Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Sam 11:1–4a, 5–10a, 13–17, Ps 51:3–7, 10–11, Mark 4:26–34.
Kära bröder och systrar
Kung David framställs i Bibeln som förebilden och måttstocken för alla kungar. När hans ättlingar på tronen utvärderas i kungaböckerna återkommer flera gånger uttryck i stil med att ”Han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, så som hans fader David hade gjort” (2 Kung 16:2). I läsningarna förra veckan hörde vi om hur Gud förkastade Saul som kung och istället lät smörja den unge David till kung i Sauls ställe. Uppemot hälften av psalmerna i Psaltaren, Bibelns egen bönbok, är tillskrivna kung David, och ett av de vanligast återkommande uttrycken för den utlovade Messias i Nya testamentet är ”Davids son”.
Men även solen har sina fläckar. I dagens första läsning hörde vi om hur kung David i ett tillfälle av svaghet föll för frestelsen att begå äktenskapsbrott. Och inte nog med det. I sitt försök att röja sin synd slutade det med att han medvetet orsakade en annan människas liv för att sedan kunna gifta sig med dennes hustru. Enligt den nuvarande kyrkolagen skulle ett sådant äktenskap över huvud taget inte vara giltigt. I och med denna episod förstår vi att kung Davids storhet inte i första hand består i hans moraliska oklanderlighet. Men som vi kommer få höra i läsningen i morgon, så tvekade inte David att ödmjukt bekänna och gottgöra sin synd när han konfronterades med den. Och dagens responsoriepsalm, psalm 51, som psaltaren tillskriver kung David, har blivit till Kyrkans stora bot- och ångerpsalm, som upprepas i morgonbönen laudes varje fredag, och i benediktinkloster rentav varje dag. Dagens omkväde till responsoriepsalmen kan även användas som akt av ånger i försoningens sakrament, och utgör en mycket vacker skottbön som man med fördel kan lära sig utantill och ofta upprepa: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande.” (Ps 51:12)
Låt oss be om nåden att vi tillsammans med kung David aldrig låter någonting stå emellan oss och Gud, inte ens vår synd, utan att vi frimodigt kan kastar oss i Guds armar varje gång vi inser att vi har gjort fel, ödmjukt bekänna vår synd, och så får erfara Guds barmhärtighet. Amen.
Fader Gustavs predikningar 