst sagt långsökt och osannolikt. Så även om Gud lämnar oss fria att tro på Kristi uppståndelse eller inte, så finns det oerhört starka skäl att tro på detta i form av apostlarnas och de andra martyrernas vittnesbörd genom att ge sina liv för denna tro.

Kristi uppståndelse från de döda är så viktig att de kristna ändrade veckans vilodag från lördagen till söndagen, dagen då Jesus uppstod. Påskdagen är söndagarnas söndag då vi på högtidligast möjliga sätt firar Kristi uppståndelse. Men denna händelse är alltför viktig för att bara firas en gång om året. Varje söndag är en minipåsk då Kyrkan inbjuder och påbjuder alla de troende att delta i den heliga eukaristin för att fira, återuppleva, tacka för och skörda frukterna av Kristi uppståndelse. Men även om vi firar Kristi uppståndelse högtidligt varje söndag, så är det såklart ändå något särskilt med att fira Kristi uppståndelse just idag på påskdagen. Gud har av pedagogiska skäl gett oss kyrkoårets växlingar mellan fastor och fester och mellan åminnelsen av olika mysterier i Kristi liv, för att vi ska kunna koncentrera oss på en sak i taget eftersom det blir för mycket att ta in allt på en gång. Gud skänker dessutom ofta särskilda nådegåvor just i samband med de stora liturgiska högtiderna, inte minst påsken. Därför är det starkt rekommenderat att be om en särskild påsknåd. Om man ännu inte har formulerat en bön om en särskild påsknåd, så är det inte för sent. Bär fram din bön symboliskt tillsammans med brödet, vinet och kollekten under offertoriet, och lita på att Gud kan utföra mirakel för att förverkliga den, precis som brödet och vinet mirakulöst förvandlas till Kristi uppståndna kropp och blod.

Så var inte blyga med att våga be om mycket, och att be om någonting svårt. Men låt det gärna vara konkret, och verifierbart, eftersom det stärker vår tro när vi ser just det som vi har bett om förverkligas. Om det är Guds vilja, så kommer det förr eller senare att ske. Vi måste bara vara beredda på att Gud inte alltid svarar oss som vi kanske förväntar oss. Inför sitt lidande bad Jesus i Getsemane: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Matt 25:39) Läsningen ur Hebreerbrevet på långfredagen tycks anspela just på denna Jesu bön i Getsemane, där det står att ”Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja.” (Heb 5:7) Men, Jesus blev inte bönhörd genom att han fick slippa lida. Han blev bönhörd genom att uppstå på tredje dagen från de döda, för att sedan aldrig mer kunna lida eller dö. Aldrig tidigare hade det skett att Gud uppväckte en människa från de döda till ett evigt liv på detta sätt. Men Gud är överraskningarnas Gud, och precis som han slog hela världen med häpnad och förundran genom Kristi uppståndelse från de döda, så kan han utföra mirakler än idag i våra egna liv, och han gör det också.

Låt oss därför tacka Gud för det eviga livets gåva genom Kristi uppståndelse från de döda, låt oss be om nåden att vi en dag också får uppstå tillsammans med Kristus genom att förbli förenade med honom genom tron och sakramenten och ett liv i hans efterföljd, och låt oss med djärvhet be om en dyrbar påsknåd, med den fasta övertygelsen om att ingenting är omöjligt för Gud. För, som Paulus skriver i läsningen ur Romarbrevet i påskvakan: ”Kristus har uppväckts från de döda och [skall] inte mer dö. (…) När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud.” Må vi också genom vårt påskfirande än mer dö bort från synden, för att istället i all evighet leva för Gud. Amen.