Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hes 37:21–28; Jer 31:10-12b, 13; Joh 11:45–56.
Kära bröder och systrar
I söndags hörde vi om hur Jesus uppväckte sin vän Lasaros från de döda, efter att denne hade varit död i fyra dagar. Det var det största av alla mirakler som Jesus hade utfört, och det fick många att komma till tro på honom. Men tyvärr inte alla. I dagens evangelium hörde vi om hur detta mirakel tvärtom fick Jesu fiender, översteprästerna och fariséerna, att förhärda sina hjärtan ännu mer. Istället för att glädja sig över alla de undergärningar som Jesus utförde och komma till tro på honom så oroade de sig bara för att romarna skulle komma och utplåna dem och förstöra templet om alla skulle börja tro på Jesus. Det var visserligen inte en helt obefogad oro, för det var just som hände i samband med den judiska revolten år 70 e.Kr. Men att Gud tillät detta att ske mot sitt utvalda folk var snarare en konsekvens av att större delen av dem inte kom till tro på Jesus. Att templet förstördes berodde även framförallt på att Jesus hade ersatt tempelkulten genom att instifta det Nya förbundets offer när han dog på korset och uppstod från de döda, och förevigade detta i den heliga eukaristin. På så vis blev Jesu egen kropp till det nya templet.
När de fariseiska rådsmedlemmarna oroade sig för att Jesusrörelsen skulle dra till sig romarnas vrede sade översteprästen Kajafas till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” (Joh 11:49-50) Precis som evangelisten kommenterar så förstod Kajafas inte själv hur rätt han hade. Jesu fiender trodde att de skulle kunna rädda folket från undergång genom att döda Jesus, för att på så vis undvika ett uppror som den romerska ockupationsmakten skulle slå tillbaka med våld. Men i själva verket använde Gud sig av deras ondska som en del av sin plan att låta Jesus, Guds Son, frivilligt offra sitt liv för våra synder, för att rädda inte bara Guds utvalda folk utan alla människor från den eviga undergången i helvetet.
Men även om Jesus har dött för alla människor och genom sitt lidande har gottgjort för alla synder i hela världshistorien, så leder det inte automatiskt till att alla människor blir frälsta och kommer till himmelen. Gud tvingar sig inte på oss. Om vi vägrar att tro på Jesus och hellre vill fortsätta att medvetet och frivilligt begå allvarliga synder mot Guds vilja än att komma till himmelen, då respekterar Gud vårt val. Men vi kommer aldrig bli lyckliga om vi väljer bort Gud ur våra liv. Därför är det så viktigt att inse, ångra och uppriktigt bekänna våra synder i bikten, försoningens sakrament, så att vi blir vänner med Jesus och tar emot frälsningens gåva från honom. Om vi gör det så kan vi vara tryggt förvissade om att en gång nå fram till den eviga lyckan tillsammans med Gud och alla hans änglar och helgon i himmelriket. Amen.
Fader Gustavs predikningar 