Onsdag i stilla veckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 50:4-9a; Ps 69:8–10, 21b–22, 31, 33–34; Matt 26:14–25.

Kära bröder och systrar

Idag på dymmelonsdagen minns vi hur Judas Iskariot förrådde vår Herre genom att gå till översteprästerna och fråga hur mycket pengar de var beredda att ge honom om han överlämnade Jesus åt dem. Onsdag är därför sedan äldsta tid en traditionell fastedag vid sidan av fredagen. I dagens evangelium hörde vi Jesus säga att ”Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!” (Matt 26:24a). Å ena sidan blev Judas förräderi till en del av Guds plan att frälsa mänskligheten. Å andra sidan begick Judas detta förräderi i full frihet. Gud är alltigenom god och orsakar aldrig direkt det onda, men han kan passivt tillåta det onda i den mån han kan vända det till någonting gott, i det här fallet världens frälsning. Och även efter att Judas förrått Jesus så var han fri att, precis som Petrus, uppriktigt ångra sig, med förtröstan lita på Guds barmhärtighet, och ödmjukt be om förlåtelse. Men istället misströstade han och gick och hängde sig. Därav det fruktansvärda konstaterandet av vår Herre att ”Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född” (Matt 26:24b). Påven Leo XIV kommenterade Judas förräderi under sin allmänna audiens den 13 augusti förra året: ”Vi är vana vid att döma. Istället accepterar Gud lidande. När han ser ondska hämnas han inte, utan sörjer. Och det där med att ”det hade varit bättre om han aldrig hade blivit född” är inte en fördömelse på förhand, utan en sanning som var och en av oss kan känna igen: om vi förnekar den kärlek som har skapat oss, om vi genom svek blir otrogna mot oss själva, då förlorar vi verkligen meningen med vår tillvaro och utesluter oss själva från frälsningen.”

Låt Judas förräderi tjäna som ett varnande exempel för oss alla, så att vi aldrig fäster oss så mycket vid pengar och materiella ägodelar att det går före vår kärlek Jesus, och att vi aldrig förlorar hoppet om förlåtelsen och den eviga frälsningen ens när vi har begått de värsta tänkbara synder, utan omedelbart kastar oss i Jesu famn i försoningens sakrament. Amen.