Mässa på latin med kommemoration av S:ta Perpetua och S:ta Felicitas i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Mik 7:14–15, 18–20; Luk 15:1–3, 11–32.
Kära bröder och systrar
Evangeliet som vi nyss hörde brukar vanligtvis kallas för ”liknelsen om den förlorade sonen”. Men faktum är att det egentligen inte är en så passande titel. Till att börja med är den förlorade sonen inte den enda sonen i liknelsen, utan han har en äldre bror också, och när hela liknelsen benämns ”den förlorade sonen” så tenderar man att glömma bort slutet med den äldre broderns ilska. Och det är snarare detta som ursprungligen är liknelsens huvudsakliga poäng, eftersom Jesus berättade den för fariséerna och de skriftlärda när de förargade sig över att Jesus själv umgicks med syndare och åt med dem. Därför har den förrförre påven Benedictus XVI i den första volymen av sin boktrilogi Jesus från Nasaret föreslagit att denna liknelse snarare borde kallas för ”liknelsen om de två sönerna”, eller kanske ännu bättre, ”liknelsen om den barmhärtige fadern”. För det är det som verkligen är kärnan i berättelsen.
I och med att liknelsen skildrar båda sönernas öden så borde alla kunna identifiera sig med åtminstone någon av dem. Om man på samma gång både är en riktigt stor syndare och en hycklare så skulle man rentav kunna identifiera sig med båda två. Men vad är egentligen värst? Att leva upp sin fars egendom på horor, eller att förarga sig över att han till synes alltför lättvindigt förlåter den som gjort detta? Påven Franciskus betonade som bekant ofta Guds barmhärtighet mot syndare, hur stora de än är. Samtidigt kunde han vara väldigt hård mot dem som han beskrev som ”korrupta”, dvs. de som inte inser att de själva är syndare i behov av Guds förlåtelse, och därför tror sig vara bättre än alla andra. Även om de objektivt sett inte skulle ha begått lika stora synder som vissa andra, så är de inte i en dynamik av omvändelse och öppenhet för att ta emot Guds nåd och barmhärtighet, och därför är deras situation på sikt långt allvarligare än för en objektivt sett stor syndare som i alla fall inser och erkänner detta. Liknelsen om den förlorade sonen får ett lyckligt slut. Men liknelsen om den äldre sonen har ett öppet slut, som inbjuder fariséerna och de skriftlärda till omvändelse, liksom alla förmätna och självgoda katoliker av idag.
Dessutom avslöjar den äldre sonens kommentarer att han i själva verket kanske inte alls var så nära sin far som han ville göra sken av. ”Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner.” (Luk 15:29) Detta avslöjar ett servilt tjänande, där han bara ser fram emot en materiell belöning och blir besviken när denna uteblir, snarare än att tjäna sin far av kärlek, där den enda belöningen är vetskapen om att ha utfört hans allraheligaste vilja. Det här är en inbjudan till självrannsakan hos var och en av oss också. Ser vi Guds bud i första hand som hinder för vår frihet, som vi bara håller av servil fruktan för helvetets straff, och som vi så långt som möjligt försöker tänja på gränserna till, kringgå eller rentav bryta mot, i syfte att få ut så mycket som möjligt av livets goda? Eller litar vi på att Gud i sin godhet har gett oss sina bud för att vi ska bli så lyckliga som möjligt redan här i världen och bli till stora helgon genom att hålla dem av kärlek, så att vi kan öppna oss ännu mer för att ta emot hans oändliga glädje i det eviga livet?
Fader Gustavs predikningar 