Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 11:1–10; Rom 15:4–9; Matt 3:1–12.
Kära bröder och systrar
Under adventstiden får vi hjälp av flera bibliska personligheter för att förbereda oss för Kristi ankomst. Sedan en mycket gammal tradition läser man under adventsliturgin särskilt ur profeten Jesajas bok, den första och största av de profetiska böckerna i Bibeln, som innehåller många profetior om den kommande Messias. Och såväl idag som nästa söndag får vi i evangeliet höra om Johannes Döparen, den siste av de gammaltestamentliga profeterna, som omedelbart förberedde Messias ankomst genom att predika omvändelse genom dop.
I dagens första läsning ur kapitel 11 av profeten Jesajas bok hörde vi först en profetia om hur en gren ska växa upp ur Jishajs avhuggna stam. Jishaj var var till kung David, och grenen som ska växa upp ur hans avhuggna stam är Messias, Davids Son, som vi som kristna bekänner är Jesus från Nasaret. Vi hörde om hur denne Messias är fylld av Herrens Ande, närmare bestämt vishetens och insiktens, klokhetens och kraftens, kunskapens, gudsfruktans och fromhetens Ande. Detta har Kyrkan så småningom identifierat som den Helige Andes sju gåvor, som utgöts över Kyrkan i fullt mått vid den Helige Andes ankomst på pingstdagen, och som ges oss på ett särskilt sätt till var och en i konfirmationens sakrament.
Vidare hörde vi om en eskatologisk vision om hur det blir vid Messias ankomst: ”Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. (…) Lejonet äter gräs som oxen.” När profeten Jesaja skrev detta på 700-talet f.Kr. så fanns kanske förväntan att detta skulle slå in redan vid Messias första ankomst till jorden. När vi läser detta idag drygt 2000 år efter Kristi födelse så tolkar vi det snarare som en beskrivning av hur det kommer att bli i himmelriket, efter att Jesus har kommit tillbaka vid tidens slut. Då ska Kristus återupprätta allt, och allt ska sammanfattas i honom (Ef 1:10). Då skall det komma en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Pet 3:13). Där kommer ingen ondska finnas mer, vare sig något moraliskt eller fysiskt ont. Jesajas profetia skildrar hur hela skapelsen kommer att bli återställd och rättfärdigheten och friden åter råda, genom att beskriva att inte ens rovdjuren kommer att vara något hot för andra djur eller människor längre, precis som det står i Första Moseboken att det var i begynnelsen.
Detta kan få oss att fundera på varifrån det fysiska onda i skapelsen kommer, som att många djur dödar och äter upp andra djur. Av naturvetenskapen att döma så tycks detta även ha ägt rum långt före människan skapades, och därmed också före människans syndafall. Är det fysiska onda en del av Guds ursprungliga plan, och om inte, vad är det som har orsakat det? Det har gjorts flera olika försök att förklara hur detta hänger ihop. Utan att uppehålla sig alltför länge vid detta så skulle jag kort vilja framföra teorin att änglarnas fall, som ägde rum redan innan Gud skapade världen, var en kosmisk händelse som förde med sig att det fanns fysisk ondska i världen redan innan människan syndade.
Samtidigt skulle man kunna förmoda att människan ursprungligen bevarades från det onda genom att Gud gav henne Edens lustgård att bo i, och att det var först i och med människans syndafall som hon också fick erfara syndens konsekvenser, inklusive fysisk ondska såsom lidande och död. På detta vis skulle man kunna förstå hur det är möjligt att det till synes har funnits fysisk ondska i skapelsen ända sedan urminnes tid, även om detta inte utgjorde en del av Guds ursprungliga plan. Med andra ord så kommer den nya himmelen och den nya jorden vid tidens slut inte bara att innebära ett återupprättande av Guds ursprungliga tanke för skapelsen – det kommer att bli vida bättre än hur det i praktiken någonsin varit på denna jord och vad vi någonsin skulle kunna föreställa oss. Adventstiden är en hoppets tid, och det är den inte minst tack vare att vi får läsa alla dessa hoppfulla profetior om den stundande härligheten hos profeten Jesaja.
I dagens evangelium hörde vi Johannes Döparen predika i tämligen hårda ordalag för fariseerna och saddukeerna: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader.” (Matt 3:7b-91) Lika lite som judarna på Jesu tid kunde slå sig till ro med att de hade Abraham till fader och utgjorde en del av Guds folk, lika lite kan man som kristen och katolik slå sig till ro med att man en gång blivit en del av Guds folk genom dopet. Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen Gentium säger att ”Helt inlemmade i kyrkans gemenskap blir de som har Kristi Ande, som accepterar hela hennes ordning och alla de frälsningsmedel som hon fått och inom hennes synliga struktur förenas med Kristus som styr henne genom påven och biskoparna”. Men konstitutionen tillägger även att ”Den som inte förblir i kärlek kan dock inte bli räddad, även om han är en del av kyrkans kropp. Han förblir ’kroppsligen’ i kyrkans famn men inte ’i hjärtat’.” (n. 14)
Förra söndagen var det till synes ovanligt många deltagare i högmässan. Tydligen är första söndagen i advent den dag under kyrkoåret då flest svenskar går i kyrkan. Och det är såklart det bästa sättet att börja det nya kyrkoåret på. Men att bara gå till kyrkan en gång om året räcker självklart inte för att upprätthålla en levande kärleksrelation med Gud. Inte ens att plikttroget göra det varje söndag räcker automatiskt. Ett äktenskap där man i ord eller handling bara säger ”jag älskar dig” till sin make eller maka en gång om året eller i veckan, det kommer inte att hålla i längden. För att vi ska förbli i kärleken till Kristus måste vi dagligen nära vår relation till honom i bönen, och ständigt omvända oss på nytt till honom. Under adventstiden inbjuds vi särskilt att stänga ute alla distraktioner och brus som hindrar oss att höra Guds röst i våra hjärtan, som överdriven konsumtion av nyheter, sociala medier och underhållning. Istället gör vi gott i att ägna mer tid åt andlig läsning, meditation och tyst, inre bön, samt att vara extra uppmärksamma på våra medmänniskors behov.
Låt oss be om nåden att profeten Jesajas profetior om den kommande härligheten fyller oss med ett orubbligt hopp om den eviga frälsningen, och att Johannes Döparens botpredikan fyller oss med ivern och kraften att med Guds nåd göra vad vi kan för att öppna våra hjärtan för Kristus. Amen.
Fader Gustavs predikningar 