Herrens dop A

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 42:1–4, 6–7; Ps 29:1–4, 9c–10; Apg 10:34–38; Matt 3:13–17.

Kära bröder och systrar

Herrens dop som vi firar idag ihågkoms ursprungligen på Epifania eller Theofania den 6 januari, och det är fortfarande fallet i östkyrkan. I den romerska riten kommemorerades Herrens dop länge på Epifanias oktavdag den 13 januari, eller tjugondedag Knut, som markerade slutet på den egentliga jultiden. Detta firande ägde dock aldrig rum på söndagar, och undgick därmed större delen av de troendes uppmärksamhet. Sedan 1970 firas Herrens dop istället idag på söndagen efter Epifania, och får därmed mycket större uppmärksamhet samtidigt som den formar en mjuk övergång från jultiden till tiden ”under året”. Under jultiden har vi ju ihågkommit och mediterat över hur Gud har uppenbarat sig i mänsklig gestalt på jorden i Jesus Kristus, och under tiden ”under året” som börjar imorgon kommer vi att betrakta allt det som Jesus gjorde och lärde ut under sitt offentliga liv. Det var vid Jesu dop i Jordan som han uppenbarade sig för första gången offentligt, och hans dop innebar dessutom den första tydliga uppenbarelsen av alla de tre personerna i den heliga Treenigheten, i och med att även Faderns röst hördes och den Helige Ande kom ner över Jesus i en duvas skepnad. Jesu dop markerade även inledningen på hans offentliga verksamhet.

Jesu döptes inte med samma dop som han själv instiftade efter sin uppståndelse, utan med Johannes Döparens dop. Johannes Döparens dop var ett symboliskt dop, ett uttryck för att ångra sina synder och tvättas ren från dem, som en förberedelse att ta emot Messias, alltså Jesus, och hans budskap. Det kristna dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes är dock inte bara symboliskt, utan det ger oss verkligen förlåtelse för våra synder genom att vi förenas med Kristus i hans död och uppståndelse, och det gör oss även verkligen till Guds barn, till en del av Kristi kropp och till den Helige Andes tempel. Man kan därför inte automatiskt dra slutsatser om det kristna dopet utifrån Herrens dop, som att man exempelvis skulle vara tvungen att ta emot dopet som vuxen bara för att Jesus själv döptes som vuxen.

Däremot finns det flera väsentliga kopplingar mellan dessa båda dop, och det är anledningen till att vi har inlett denna heliga mässa med vigvattenbestänkning för att påminna oss om vårt eget dop, och att påven denna dag alltid förrättar barndop i det Sixtinska kapellet i Rom. Det kristna dopet ger oss alltså förlåtelse för våra synder, först och främst ursynden, men också för alla personliga synder som man har begått ifall man döps som vuxen, förutsatt att man ångrar dem. Detta är möjligt eftersom Jesus har förvärvat förlåtelsen för våra synder genom sitt lidande och sin död, och dopet i sin tur förenar oss med Kristus, som Paulus skriver i brevet till romarna: ”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom 6:3-4)

Men Jesus hade ju inte begått några egna synder, utan han dog för att gottgöra våra synder. Och man skulle kunna se det som att det var vid hans dop i Jordan som han symboliskt tog på sig folkets synder, som de symboliskt hade tvättat av sig genom att döpas av Johannes. I en av antifonerna i morgonbönen laudes för denna fest sägs att ”Vattenkällorna helgades när Kristus trädde fram i härlighet inför världen.” Jesus döptes alltså inte för att bli renad av dopets vatten, utan tvärtom för att dopvattnet skulle renas och helgas genom honom och i sin tur kunna rena oss. Detta förklarar varför Jesus tog emot Johannes Döparens omvändelsedop, trots att han själv var syndfri och inte i behov av att omvända sig. På så vis uppfyllde Jesus ”allt som hör till rättfärdigheten”, inte för att det skulle finnas något krav i Mose lag på att man ska döpas i vatten som ett uttryck för sin vilja till omvändelse, utan för att den mest rättfärdiga gärning som någon människa någonsin har gjort, det var att gudamänniskan Jesus Kristus tog på sig våra synder för att dö för dem, för att vi skulle befrias från dem och få del av det eviga livet.

Vid Jesu dop hördes även en röst från himlen som sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde.« Evangeliet säger inte uttryckligen vems röst det är, men av sammanhanget kan man dra slutsatsen att det är Gud Fadern som talar genom denna röst. Denna uppenbarelse av vem Jesus Kristus är, att han är Gud Faderns älskade Son, den skulle så småningom även upprepas vid Kristi förklaring på berget Tabor. Men samma sak sker vid varje kristet dop. När vi döps blir vi inte bara förenade med Kristus i hans död och uppståndelse och till en del av hans mystiska kropp, som är Kyrkan. Eftersom Jesus är Guds Son så blir vi genom dopet också verkligen till Guds barn, till söner och döttrar i Sonen. Som Guds skapade varelser har Gud en naturlig auktoritet över oss, och vi gör rätt i att kalla honom för vår Herre och lyda hans bud. Men genom att vi blir till Guds adopterade barn genom dopet så lever vi inte längre i ett servilt vasallförhållande till honom. Vi blir till Guds älskade söner och döttrar, som han älskar mer än några mänskliga föräldrar älskar sina egna barn. Aposteln Paulus förklarar denna skillnad i brevet till Galaterna, som vi hörde på Guds heliga Moder Marias högtid på nyårsdagen: ”eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ’Abba! Fader!’ Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.” (Gal 4:6-7) Ibland kan Gud visserligen behöva vara lite sträng för att uppfostra oss och hjälpa oss att bli ännu bättre människor, vilket är såväl till vårt eget bästa som det bästa för vår våra andra bröder och systrar i Kristus. Men om vi bara är trogna mot Gud och med hans hjälp uthålligt går igenom alla prövningar som livet medför, då kan vi lita på att Gud alltid är med oss och vakar över oss som en kärleksfull Far.

Låt oss be om nåden att dagens firande av Herrens dop också uppväcker i oss en ännu större tacksamhet för vårt eget dop, eller en ännu större längtan efter att bli döpt om man ännu inte är det. Låt oss tacka för syndernas förlåtelse, för det eviga livets gåva, för den ofattbara värdigheten att verkligen få vara Guds barn, och för alla andra nådegåvor som dopet medför. Och låt oss be om nåden att vi alltid förblir trogna våra doplöften. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.