Torsdag i 1 fasteveckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Est Gr C:12, 14–16, 23–25; Ps 138:1–3, 7c–8; Matt 7:7–12.

Kära bröder och systrar

Såhär i början av fastetiden får vi i mässans evangelium höra om hur Jesus undervisar om fastetidens tre huvudsakliga fromhetsövningar bön, fasta och allmosor. Idag handlar det om bönen, närmare bestämt den allra mest grundläggande formen av bön, nämligen den begärande bönen. Ibland kan vi frestas att tänka att bönen inte gör någon skillnad. Vi får ju inte alltid det vi ber om, åtminstone inte med en gång. Och dessutom vet ju Gud redan vad vi behöver och borde således kunna ge oss det i alla fall. Men i sin försyn har Gud beslutat att bara ge oss vissa goda saker efter att vi själva har bett om dem, för att ge oss värdigheten att med vår fria vilja samarbeta med Guds nåd och därmed medverka till vår egen och andras frälsning och helgelse. Och om vi inte får det som vi har bett om, då har vi antingen bett om någonting som inte är bra, eller som Gud i sin försyn har bestämt att det är bättre att vi inte får det med en gång, eller så finns det andra människor eller andevarelser som använder sin fria vilja till att motverka det vi ber om.

Det är exempelvis en mycket god sak att be för en annan människas omvändelse, men om denne vägrar att omvända sig så är det ändå inte säkert att man blir bönhörd. Därför uppmanas vi att be med ännu större iver om saker som vi är övertygade är bra men som vi ännu inte har fått. Kanske kommer då Gud så småningom i rättvisans namn att lyssna mer till våra böner om att han ska skänka omvändelsens nåd till andra människor, än till dessa människors motstånd till att vilja ta emot hans nåd. ”Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” (Matt 7:8) Amen.