Alla själars dag C

Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Mack 12:43–46; 2 Kor 4:14 – 5:1; Joh 11:32–45.

Kära bröder och systrar

Tänk på döden. Så står det på den nyrenoverade portalen vid Stampens kyrkogård några kvarter härifrån. Idag firar vi som bekant Alla själars dag, eller ”Åminnelsen av alla avlidna troende” som dagens liturgiska titel egentligen lyder, ordagrant översatt från latinet. Detta är framförallt en förbönsdag för alla de avlidna själarna i skärselden, för att bidra till att snabba på deras rening och på så vis hjälpa dem att ansluta sig till helgonens skara i himmelriket. I dagens första läsning ur Andra Mackabéerboken hörde vi Bibelns tydligaste vittnesbörd om att det är heligt och fromt att be för de avlidnas själar och bära fram offer för dem, för att de ska bli befriade från konsekvenserna av sina synder. Detta lär vara en av anledningarna till att Martin Luther uteslöt Andra Mackabéerboken och de andra deuterokanoniska böckerna ur den bibliska kanon i sina tyska bibelöversättning, eftersom det stred mot hans egen uppfattning att det inte finns någon skärseld, utan att alla som dör i tron på Kristus och har fått förlåtelse för sina synder kommer direkt till himmelriket. Men det finns även andra bibelverser som ger uttryck för läran om skärselden. I Matteusevangeliets tolfte kapitel säger exempelvis Jesus att det finns vissa synder som varken ska förlåtas i denna världen eller i den kommande (jfr Matt 12:32), och detta antyder att det också finns vissa synder som det går och är nödvändigt att få förlåtelse för i den kommande världen. Men i himmelen finns ingen synd över huvud taget, så därför måste förlåtelsen för eller utplånandet av konsekvenserna av dessa synder ske i ett annat tillstånd efter att man har lämnat denna världen, och det är detta som vi kallar för skärselden eller reningsorten, från latinets purgatorium.

Den mest sublima bönen och det mest dyrbara offer som vi kan bära fram till Gud, det är givetvis det heliga mässoffret, Kristi eget offer på korset som görs närvarande på nytt på altaret. Därför är också frambärandet av det heliga mässoffret det bästa och mest effektiva sättet att be för de avlidna på. Tillsammans med Alla helgons dag innebär Alla själars dag även startskottet för november månad, den sista månaden under kyrkoåret då vi särskilt tänker på de yttersta tingen: döden, domen, helvetet och himmelen. Därför är det brukligt att särskilt låta bära fram mässoffret för de avlidna varje dag under november månad, framförallt för släktingar, vänner och välgörare. Det finns fortfarande gott om lediga mässor i församlingens kalender för mässintentioner, så det är bara att kontakta expeditionen eller någon av prästerna om ni vill att det heliga mässoffret ska bäras fram för just era egna anhöriga avlidna någon dag. Men ingen arm själ i skärselden kommer att bli bortglömd. Idag på åminnelsen av alla de avlidna troende ber vi för alla själarna i skärselden, inklusive alla bortglömda själar som ingen ber för särskilt. År 1915 tillät dessutom påven Benedictus XV alla präster att fira tre mässor denna dag, där den andra alltid firas för alla de avlidna troende och den tredje för påvens intentioner. Anledningen till detta var de många avlidna under Första Världskriget som då pågick.

Men, åter till texten på portalen vid Stampens kyrkogård. Tänk på döden! Att be för de avlidnas själar idag på Alla själars dag och under resten av november månad utgör också en påminnelse för oss alla om att vi en dag själva också kommer att dö. Förhoppningsvis kommer det fortfarande att dröja många år till för de flesta av oss. Men döden kan även komma plötsligt. Och hur skulle vi i så fall önska att vi hade levt våra liv? Det berättas att den helige Don Bosco en gång lade en lapp under kudden till en av de unga männen på hans oratorium som hette Carlo Gastini, och på lappen stod det: ”Carlo, om du dog i natt, vart skulle din själ gå?” När Carlo läste lappen fick han en hälsosam chock, och gick omedelbart och biktade sig hos Don Bosco innan han gick och lade sig. Så den mest uppenbara frukten av att tänka på döden, det är att det leder till vår omvändelse. Men tanken på döden borde också fylla oss med tacksägelse över livets gåva. När en nära anhörig dör så fylls vi av sorg, och ofta kan det vara först då som man inser hur mycket man verkligen älskade den avlidne. Vi tar lätt för givet att människor som alltid har varit närvarande i våra liv också kommer att fortsätta göra det. Tanken på döden påminner oss däremot om att våra nära och kära inte kommer att leva kvar här på jorden för alltid och att det inte är en självklarhet att de fortfarande gör det, och detta borde fylla oss med ännu mer tacksamhet över att de fortfarande lever.

Som kristna tror vi dock såklart att den jordiska döden inte innebär slutet, utan bara övergången till ett nytt, evigt liv – förhoppningsvis i himmelen tillsammans med Gud, eventuellt efter att ha behövt renas i skärselden. I prefationen för de döda heter det att ”för dina trogna Herre, förvandlas livet, det tas inte bort, och när detta tillfälliga jordiska hem har upplösts bereds en evig boning i himmelen”. Dagens evangelium om hur Jesus uppväckte Lasaros från de döda är en mycket stark påminnelse om detta. Genom att uppväcka Lasaros från de döda redan i detta livet visar Jesus att han också har makt att uppväcka vår själ och vår kropp till det eviga livet. Men, även en stark tro på det eviga livet tar inte helt bort fruktan för och sorgen över den jordiska döden. I dagens evangelium hörde vi också att Jesus själv föll i gråt när han såg hur Lasaros syster Maria och de andra judarna som hade följt med henne till graven grät. Jesus visste såklart att han inom kort skulle uppväcka Lasaros från de döda. Men i sin mänsklighet hade Jesus en oerhörd medkänsla och ett djupt medlidande med alla människor han mötte, inte minst syskonen Marta, Maria och Lasaros, som evangeliet uttryckligen säger att Jesus älskade. Jesus har själv lidit döden, och han vet precis hur vi känner oss när vi själva fruktar döden eller sörjer de avlidna. Jesus säger inte känslokallt att det inte är någonting att vara ledsen över när en nära anhörig dör, eftersom han eller hon bara har övergått från ett liv till ett annat. Nej, i sin mänsklighet så sörjer och gråter Jesus med oss i vår saknad över dem som lämnat jordelivet. Men Jesus inbjuder oss också till att inte sörja med desperation och misströstan, utan låta oss tröstas av honom med det fasta hoppet om det eviga livet.

Låt oss därför idag på Alla själars dag be för alla avlidna, kända som okända, att de renas från alla de onda konsekvenserna av sina synder, och så kan träda fram helt och fullt inför Guds ansiktes ljus i himmelriket. Låt oss också be om nåden att tanken på döden leder till att vi själva och alla människor omvänder sig, så att vi alltid är väl förberedda inför döden. Och låt oss slutligen be om nåden att fyllas av ett ännu större hopp om det eviga livet, i den fasta tron på att ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 6:23). Amen.