Andra söndagen i fastan

Högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Mos 12:1-4a; Ps 33:4–5, 18–20, 22; 2 Tim 1:8b–10; Matt 17:1–9.

Kära bröder och systrar

I evangeliet idag på den andra söndagen i fastan vår vi traditionsenligt höra om Kristi förklaring eller förvandling på ett högt berg, vanligtvis identifierat med berget Tabor, inför tre av sina lärjungar. Strax dessförinnan hade Simon Petrus för första gången bekänt tron på Jesus som Messias, den levande Gudens Son, varpå Jesus hade förkunnat den första förutsägelsen om sitt lidande och död. Sex dagar senare ägde händelsen i dagens evangelium rum, och syftet med detta förklaras mycket bra i denna mässas prefation: ”När [Jesus] hade förutsagt sin död för sina lärjungar förde han dem upp på det heliga berget. Han uppenbarade sin gudomliga härlighet för att de skulle förstå, att vägen till härligheten går genom lidande och död, så som det var sagt genom lagen och profeterna.” Det som gjorde det möjligt för Jesus att utstå sitt bittra lidande, det var vetskapen om att han skulle uppstå igen på tredje dagen, och att han i och med detta öppnade vägen till den eviga frälsningen för alla människor.

Vi har nu avverkat tio av fyrtio fastedagar, alltså en fjärdedel, och om det redan börjar kännas tungt att hålla sina fasteföresatser så får man motivera sig genom att redan nu börja blicka fram emot påskens glädje. Det liturgiska året speglar det andliga livet i det att det utgörs av ett rytmiskt växlande mellan tider av bot och tider av fest, mellan prövningar och belöningar, och mellan andlig misströstan och andlig tröst. Som nyomvänd till den kristna eller katolska tron får man inledningsvis ofta uppleva en form av andlig smekmånad, där Gud bekräftar att man är på rätt väg genom att förena utövandet av tron med ljuva känslor, andlig tröst och och en påtaglig inre glädje. Men om vi vill växa och renas i vår tro så kan vi inte räkna med att detta tillstånd varar för alltid, eller ens särskilt länge. Det är en frestelse för oss att som Petrus vilja bygga hyddor på förklaringsberget i ett försök att konservera det här tillståndet. Däremot är det en mycket bra sak att i perioder av andlig tröst skriva ner sina tacksägelseämnen, för att senare i svåra stunder då vår tro sätts på prov, kunna läsa igenom dessa minnen och bli påmind om Guds godhet och oräkneliga välgärningar mot oss.

Karmelitpater Wilfrid Stinissen skriver i boken När natten faller på: den inre bönens väg om hur Gud efter ett tag vanligtvis prövar en nyomvänd människa: ”Efter en första period av större eller mindre framgång i bönen genomgår man i allmänhet en kris, då man har intryck av att ha gått vilse eller hamnat i en återvändsgränd.” (s. 32) Den helige Johannes av Korset har skrivit en hel bok om denna Själens dunkla natt. Närmare bestämt finns det två olika dunkla nätter i det andliga livet: sinnenas natt som renar oss från att vara fästa vid sinnliga njutningar, och andens natt som renar oss från det andliga högmodet. De här båda nätterna markerar övergångarna mellan de tre huvudsakliga stadierna i det andliga livet: via purgativa eller renandets väg för nybörjarna, via illuminativa eller upplysningens väg för dem som gör framsteg, och via unitiva eller föreningens väg för de fullkomliga.

Syftet med de här prövningarna är att vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Gud ska mogna, växa och renas. Om vi älskar att be endast på grund av de ljuva känslorna som vi upplever i bönen, då finns risken att vi till slut bara älskar de här ljuva känslorna, och inte Gud själv som skänker oss dem. Det gäller att nå fram till att inte så mycket älska Guds gåvor, som gåvornas Gud. Och för att Gud ska kunna visa sin godhet mot oss genom att ge oss andlig tröst och andra goda gåvor, så måste vi under vissa perioder berövas denna andliga tröst.

Under fastan uppmanas vi framförallt att avhålla oss från synden, men också att avstå från vissa legitima njutningar, för att inte bli alltför fästa vid dem. Målet är att vi inte ska vara beroende av någonting annat än Gud själv. Och för att öva oss i att inte låta vårt hjärta bli fäst vid några kroppsliga eller sinnliga njutningar, så måste vi under vissa perioder avstå från dem. Men den bästa och viktigaste botgöringen, det är att villigt ta emot de prövningar som livet medför och som vi ändå inte kan undvika, och se detta som en möjlighet att bära vårt kors i Jesu efterföljd.

För att vi ska kunna göra framsteg i det andliga livet så är det alltså oundvikligt att Gud låter oss genomgå perioder av andliga torka eller misströstan. Den helige Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare, beskriver i slutet av sina Andliga övningar det som han kallar för ”andlig tröst” respektive ”andlig misströstan”: ”Jag kallar det tröst när en inre rörelse väcks i själen, genom vilken själen upptänds av kärlek till sin Skapare och Herre, och när den därför inte kan älska något skapat på jordens yta i sig självt, utan endast i alltings Skapare. Likaledes när den fäller tårar som leder till kärlek till sin Herre, vare sig de kommer av sorg över sina synder, eller över Kristi, vår Herres, lidande, eller av andra ting som är direkt inriktade på hans tjänst och lovprisning. (…) Jag kallar misströstan allt det som är motsatsen till det som sägs [om andlig tröst], såsom själens mörker, oro i den, dragning till det låga och jordiska, oro från olika upprördheter och frestelser, som leder till brist på förtröstan, utan hopp, utan kärlek, när man finner sig själv helt likgiltig, ljum, sorgsen och liksom skild från sin Skapare och Herre.”

Den helige Ignatius ger också tydliga direktiv för hur man bör handla i perioder av andlig misströstan respektive tröst: ”I tid av misströstan ska man aldrig göra någon förändring, utan stå fast och vara stadig i de föresatser och den beslutsamhet man hade dagen före denna misströstan, eller i den inriktning man hade under den föregående trösten. Ty liksom det i trösten snarare är den gode Anden som leder och råder oss, så är det i misströstan den onde, och med hans råd kan vi inte slå in på den väg som leder rätt.” (…) ”Den som är i tröst må tänka på hur han ska handla i den misströstan som sedan kommer, och samla nya krafter för den tiden. Den som är tröstad bör sträva efter att ödmjuka och förödmjuka sig så mycket han kan, och tänka på hur litet han förmår i tider av misströstan utan denna nåd eller tröst.”

Låt oss be om nåden att vi inte faller för frestelsen att försöka bygga hyddor på förklaringsberget i tider av andlig tröst, utan villigt och tålmodigt utstår de prövningar som Gud låter oss genomgå för att rena vår tro, vårt hopp och vår kärlek till honom, och att han ger oss den Helige Andes kraft så att vi alltid kan lyssna till och lyda hans älskade Son, han som lever och råder i evigheters evighet. Amen.