Skärtorsdagen

Skärtorsdagens kvällsmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Mos 12:1–8, 11–14; Ps 116:12–13, 15–18; 1 Kor 11:23–26; Joh 13:1–15.

Kära bröder och systrar

Skärtorsdagens kvällsmässa är den enda mässan på hela kyrkoåret där de liturgiska rubrikerna uttryckligen påbjuder vad predikan ska handla om, nämligen eukaristin, prästämbetet och kärleksbudet. Det var nämligen under den sista nattvarden som vi minns ikväll som vår Herre instiftade både eukaristin och prästämbetet, samt gav sina lärjungar det nya kärleksbudet att älska varandra liksom han själv har älskat oss.

I epistelläsningen ur första Korinthierbrevet hörde vi aposteln Paulus återgivning av instiftelsen av eukaristin. Denna är nästan ordagrant identisk med instiftelseberättelsen i Lukasevangeliet, och mycket lik även Matteus- och Markusevangeliets versioner. Detta visar att instiftelseorden vid firandet av eukaristin var en djupt inarbetad tradition redan när Paulus skrev första Korinthierbrevet ca 20 år efter Jesu död och uppståndelse. Eukaristin är en ofattbar gåva av vår Herre till Kyrkan. Kvällen före sitt lidande och sin död anteciperade och förevigade Jesus sitt eviga och fullkomliga offer av sig själv till Fadern under gestalterna av bröd och vin, och gav fullmakten och uppdraget åt apostlarna och deras efterträdare att göra detta till hans åminnelse, till dess han kommer tillbaka. Hebreerbrevet insisterar visserligen på att Jesus har trätt fram ”en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv”, och att han därför inte har behövt offra sig flera gånger (jfr Heb 9:25-26). Men genom att lägga denna ”rena, heliga och fläckfria offergåva” (jfr romerska kanonbönen) i Kyrkans händer så har Jesus gett alla kristna genom alla tider möjlighet att på ett mystiskt men fullt verkligt sätt närvara vid och förena sig med hans offer. Och på liknande sätt som prästerna i det Gamla förbundet fullbordade de gamla matoffren genom att bokstavligt talat konsumera dem, så får vi möjlighet att förena oss till både kropp och själ med Jesus och hans offer när vi tar emot hans förhärligade kropp och blod i den heliga kommunionen.

Vissa har beklagat sig över att det nuvarande lektionariet utelämnar de efterföljande sex verserna ur första Korinthierbrevet som fanns med i det tridentinska missalet, och därför ska jag läsa dem också: ”Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit. Om vi gick till rätta med oss själva skulle vi slippa bli dömda. Men när vi nu döms av Herren tuktas vi för att inte bli fördömda tillsammans med världen.” (1 Kor 11:27-32).

Å ena sidan har påvarna alltsedan den helige Pius X för drygt hundra år sedan insisterat på att det enda som krävs för att värdigt och fruktbart ta emot den heliga kommunionen är att man lever i nådens tillstånd och har en uppriktig intention (jfr dekretet Sacra Tridentina, 1905). Påven Franciskus betonade att ”Eukaristin är, trots att det är det sakramentala livets fullhet, inte en belöning för de fullkomliga utan en stark och närande medicin för de svaga.” (apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium, n. 47) Så länge man inte är säker på att ha begått en dödssynd så är det därför bäst att ta emot den heliga kommunionen varje gång som man deltar i mässan, annars riskerar man att gå miste om Guds nåd och göra Jesus ledsen genom att beröva honom möjligheten att förenas kroppsligen med oss, som han älskar så mycket.

Om man däremot är medveten om att ha frivilligt ha begått en allvarlig synd, alltså en dödssynd, så måste man både ångra och bikta detta innan man tar emot den heliga kommunionen. Och ett exempel på en sådan allvarlig synd som dessvärre den stora majoriteten av alla katoliker ständigt begår, det är att inte delta i den heliga mässan varje söndag och påbjuden högtid. Om man exempelvis har för vana att bara delta i mässan varannan vecka eller en gång i månaden när den firas på ens eget språk, då borde man ångra sig, bikta sig och bestämma sig för att hädanefter delta i mässan varje söndag oavsett språk, innan man tar emot den heliga kommunionen igen. Annars löper man mycket stor risk att ”äta och dricka en dom över sig” varje gång man tar emot den heliga kommunionen, som Paulus skriver. Låt oss därför nalkas detta heliga sakrament såväl med en kärleksfull längtan som med en vördnadsfull bävan.

Men eukaristin är inte det enda sakrament som Jesus instiftade under den sista nattvarden. I och med att han gav apostlarna uppdraget att göra detta till sin åminnelse, så instiftade han även prästämbetet, vigningens sakrament. Genom vigningens sakrament har Kyrkans biskopar och präster fullmakten att på ett särskilt sätt delta i Jesu tredubbla uppdrag som kung, präst och profet, för att styra, helga och undervisa Guds folk. När prästen firar sakramenten gör han det in persona Christi, i Kristi egen person, så att brödet och vinet verkligen förvandlas till Kristi kropp och blod när prästen uttalar orden ”detta är min kropp” respektive ”detta är mitt blods kalk” över dem. Tack vare att sakramenten på detta vis verkar ex opere operato, genom det verk som utförs, oberoende av prästens personliga helighet, så kan vi vara försäkrade om att de alltid är giltiga, bär frukt och länder till vår frälsning, oavsett i vilken katolsk församling i hela världen de firas.

Men prästen är långt mer än bara en andlig funktionär och en sakramentsmaskin. Precis som att Jesus har förevigat sin kroppsliga närvaro på jorden i eukaristin, så har han velat fortsätta sin jordiska närvaro på ett ännu mer påtagligt och mänskligt sätt i sina präster, som han har vigt till att likgestaltas med honom. I prästens person är Jesus inte bara närvarande under gestalterna av bröd och vin, utan i en livs levande person som man kan prata och umgås med precis som när Jesus själv vandrade omkring på denna jord. Men till skillnad från Jesus själv så är ju tyvärr vi präster inte perfekta och syndfria. Det beror alltså i högsta grad på prästens personliga helighet hur pass väl han lyckas gestalta och göra Kristus närvarande i sin egen person. Samtidigt bidrar prästämbetets nåd i hög grad till att hjälpa honom med detta. Prästämbetet både fordrar och främjar därmed prästens helighet. Prästämbetet är därför precis som eukaristin en ovärderlig och ofattbar gåva till Kyrkan, och än mer så i den mån prästerna verkligen är heliga och Kristuslika. Och det är inte bara upp till Gud och prästerna själva att se till att de blir det. Vi och ni kan alla bidra till att Gud kallar många och heliga präster till sin Kyrka genom att innerligt be honom om det. Som ung katolsk man som tar sin tro på allvar borde det även vara en självklarhet att allvarligt fråga sig själv och den Helige Ande om det inte är så att Gud kallar en att följa hans Son på ett närmare sätt som präst. Och som ung katolsk kvinna borde det vara lika självklart att urskilja huruvida Gud kallar en till det gudsvigda livet, exempelvis genom att följa i lilla Thérèse av Jesusbarnets spår som karmelitnunna, hon som sade att hon hade kommit till Karmel ”för att rädda själar, och särskilt för att be för prästerna”. Därför ber vi i slutet av de gudomliga lovprisningarna efter den sakramentala välsignelsen på söndagskvällar och den första fredagen i månaden Herren om att ”ge oss många heliga präster” och ”många heliga ordenskallelser”. Påven Leo XIV:s intention för april månad är dessutom ”att präster som i sin kallelse går igenom kristider finner den vägledning de behöver och att församlingarna stöder dem i medkänsla och bön.” Jag ber er att i er bön för denna intention särskilt innesluta vår församlings två senaste ordinarie kyrkoherdar, f. Tobias och f. Pär-Anders. Be gärna också i denna heliga mässa för karmelitpater Martinus av S:ta Thérèse av Jesusbarnet, som avled i morse, 93 år gammal. Må han vila i frid.

Slutligen var det denna kväll som Jesus gav det nya kärleksbudet till sina apostlar. I dagens evangelium hörde vi att Jesus ”hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet” (Joh 13:1). Efter att ha tvättat lärjungarnas fötter och utpekat förrädaren gav han dem också det nya budet ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh 13:34) Och hur har då Jesus älskat oss? Jo, genom att ge sitt liv för oss. Och för att återknyta till eukaristin och prästämbetet, så är det framförallt denna kärlek som älskar intill slutet som Jesus har förevigat i dessa sakrament. Den helige påven Johannes Paulus II kallade flera gånger eukaristin för kärlekens sakrament, och påven Benedictus XVI skrev en hel apostolisk uppmaning om eukaristin med just denna titel. Men om Jesus ständigt ger sig själv till oss av kärlek i eukaristin, då måste vi också vara beredda att låta eukaristin bära synlig frukt genom att vi älskar varandra, annars blir vi bara till falska hycklare som tror oss vara heligare och bättre än andra bara för att vi deltar i den heliga mässan hela tiden.

Om Jesus uppenbarar sin kärlek till oss genom att ge sitt liv för oss, och prästerna är kallade att så långt som möjligt likna Jesus, då blir den uppenbara konsekvensen att vi präster också är kallade att älska Kyrkan, Kristi brud, ända till den grad att vi är beredda att dö för henne. Jesus är inte bara den högste översteprästen som bär fram det enda fullkomliga offret till Gud Fadern, han är dessutom själv offergåvan som offras och bärs fram. Därför är också vi präster kallade att efterlikna Jesus såsom offer, på latin victima eller på engelska victim. Och om vi inte alla är kallade att offra våra liv genom det blodiga martyrskapet, så är vi åtminstone kallade att dö bort från oss själva för att andra ska leva genom det vita martyrskapet, påtagligt manifesterat i prästcelibatet. Inspirerad av och med hjälp av Guds nåd väljer den celibatära prästen frivilligt att avstå från kärleken till och den kroppsliga föreningen med en kvinna samt möjligheten att bli far enligt köttet, för att med ett odelat hjärta kunna älska Kyrkan, Kristi brud, ”på samma totala och exklusiva sätt som Jesus Kristus, hennes huvud och brudgum har älskat henne”, som den helige påven Johannes Paulus II så vackert uttryckte det i den apostoliska uppmaningen Pastores Dabo Vobis (n. 29). Men det behövs knappast sägas att det finns oräkneliga frestelser och svårigheter att leva ut denna kallelse, och därför är vi präster i ständigt behov av er lekmäns bön för oss präster, att vi alltid förblir trogna vår kallelse att älska er alla med ett rent och odelat hjärta.

Låt oss därför i denna skärtorsdagsmässa innerligt tacka för den oändliga kärlek som Gud har visat oss genom att bli människa och ge sitt liv för vår skull, och för att han har förevigat minnet av detta och sin närvaro på jorden i eukaristins och prästämbetets sakrament. Och låt oss be om nåden att vi kan svara helhjärtat på Guds kärlek genom att i allt vara öppna för att göra hans vilja, även om det skulle innebära många offer och tårar, samt genom att älska varandra såsom Jesus har älskat oss. Amen.