3 söndagen ”under året” A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 9:1b-4; 1 Kor 1:10-13, 17; Matt 4:12-23.

Kära bröder och systrarIdag på den tredje söndagen under året har vi i evangeliet fått höra om inledningen av Jesu offentliga verksamhet. Sedan 2020 firas denna söndag även som ”Guds Ords söndag”, då vi särskilt inbjuds att reflektera över vilken plats som Guds Ord har i våra liv, och vilken plats som det borde ha. När vi hör uttrycket ”Guds Ord”, då tänker vi kanske först och främst på Guds skrivna ord i den Heliga Skrift, Bibeln. Och ett av de viktigaste syftena med Guds Ords söndag är just att uppmuntra oss att ägna mer tid och hängivenhet åt att läsa, studera, meditera över och be tillsammans med Guds Ord i den Heliga Skrift. 

Men Guds Ord, det är också Guds personifierade Ord, Ordet som har blivit kött i Jesus Kristus, Guds Son. Och det budskap som Jesus förkunnar i dagens evangelium, det är kallelsen att efterfölja honom. Först och främst förkunnar Jesus den allmänna kallelsen som riktar sig till alla människor, nämligen inbjudan till omvändelse eftersom himmelriket är nära. Men även om Jesus riktar denna inbjudan till alla människor, så kallar han samtidigt var och en personligen att följa honom och förenas med honom. Och vi kan bli medvetna om denna personliga kallelse till omvändelse i Jesu efterföljd vid olika tillfällen i våra liv. Vi som har fått ynnesten att döpas redan som små barn blev redan då förenade med Kristus och hans Kyrka. Men alltsedan dess har Jesus fortsatt att kalla oss till att efterleva våra doplöften, och på så vis förenas ännu innerligare med honom. Och för den som inte blivit döpt som barn så kan man med tiden bli varse om en personlig kallelse från Herren i form av längtan att ta emot dopet.

Ju mer innerligt som vi förenas med Kristus, desto mer förenas vi också med varandra som bröder och systrar i Kristus. Denna dag, den 25 januari, då den helige aposteln Paulus omvändelse vanligtvis firas, detär även den sista dagen i böneveckan för kristen enhet. Under denna vecka har vi tillsammans med kristna över hela världen särskilt bett för den fulla, synliga enheten mellan alla döpta. Årets tema, som valts av de kristna i Armenien, är ”En enda kropp och en enda Ande” (Ef 4:4). Som katoliker tror vi visserligen att den enhet som Kristus från början gav sin Kyrka redan är förverkligad i den Katolska Kyrkan, under ledning av och i gemenskapen med påven, Petri efterträdare, och att denna enhet aldrig kan gå förlorad. Men splittringen mellan de kristna som har förenats med Kristus i dopet hindrar ändå Kyrkans katolicitet från att förverkligas helt och fullt i de av hennes söner och döttrar som är skilda från den fulla gemenskapen med henne (jfr Andra Vatikankonciliet, Unitatis Redintegratio n. 4). Dessutom utgör denna splittring en skandal för de icke-troende, som kan hindra dem från att vilja bli kristna över huvud taget. Därför är och förblir det oerhört viktigt att fortsätta be och verka för alla Kristnas fulla synliga enhet i sanningen.

Men om det är viktigt att uppnå enhet mellan katoliker, ortodoxa och protestanter, då är det givetvis minst lika viktigt att vi som kallar oss katoliker själva slår vakt om vår inbördes enhet. Kyrkans fundamentala enhet i sanningen kan visserligen som sagt i sig själv inte gå förlorad. Men denna enhet kan manifesteras mer eller mindre väl i praktiken. Det är därför som aposteln Paulus i dagens andra läsning uppmanar till att ”inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter” (1 Kor 1:10). Den här texten var avgörande för mitt beslut att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. En enhet som inte bygger på sanningen är ingenting värd, och för att bäst bidra till den fulla enheten i sanningen så måste var och en med hjälp av sitt samvete, under ledning av den Helige Ande, genom att studera Guds Ord i Skriften och Traditionensöka var denna sanningens fullhet finns. Jag är övertygad om att Gud kallar alla människor till den fulla gemenskapen med den Katolska Kyrkan. Men denna kallelse måste alltid höras och tas emot på ett personligt sätt. I mitt fall var det när jag som 20-åring under det långa sommarlovet efter värnplikten fick gott om tid att reflektera över de stora livsfrågorna som jag förnam den personliga kallelsen till att bli katolik. Men jag såg inte bara detta som en oerhörd nåd att ta del av för egen del, utan också som en helig plikt föratt konkret bidra tillde kristnas enhet.

Men frestelsen att dela upp sig i olika läger inom Kyrkan, som aposteln Paulus varnade för, den är aktuell även idag. Här i Kristus Konungens kyrka firas den heliga eukaristin  regelbundet på elva olika språk enligt tre olika riter. Denna mångfald i enheten utgör ett fantastiskt uttryck för Kyrkans katolicitet. Med många olika mässor som firas i samma kyrka så är det naturligt att mässfiranden äger rum på olika språk och i olika stilar, inklusive på latin med gregoriansk sång, för att så långt som möjligt tillgodose vars och ens behov, och det är naturligt att man som regel deltar i det mässfirande som man upplever bäst hjälper en själv att be och förenas med Gud. Men om man absolutiserar ett visst sätt, ett visst språk eller en viss form att fira den heliga eukaristin på, och konsekvent vägrar att delta i någon annan mässform än denna, om det så är på latin, svenska, polska eller kroatiska, då finns det en risk att man i praktiken isolerar sig från resten av församlingen. Och precis som att vi förenas ännu mer med varandra ju mer vi växer i kärlek till Kristus, så finns det en risk att vi själva kommer längre bort från Kristus om vi inte slår vakt om kärleken till våra bröder och systrar i Kristus. 

I den andra halvan av dagens evangelium hörde vi om hur Jesus kallade de första apostlarna att följa honom som människofiskare. Den allmänna kallelsen till omvändelse var riktad till alla människor utan undantag, men är som sagt samtidigt helt personlig. Den särskilda kallelsen att lämna allt och följa Jesus på ett närmare sätt, som präst eller gudsvigd, den är dock inte riktad till alla, och blir på så vis än mer personlig för dem som tar emot den. För mig som 21 år gammal nybliven katolik var det naturligt att ställa mig frågan om Gud också kallade mig till att bli präst. Det krävdes dock nästan två år av ihärdig bön och inre kamp innan Gud gjorde det klart och tydligt för mig att han ville att jag skulle bli präst, när jag såg kortfilmen ”Fishers of Men”, som beskriver livet som präst, och vars titel ”Människofiskare” kommer från dagens evangelium. Men även om det bara är en minoritet av de troende som Gud kallar att lämna allt och följa honom som präst eller gudsvigd, så är det förmodligen betydligt fler som är kallade än som idag svarar ja. ”Många är kallade, men få är utvalda” (Matt 22:14). Att vara utvald, det innebär att både ha hört och svarat ja på Herrens kallelse. Idag finns det ungefär en präst på 3500 katoliker världen över. Om alla katoliker gick i mässan varje söndag skulle inte prästerna räcka på lång väg, och på många håll i världen gör dem redan inte det.

Låt oss därför be om nåden att vi alla, genom att ihärdigt studera och kontemplera Guds Ord och hörsamma kallelsen till omvändelse, kan förenas ännu innerligare med Kristus och hans Kyrka, och därmed också uppnå ännu större enhet med varandra. Och låt oss också be att många unga män och kvinnor hör och generöst svarar ja på kallelsen att följa Jesus på ett ännu närmare sätt som människofiskare i prästämbetet eller det gudsvigda livet. Amen.