Tredje söndagen i fastan A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Mos 17:3–7; Rom 5:1–2, 5–8; Joh 4:5–42.

Kära bröder och systrar

Evangeliet om den samariska kvinnan som vi nyss har hört är den första av tre långa evangelietexter ur Johannesevangeliet som används i fasteliturgin som ett led i katekumenernas förberedelse att ta emot dopet under påskvakan. Det var det Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium som beslutade att ”Katekumenatet för vuxna, som består av flera olika steg, ska restaureras och tas i bruk efter den lokala ordinaries gottfinnande. Med detta menas att katekumenatets tid, som är avsedd som en period av lämplig undervisning, kan helgas genom heliga riter som ska firas med successiva tidsintervaller.” (n. 64) Texterna om den samariska kvinnan, den blindfödde mannen och uppväckandet av Lasaros belyser olika aspekter av dopet, och när den romerska liturgin tog form under 300-talet användes dessa evangelier som dopkatekes under de tre sista söndagarna före Stilla veckan. Detta framgår av predikningar över dessa evangelier av exempelvis den helige Augustinus och den helige Ambrosius. Men i och med att romarriket och så småningom hela Västeuropa officiellt övergick till kristendomen så kom spädbarnsdop med tiden att alltmer ersätta vuxendop, och framåt 700-900-talen hade därför det tidigare katekumensystemet mer eller mindre kommit att spela ut sin funktion. Man började därför läsa andra evangelier under tredje, fjärde och femte söndagen i fastan.

Men en av de samhällsomvälvningar som föranledde sammankallandet av Andra Vatikankonciliet på 1960-talet, det var den utbredande sekulariseringen som ledde till att Europa inte längre kunde betraktas som en entydigt kristen världsdel, och behovet av vuxenkatekumenatet började komma tillbaka. Och efter ytterligare 60 år av uteblivna spädbarnsdop så är detta än mer fallet idag. I år har vår församling inte mindre än 14 katekumener som förbereder sig för att döpas under påskvakan, vilket är ett stort ämne för tacksägelse. Under högmässan och mässan på engelska tidigare idag har katekumenerna genomgått det första av de tre så kallade skrutinierna, som utgörs av förböner och exorcismer. Och som en del av sin förberedelse för dopet har de alltså också fått höra evangeliet om den samariska kvinnan, som alltid läses i mässor med det första skrutiniet för katekumenerna, som man alltid kan välja att läsa även om det inte finns några katekumener, och som alltid läses under årgång A som vi nu är inne i. I detta evangelium talar Jesus om det levande vattnet som han skall ge som en symbol för dopets livgivande vatten. Dagens kommunionsantifon citerar dessa ord av Jesus: ”För den som dricker av det vatten jag skall ge, säger Herren, blir det i honom en källa av flödande vatten till evigt liv.” (Joh 4:14) Men när den samariska kvinnan svarar Jesus med att säga att ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten” (Joh 4:15), då uttrycker hon i själva verket en längtan efter Jesus själv, som ger sig själv till oss som mat och dryck under brödets och vinets gestalt i den heliga eukaristin. På så vis utgör detta evangelium också en passande förberedelse för de nydöptas mottagande av sin första heliga kommunion i slutet av påskvakan.

Att Jesus möter den samariska kvinnan vid en brunn har också en djup innebörd. Möten vid brunnar är ett ofta återkommande tema i Gamla testamentet, och de har ofta äktenskapliga undertoner. I Första Mosebokens 24:e kapitel möter Abrahams tjänare Rebecka vid en brunn när han är på väg att leta efter en hustru åt Abrahams son Isak, i det 29:e kapitlet träffar Isaks son Jakob sin blivande hustru Rakel vid en brunn, och i början av Andra Moseboken berättas om hur Mose träffar sin blivande hustru Sippora, också det vid en brunn. Genom dopet blir vi medlemmar av Kyrkan, som Nya testamentet beskriver som både Kristi kropp och Kristi brud. I Efesierbrevets femte kapitel förklarar aposteln Paulus varför äktenskapets förbund mellan döpta personer har blivit upphöjt av Kristus till värdigheten av ett sakrament (jfr CIC, can. 1005 §1), nämligen eftersom kärleken mellan mannen och kvinnan i äktenskapet, någonting som alla människor kan relatera till och förstå skönheten, styrkan och godheten i, är en bild för kärleken mellan Kristus och Kyrkan. Och precis som att den samariska kvinnan uttryckte sin längtan och törst efter Jesus och det levande vatten som bara han kan ge, så törstade Jesus efter denna kvinnas tro och därmed efter den andliga föreningen med henne, som det sägs i dagens prefation: ”Han som, när han bad samaritanskan att ge honom vatten att dricka, redan själv hade skapat trons gåva i henne, och som så värdigades att törsta efter hennes tro, att han upptände i henne den gudomliga kärlekens eld.” Såsom icke-judinna står den samariska kvinnan som en representant för alla hednafolk på hela jorden, och således också för var och en av oss. Jesus törstar därför också efter vår tro. Mot slutet av profeten Jesajas bok skildras Jerusalem upprättelse efter exilen i Babylon, och profeten intygar att ”som brudgummen gläds åt sin brud, så skall din Gud glädjas över dig” (Jes 62:5). Detta tema återkommer i Bibelns näst sista kapitel, där aposteln Johannes skriver i sin uppenbarelse att han ”såg den heliga staden, det nya Jerusalem, kommer ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man” (Upp 21:2). Gud älskar oss och längtar efter gemenskap med oss oändligt mycket mer än något djupt förälskat par någonsin har längtat efter att få förenas med varandra i äktenskapets sakrament. Och vi besvarar Guds kärlek genom att tro på den, ta emot trons sakrament som är dopet, och genom att leva ut vårt dop genom ett liv i Kristi efterföljd.

Låt oss be för våra katekumener, att de blir väl förberedda att ta emot dopets sakrament och förenas med Kristus, och att vi som redan är döpta likaledes blir väl förberedda att med hela vårt hjärta förnya våra doplöften i påskvakan. Och låt oss be om nåden att ”som Guds utvalda, heliga och älskade” (Kol 3:12) under den fortsatta vandringen fram till påsk kunna öppna våra hjärtan ännu mer för att ta emot Guds oändliga kärlek och besvara den. Amen.