Lördag i 1 fasteveckan

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 5 Mos 26:16–19; Matt 5:43–48.

Kära bröder och systrar

Ett återkommande tema i Bibeln är att Gud sluter flera förbund med utvalda personer. Ordet ”testamente” betyder just förbund, så de två grundläggande förbunden i Bibeln är det Gamla förbundet i det Gamla testamentet och det Nya, eviga förbundet i det Nya testamentet. Men faktum är att Gud slöt flera olika förbund under det Gamla testamentets tid, först med hela mänskligheten i Adam, sedan på nytt med hela den kvarvarande mänskligheten i Noa, sedan med patriarken Abraham, sedan med Mose och Israels tolv stammar, och till sist med kung David och hans efterkommande på tronen i Juda rike. Under det som tidigare kallades för septuagesimatiden, de tre veckorna före fastan, läste prästerna och ordensfolket i matutinen ur de första fjorton kapitlen i Första Moseboken, som i tur och ordning handlar om Adam, Noa och Abraham. Numer läser man ur elva första kapitlen av Första Moseboken i mässan under veckorna före fastan årgång I, samt större delen av hela Första Moseboken i läsningsgudstjänstens 2-årscykel under tiden mellan jul och fastan årgång II. Förbunden med Adam, Mose och Abraham ihågkoms även i den gammaltestamentliga läsningen under var och en av de tre årgångarna den första söndagen i fastan, och imorgon på den andra söndagen i fastan handlar den första läsningen alla tre årgångarna om Abraham.

Att Gud sluter förbund med sitt folk visar vilken stor värdighet han har gett oss människor. Psalm 100 påminner oss om att ”Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, hans folk, fåren i hans hjord.” (Ps 100:3) Gud skulle ha all rätt i världen att behandla oss som sina slavar, för det är han som har gjort oss. Men Gud behandlar trots detta oss inte som slavar. Genom att sluta förbund med mänskligheten ställer han oss på sätt och vis på samma nivå som honom själv. I ett förbund finns nämligen ömsesidiga åtaganden. Om vi lovar att vara trogna mot Herren och lyda hans bud såsom hans egendomsfolk, så lovar han i sin tur att vara oss trogen såsom vår Gud som håller sin hand över oss och bevarar oss från allt ont. I dagens första läsning ur femte Moseboken hörde vi Mose förmedla till folket en sammanfattning av deras åtaganden gentemot Gud: ”Du har i dag försäkrat att Herren skall vara din Gud och att du skall vandra hans vägar, följa hans stadgar, bud och föreskrifter och lyda honom.” (5 Mos 26:17) Omedelbart efter tillägger han vad Gud i sin tur lovar sitt folk: ”Herren har i dag försäkrat att du skall vara hans dyrbara egendom, så som han har lovat dig.” (5 Mos 26:18)

I det nya och eviga förbundet som Jesus har instiftat genom sitt blod så har Gud gett oss en ännu större värdighet. Vi är inte bara hans utvalda folk, vi har genom dopet även blivit till hans egna barn. Den sanna lyckan, den består i att inse sin värdighet som Guds älskade barn, och besvara Guds kärlek med en tro som i sin tur också får uttryck i kärlek. Och som Jesus säger i sitt avskedstal: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” (Joh 14:15) I dagens evangelium hörde vi Jesus uppmana oss att älska vårafiender och be för dem som förföljer oss; ”då blir ni er himmelske faders söner.” (Matt 5:44) Dagens responsoriepsalm, som vi till förmån för det vackra gradualet inte har hört i denna heliga mässa, är hämtad ur psalm 119, Bibelns längsta kapitel som utgörs av en enda lång lovprisning av Guds lag: ”Saliga de vilkas väg är ostrafflig, de som vandrar efter Herrens lag. Saliga de som tar hans vittnesbörd i akt, de som söker honom av allt sitt hjärta.” Låt oss be om nåden att vi uppnår denna salighet, genom att söka Gud av hela vårt hjärta och förbli medlemmar av hans folk, får i hans hjord, och rentav hans egna barn. Amen.