Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Mos 17:8–13; Ps 121; 2 Tim 3:14 – 4:2; Luk 18:1–8.
Kära bröder och systrar
Under söndagarna ”under året” detta kyrkoår följer vi som bekant Lukasevangeliet, och igår firades den helige evangelisten Lukas festdag. Ett av Lukasevangeliets särdrag är att det särskilt betonar bönen, såväl Jesu bön som vår egen bön. I dagens evangelium hörde vi Jesu liknelse om änkan och domaren, med det uttryckliga syftet att lära oss ”att alltid be och inte ge upp” (Luk 18:1). Notera att denna liknelse inte är en strikt allegori. Domaren är inte rakt av en bild för Gud, för det sägs ju att han ”varken fruktade Gud eller brydde sig om människor” (Luk 18:2). Denna liknelse utgör snarare ett exempel på det rabbinska retoriska grepp som på hebreiska kallas för qal v’chomer, vilket ordagrant betyder ”lätt och tungt”, som på latin brukar kallas för en argumentation a fortiori, eller på ren svenska ungefär ”hur mycket mer”. Om t.o.m. en orättfärdig domare ger änkan vad hon har rätt till eftersom hon är så ihärdig, hur mycket mer ska då inte ”Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt” (Luk 18:8)?
Men Gud är ju ingen orättfärdig domare. Varför ska vi behöva tjata på honom för att få vad vi behöver, på samma sätt som änkan var tvungen att göra med den orättfärdige domaren? Om Gud är god, borde han då inte omedelbart ge oss det som vi ber honom om, så länge det är i överensstämmelse med hans vilja? Varför måste vi över huvud taget be om det vi behöver? Här kan man till att börja med notera det som jag påpekade i min predikan förra söndagen, nämligen att Gud faktiskt redan har gett oss oräkneligt många saker som vi aldrig har behövt be honom om. Vi borde vara ständigt tacksamma över att vi över huvud taget finns till och att Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att frälsa oss från våra synder och öppna vägen för oss till det eviga livet. Om vi dessutom har mat, kläder, tak över huvudet och bevaras från krig, då har vi än mer att vara tacksamma över, för detta är inte ens självklart för alla människor i världen.
Samtidigt finns det vissa saker som Gud bara vill ge oss efter att vi uttryckligen bett honom om dem. Och ibland vill han alltså att vi ska be länge och ihärdigt innan vi får det också. Varför? Jo, dels så påminner detta oss om att vi inte är självtillräckliga utan helt och hållet beroende av Gud. Långt ifrån alla människor uppfattar att allt det jag nyss räknade upp är gåvor från Gud, utan många tar dem för givna – ibland kanske också vi själva trots att vi kallar oss kristna. Att be Gud om saker som vi behöver innebär att erkänna vårt beroende av honom, och när vi sedan får det som vi har bett om så blir det en underbar bekräftelse på att Gud verkligen finns och bryr sig om oss.
Men den begärande bönens enda syfte är inte att tvinga oss till ödmjukhet inför Gud. Den bidrar faktiskt även till att öka vår värdighet som fria varelser med ansvar för våra egna handlingar, och som delaktiga i Guds skapelseverk. När vi utverkar någonting av Gud genom bönen, då blir vi till verkliga sekundära orsaker till det som sker. Gud håller förvisso hela världen i sin hand och vakar över den med sin försyn, men det innebär inte att det är han som styr varenda skeende i detalj, som om vi människor bara skulle vara radiostyrda robotar utan någon egentlig frihet. Nej, i sin godhet har Gud velat göra oss aktivt delaktiga såsom huvudpersoner i våra egna livs historier. Men det mest effektiva sättet för oss att utöva vår frihet och påverka världshistorien i positiv riktning, det är att be till Gud och nedkalla hans nåd över världen.
Men varför vill Gud ibland att vi ska be ihärdigt och länge innan vi får det som vi behöver? Det skulle kanske vid en första anblick också stå i motsättning till Guds godhet och givmildhet. Men det är i själva verket snarare ett sätt för Gud att uppfostra oss på, för att hjälpa oss att bli ännu heligare och därmed lyckligare. Precis som att Gud ibland tillåter oss att gå igenom olika prövningar och lidanden för att vi ska stärkas i vår tro och renas i vår kärlek till honom, så kan han ibland pröva oss genom att vi tvingas att be länge och väl innan vi blir bönhörda, i syfte att vår förtröstan på Gud och vår tro på bönens makt ska stärkas ännu mer.
Dagens evangelium är också en tröst för alla dem som har bett länge och väl om någonting angeläget, utan att ännu ha fått det. Detta behöver inte betyda att det som man har bett om är dåligt, eller att vi av någon annan anledning ändå aldrig kommer att få det. Det kanske bara betyder att vi behöver fortsätta be ännu mer. Inte minst gäller detta bönen för andra människors omvändelse. I detta fall är det uppenbart att vi har att göra med en andlig kamp. Gud respekterar den fria viljan hos dem som ännu inte vill omvända sig, men han respekterar också den fria viljan hos den som ihärdigt ber för andras omvändelse. I den nyligen utkomna dokumentärfilmen ”Nunnan – 25 år i kloster” finns en mycket vacker scen där nunnan, syster Maria av Bebådelsen, träffar sin storebror Samuel Johan i karmelitklostrets samtalsrum. Hon visar upp en fingerrosenkrans som hon använt för att be för sin brors omvändelse, och den är så utsliten att inga av kulorna längre är ursprungliga utan samtliga utbytta. I den första filmen om Nunnan från 2007 beskrev Samuel Johan sig själv och syster Maria som varandras motpoler, och han levde ett bohemiskt liv, ständigt ifrågasättande Guds existens och godhet, till synes väldigt långt från gemenskapen med Kyrkan. Idag är han gift med en mycket gudfruktig kvinna, har fem underbara barn, och leder tillsammans med sin hustru en bönegrupp som träffas varje vecka för att be rosenkransen tillsammans. Gud hör bön!
I Jakobs brev läser vi att ”Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Jak 2:16), och Jesus säger själv att ”Allt är möjligt för den som tror” (Mark 9:23). Om vi lever heliga och rättfärdiga liv och om vi verkligen tror på bönens kraft och ber ihärdigt utan att ge upp, då kan vi inte bara flytta berg, vilket ärligt talat är ganska onödigt. Vi kan rentav bidra till att andra människor omvänder sig genom att komma till tro på Gud och sätta sin lit till honom, till hans bud och till hans Kyrka. Det kan tyckas lönlöst att be för andra människors omvändelse, eftersom Gud respekterar den fria viljan hos dem som förhärdar sina hjärtan och vägrar underordna sig honom och hans Kyrka. Men Gud respekterar som sagt också den fria viljan hos alla dem som ihärdigt och uthålligt ber för andras omvändelse, och därför gäller det bara att framhärda ännu mer i bönen för deras omvändelse än vad de själva framhärdar i motståndet mot Guds nåd.
Låt oss därför sätta vår lit till bönens makt, och fortsätta att be ihärdigt och uthålligt utan att ge upp för allt det som vi har på våra hjärtan. Låt oss också be om nåden att kunna leva än mer heliga och rättfärdiga liv, så att vår bön får ännu större kraft. Och låt oss inte minst idag på Världsmissionsdagen be ihärdigt för att evangeliet om Jesus Kristus får nå ut till alla folk och att alla människor får omvända sig till Kristus och leva i full gemenskap med hans heliga Katolska Kyrka, och så nå fram till den eviga frälsningen. Amen.
Fader Gustavs predikningar 