Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Till Dan B:2, 11–20; Ps 25:4–9; Matt 18:21–35.
Kära bröder och systrar
Varje gång vi ber Herrens bön, Fader vår, upprepar vi orden ”förlåt oss våra skulder, såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Guds barmhärtighet och förlåtelse har inga gränser. Oavsett hur stora synder vi har begått och hur många gånger vi än har upprepat dem, så är Gud mer än villig att förlåta oss allt när vi ångrar våra synder och ödmjukt bekänner dem i försoningens sakrament. Genom sitt lidande och sin död och genom att utgjuta sitt dyrbara blod för oss på korset så har Jesus med råge gottgjort för och sonat alla synder i hela världshistorien. Det enda som han ber av oss i gengäld är att vi också ska förlåta varandra. Det är inte bara för att det vore rätt och riktigt. För hur kan man förvänta sig att Kristus ska förlåta oss så att vi kan försonas med honom, om vi inte är villiga att förlåta och försonas med våra bröder och systrar i Kristus? Det vore som att försöka halshugga Kristi kropp så att man bara behöver älska huvudet utan att bry sig om resten av kroppen.
Dessutom är förhållandet mellan det som andra kan vara skyldiga oss så försvinnande litet jämfört med det som vi är skyldiga Gud. Inte för att vi skulle ha syndat oändligt mycket, men eftersom Gud är oändligt god. Den obarmhärtige tjänaren i dagens liknelse var skyldig sin herre tio 10 000. 10 000, eller en myriad, är det största namngivna talet i den nytestamentliga grekiskan, och en talent är den största viktenheten i Nya testamentet, som vägde ungefär 30-34 kilo. En talent motsvarade 6 000 denarer, som i sin tur motsvarade en dagslön. Om man utgår från att en genomsnittslig dagslön i Sverige av idag ligger på ca 1000 kr, så skulle tio tusen talenter motsvara ungefär 60 miljarder kronor. Summan är medvetet absurt stor, och det blir därför nästan bara löjligt när mannen ber om tid för att betala tillbaka, för med en normalstor lön skulle det ta honom över 150 000 år.
Det är klart att det ibland kan vara svårt att förlåta andra människor, inte minst om har blivit djupt sårad av någon som över huvud taget inte ångrar sig, och man fortfarande lider av det som den andre har gjort. Men om vi tänker på den enorma skuld som vi själva har till Gud och på allt det ofattbara lidande som Jesus av kärlek har utstått för vår skull, då borde det ändå inte finnas någon synd som vi själva utsatts för som är för stor för att förlåtas. Och vi får lita på att den nåd som Jesus har förvärvat på korset också gör det möjligt för oss att förlåta på samma sätt som Gud, även om det mänskligt sett verkar omöjligt.
Låt oss därför be om nåden att vi blir ödmjukt medvetna om våra egna synder och uppfylls av tacksamhet för den förlåtelse som vi har mottagit från Gud, så att vi i vår tur alltid är beredda att också förlåta andra. Och låt oss även be för alla dem som har gjort oss illa, att de också inser, ångrar och ber om förlåtelse för sina synder, så att de inte bara blir förlåtna av oss utan en ömsesidigt försoning kan åstadkommas. Amen.
Fader Gustavs predikningar 