Fjärde söndagen i advent A

Mässa på latin och stilla mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 7:10-14; Ps 23:1-6; Rom 1:1-7; Matt 1:18-24.

Kära bröder och systrar

Liturgin idag på den fjärde och sista adventssöndagen är särskilt inriktad på Jungfru Maria. Hon var den första som tog emot Guds Son, det människoblivna Ordet, såväl på ett andlig sätt i sitt hjärta genom att tro på honom, och dessutom på ett kroppsligt sätt genom att hon bar honom under sitt hjärta i nio månader. Hon är den som rent konkret välkomnade och bar Guds Son till världen den första julen, och hon är därför också vårt bästa föredöme och hjälp för att vi också ska kunna ta emot Jesus i våra hjärtan denna jul. Ingångsantifonen i denna heliga mässa, Rorate caeli, har vi också sjungit i Roratemässorna till Jungfru Marias ära på lördagarna under adventstiden. En oragrann översättning av den skulle vara: ”Dryp, ni himlar ovanifrån, och må molnen regna den rättfärdige. Må jorden öppna sig och låta Frälsaren spira.” (Jes 45:8) Kyrkans liturgi applicerar denna antifon på den saliga jungfrun Maria, och hon symboliseras då på samma gång av de moln varifrån den rättfärdige Messias regnar ner, och den goda jord där världens Frälsare gror fram och spirar.

Kollektbönen i dagens mässa är densamma som man traditionellt ber tre gånger om dagen som avslutning till Angelusbönen: ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan, så att vi som genom ängelns budskap har fått veta att din Son blivit människa, genom hans lidande och kors når fram till uppståndelsens härlighet.” Inkarnationen, att Gud har antagit kött och blivit människa i Jesus Kristus, är så oerhört centralt för vår kristna tro att vi uppmanas att ständigt påminnas om den genom att be Angelusbönen varje morgon, middag och kväll. Inkarnationen utgör också den definitiva punkten utan återvändo för Jesu frälsningsverk, och ur den följer oundvikligt även hans lidande, hans uppståndelse och himmelsfärd. Därför gör vi en djup bugning varje gång som inkarnationen nämns när vi reciterar trosbekännelsen i mässan, och i juldagens mässor kommer vi att böja knä.

Dagens första läsning ur profeten Jesajas bok utgjordes av en av de allra mest berömda profetiorna om Messias födelse, och den återkommer även i kommunionsantifonen: ”Jungfrun skall bli havande och föda en Son, och man skall ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14). I moderna bibelöversättningar, som den svenska Bibel 2000, står det vanligtvis ”den unga kvinnan” istället för ”jungfrun”, den tolkning som evangelisten Matteus själv gör för att betona det mirakulösa i att Guds Son föddes till världen av en jungfru utan någon mans medverkan. Matteus övertog därmed bara den tolkning som den antika grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta, hade gjort, och som de första kristna använde sig av. Ända sedan urkyrkans tid har det dock funnits exegeter, alltså bibelforskare som påpekat att det hebreiska ordet ”almah”, som Septuaginta ersätter med ”parthenos”, dvs. jungfru, inte nödvändigtvis behöver betyda en orörd kvinna utan bara en ung kvinna i giftasvuxen ålder. Men det har också hela tiden funnits kyrkofäder som argumenterat för att Septuagintas och evangelisten Matteus tolkning ändå är berättigad och korrekt. Att en ung, gift kvinna skulle bli havande är knappast något spektakulärt tecken som det var värt att profeten Jesaja skulle ge till kung Achas. Men att en jungfru blir havande, det är däremot något så uppseendeväckande att det förklarar varför denna profetia här lästs om och om igen genom århundradena.

På avbildningar av bebådelsen, exempelvis tavlan som hänger i Astridsalen, så kan man ofta se Maria läsa just denna profetia när ängeln Gabriel kom besök och bebådade för henne att den skulle gå i uppfyllelse. Den helige Augustinus sade: ”Det är passande att när Gud blev människa så var det en jungfru som blev havande, och att när en jungfru fick barn, då var det Guds Son som föddes”. Men i dagens evangelium fick vi höra Matteusevangeliets version av händelserna som föranledde Jesu födelse, och där presenteras de snarare ur Josefs perspektiv än jungfru Marias. Det kan inte ha varit lätt för Josef att konstatera att hans trolovade hade blivit havande innan de hade börjat leva tillsammans. Å ena sidan skulle han aldrig kunna föreställa sig att Jungfru Maria, den heligaste kvinna som någonsin levt, skulle ha kunnat bedra honom redan under deras trolovningstid, eller att hon skulle ha tillåt någon att synda mot henne utan att göra motstånd. Å andra sidan kunde Josef svårligen komma på någon annan förklaring heller till hennes oväntade havandeskap, för det har varken hörts före eller efter att en jungfru blev havande utan någon man. Det enda han visste helt säkert är att han själv inte var far till barnet. I den traditionella bysantinska ikontraditionen fortsätter detta Josefs tvivel rentav till efter Jesu födelse, där han istället för att tillbe det nyfödda Jesusbarnet tillsammans med Maria sitter avsides och frånvänd, samtidigt som en skum figur som i själva verket är djävulen frestar honom att tvivla på jungfrufödseln med orden ”Aldrig har någon hört att en jungfru har fött ett barn”.

Det är mycket möjligt att denna frestelse fortsatte att plåga Josef även efter att Jesus hade fötts. Men i dagens evangelium fick han trots allt höra förklaringen till Jungfru Marias oväntade havandeskap genom Herrens ängel i en dröm: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande.” (Matt 1:20) Vi får inte höra vad Josef sade eller tänkte om detta, men han uttrycker ändå sin tro på jungfrufödseln i handling genom att han överger sina planer på att i tysthet bryta trolovningen med jungfru Maria, och istället föra hem sin trolovade och betrakta och uppfostra hennes barn som sitt eget genom att ge honom namnet Jesus.

Vi kan också utsättas för situationer där vi precis som Josef och Maria kan ha många frågor utan att omedelbart få svar. I mässan igår hörde vi om bebådelsen enligt evangelisten Lukas, där Maria försynt frågade försynt ängeln Gabriel hur hon skulle bli havande utan att ha någon man, inte för att ifrågasätta att det är möjligt, utan snarare för att veta vad hon själv måste göra för att medverka till att detta ska bli av. Men även efter att hon fått veta att hon ska bli havande genom den Helige Ande så måste flera frågor ha kvarstått. Vad ska Josef tro? Hur kommer hans släkt att reagera när de förstår att det inte är hans som är fadern? Och även om Josef litade på ängelns ord så plågades han som sagt fortsatt av frestelsen att det kanske ändå inte är sant. Maria och Josef fick aldrig några garantier för att det skulle bli smärtfritt att bli mor och fosterfar till Guds Son, tvärtom. Men de överlämnade sig i allt detta helt åt Gud och förtröstade helt på honom. Och Gud gav dem styrka att bära all osäkerhet och alla lidanden, både under den strapatsrika vandringen till Betlehem, under födelsen i stallet under enkla och fattiga förhållanden, under flykten till Egypten, och så småningom under korset. Låt oss be om nåden att vi får samma orubbliga förtröstan på Gud och får erfara hans hjälp och tröst, inte minst när han på nytt vill komma till våra hjärtan som ett litet barn denna jul. Amen.