30 söndagen ”under året” C

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Syr 35:15b–17, 20-22a; 2 Tim 4:6–8, 16–18; Luk 18:9–14.

Kära bröder och systrar

Precis som förra söndagen har vi i dagens evangelium fått höra en liknelse där Jesus undervisar oss om vilken hållning vi bör ha i bönen. Liknelsen om farisén och tullindrivaren var uttryckligen riktad till dem som ”litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra” (Luk 18:9). Vi är så vana vid att Jesus kritiserar fariséerna i evangelierna att man kan få intrycket av att evangeliets budskap är att fariséerna var rakt igenom onda. Men det är snarare så att den främsta anledningen till att Jesus uppehöll sig så mycket med att kritisera fariséerna var att han i mångt och mycket stod dem så nära. Fariséerna var på det stora taget nämligen exemplariska judar. De var både fromma, pålästa och offervilliga. Det var bara det att de hade missat några få, men mycket grundläggande poänger. Och när Jesus tillrättavisar fariséernas brister och framhäver sig själv i deras ställe så gör det honom så att säga till deras närmaste konkurrent om deras klientel, och därmed till det största hotet för deras auktoritet och inflytande.

Men bönen som farisén i dagens liknelse riktar till Gud börjar i alla fall bra. ”Jag tackar dig, Gud” (Luk 18:11), börjar han med. Och det som han tackar för är också uteslutande bra saker. Det är utan tvekan positivt och ett ämne för tacksägelse att man inte är en tjuv, en horkarl eller en tullindrivare som tar ut för höga tullar och stoppar mellanskillnaden i egen ficka. Att fasta två gånger i veckan och lämna tionde av allt man köper är utan tvekan också lovvärt. Urkyrkan övertog utan att tveka den judiska traditionen att fasta två dagar i veckan, även om man bytte ut dagarna från måndag och torsdag till onsdag och fredag. Och att ge tionde uppmanar Jesus indirekt till på ett annat ställe i evangeliet, när han kritiserar fariséerna för att de visserligen ger tionde men samtidigt glömmer kärleken och rättvisan till Gud, och tillägger att ”Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra (Luk 11:42)”. Även vår biskop Anders Arborelius har i ett herdabrev för fastetiden för några år sedan uppmuntrat alla troende att ge bort så mycket som tio procent av sin inkomst som allmosor. Och utifall att de som man köper varor av inte själva ger tionde så kompenserade farisén i dagens liknelse för detta genom att även ge bort en tiondel av allt han köpte. Vilken exemplarisk generositet!

Men, tyvärr gick denne fingerade farisé miste om alla förtjänster av sina goda vanor eftersom han samtidigt föraktade och såg ner på andra människor, stoltserade med sina egna bedrifter och uppvisade en total avsaknad av ödmjukhet. Tullindrivaren å sin sida var fullt medveten om att han på det yttre planet inte hade någonting som helst att komma med inför Gud. Men han gick ändå från templet rättfärdig eftersom han satt på trumfkortet – ödmjukheten att inse och bekänna sina synder, samt att förtrösta på Guds barmhärtighet: ”Gud, var nådig mot mig syndare” (Luk 18:13). Å ena sidan är det klart att vi borde göra vårt bästa för att inte göra motstånd mot Guds nåd, lära oss av våra misstag och försöka att så långt som möjligt göra det goda och undvika att synda. Men vi kommer aldrig kunna undvika att synda helt.

I den första läsningen i mässan i torsdags ur Romarbrevet hörde vi Paulus berömda beskrivning av ursyndens följder: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:19). På grund av det oordnade begäret som kommer av ursynden, som på latin heter concupiscentia, så kan det inträffa att vi begår många mer eller mindre allvarliga synder även med de bästa intentionerna. Inte minst gäller detta synder i ord. Man kan exempelvis ha som intention att föra fram ett viktigt budskap, som förvisso i sig både är helt sant och mycket angeläget, men göra det på ett sätt som i onödan sårar andra människor och ger upphov till negativa konsekvenser som inte var ens avsikt, fast som man hade kunnat förutse. Om man då blir förebrådd för detta, då ligger det ofta nära till hands att försvara sig med att man ju hade goda intentioner, att man inte kan ta ansvar för hur ens budskap tas emot av andra och att det minsann finns andra som har begått mycket värre fel. Vi ser exempel på denna försvarsmekanism att skylla ifrån sig redan efter världshistoriens första synd, där Adam skyller på Eva och Eva på ormen (jfr 1 Mos 3:11-13).

Men det är inte hela världen att begå misstag! Givet vår skadade mänskliga natur så är det som sagt oundvikligt. Gud förväntar sig inte av oss att vi ska vara perfekta, även om han uppmuntrar oss till det (jfr Matt 5:48). Men, Gud förväntar och kräver av oss att vi åtminstone ska ha ödmjukheten att inse och bekänna våra synder, och så få erfara hans barmhärtighet. Detta gör vi framförallt när vi bekänner våra synder direkt till Gud i vår dagliga samvetsrannsakan, exempelvis i början av completoriet eller vår personliga kvällsbön, i inledningen av mässan, samt inte minst i försoningens sakrament. Men när man har syndat mot andra människor, då är det självklart också på sin plats att be dem själva om förlåtelse också. Och att be andra människor om förlåtelse, det kräver vanligtvis ännu mer mod och ödmjukhet än att be Gud om förlåtelse. Inte minst när man är övertygad om att den andre också har gjort minst lika allvarliga fel själv. Att i en ömsesidigt konflikt vara den förste som tar initiativ till att be den andre om förlåtelse, det kräver både storsinthet och ödmjukhet. Men ödmjukhetens kraft är så stor att ett sådant handlande ofta gör så stort intryck på den andre att denne omedelbart i sin tur erkänner sina fel också. Och då har man uppnått försoning. Men om man på båda sidor obstinat vägrar att krypa till korset och erkänna sina fel så kan en konflikt pågå i all evighet.

Vi ser alltså vilken oerhörd styrka det innebär att kunna ödmjuka sig och erkänna sina synder. Jag skulle rentav vilja gå så långt som att säga att så länge man har ödmjukhet, då har man allt. Ödmjukheten utgör på sätt och vis lösningen på alla problem, samtidigt som den obstinata stoltheten närmast är en garanti för ständiga problem. Hur mycket man än klantar till det så kan man klara sig undan alla situationer med bravur om man bara har ödmjukhet. Och detta dessutom med hedern i behåll. För hur paradoxalt det än kan låta, så framstår faktiskt någon som ödmjukt och ärligt erkänner sina fel som en än mer respektabel person med integritet, samtidigt som någon som konsekvent vägrar att erkänna sina fel, även när de är uppenbara för alla andra, bara uppfattas som pinsam. ”Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14).

Låt oss därför ödmjukt be om ödmjukhetens dygd såväl för oss själva som för andra, så att vi alla liksom tullindrivaren i dagens evangelium alltid kan gå hem rättfärdiga. Amen.