Fredag i 3 fasteveckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hos 14:2–10; Ps 81:6c–11b, 14, 17; Mark 12:28b–34.

Kära bröder och systrar

Evangelietexten vi nyss hörde är unik på så sätt att det är det enda stället i evangelierna där en skriftlärd framställs i positiva ordalag och till och med får beröm av Jesus. ”När Jesus hörde att mannen svarade klokt, sade han : ’Du har inte långt till Guds rike.’” (Mark 12:34) Men, på motsvarande ställe i Matteusevangeliet står det att det var för att sätta Jesus på prov som den laglärde frågade honom vilket som är det största budet i lagen. (jr Matt 22:34-36) Det verkar långsökt att det skulle röra sig om två helt olika händelser, och det troliga är därför att den skriftlärde som ställer frågan till Jesus i Markusevangeliet också gör det med intentionen att snärja Jesus. Om vi utgår från denna hypotes, vad kan vi i så fall lära oss av Jesu reaktion?

Lite tidigare i samma kapitel av evangeliet blir Jesus satt på prov av några fariseer som försöker sätta dit honom genom att fråga huruvida de borde betala skatt till kejsaren eller inte, och då står det att ”Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov?’” (Matt 22:18, jfr Mark 12:15). Men även om den skriftlärde som ställde frågan om det största budet också försökte sätta Jesus på prov, så verkar det som att Jesus spelar med den här gången. Jesus svarar med att recitera den judiska trosbekännelsen, shema, ”Hör Israel”, som för att försäkra att han som en from jude självklart också bekänner sig helt och hållet till denna tro. Jesus passar dock även på att lägga till budet om kärleken till nästan såsom det näst viktigaste budet, som för att påminna den skriftlärde om något som kanske inte alltid betonades tillräckligt, nämligen att kärleken till Gud aldrig kan skiljas från kärleken till andra människor. Jesus passar alltså på att både försäkra att han själv är fullständigt rättrogen och pålitlig, och använder sedan sin auktoritet för att undervisa om de två viktigaste buden i lagen.

Den skriftlärde verkar så imponerad av Jesu svar att han inte ställer några ytterligare följdfrågor för att snärja Jesus. Den helige Augustinus kommenterar att ”det kan vara så att han, även om han kom som en frestare, ändå blev tillrättavisad genom Herrens svar. Eller i varje fall får vi inte betrakta frestelsen som något ont, gjort med avsikten att bedra en fiende, utan snarare som försiktigheten hos en man som ville pröva något som var okänt för honom.” (de Con. Evan. ii. 73, citerat i Catena aurea av S:t Thomas av Aquino). Även om Jesus kanske misstänker eller till och med vet att den skriftlärdes intention inte är helt ren, så låtsas han inte som någonting utan tolkar honom med en naiv välvillighet, och resultatet är att den skriftlärde får svar på tal utan att behöva tappa masken, och att ingen sedan vågade fråga Jesus mera (Mark 12:34).

Låt oss därför be om nåden och göra vad vi kan för att själva också behålla tålamodet och lugnet när vi känner oss attackerade av andras frågor, och alltid handla utifrån premissen att de är välvilliga. För även om de faktiskt inte skulle vara det, så kan det lugn och den vishet som vi visar upp i Jesu efterföljd bidra till att även den mest förhärdade hycklaren mjuknar. Låt oss be om den Helige Andes vishet och klokhet för detta. Amen.