S:t Calixtus I

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Rom 1:16–25; Ps 19:2–5; Luk 11:37–41.

Kära bröder och systrar

Den helige Calixtus I som vi firar idag var en frigiven slav som vigdes till diakon av påven Zefyrinos, och blev hans efterträdare på Petri stol år 217. Han led martyrdöden år 222. Som påve ägnade han mycket tid åt att bekämpa de båda heresierna adoptionism och modalism. Som jag sade i min predikan igår så innebär adoptionismen irrläran att Jesus från Nasaret inte var Guds Son alltifrån sin konception och födelse, utan så att säga adopterades som Guds son först som vuxen, endera vid sitt dop i Jordan eller vid sin uppståndelse från de döda. Mot detta lärde påven Calixtus ut att Jesus från Nasaret var både sann Gud och sann människa ända sedan sin tillblivelse i Jungfru Marias sköte, och att han dessförinnan hade varit Gud i all evighet tillsammans med Fadern och den Helige Ande. Modalismen är en annan heresi, som har att göra med en felaktig uppfattning av Treenigheten. Kanske har ni hört liknelsen mellan Treenigheten och vatten och att de tre personerna i Treenigheten är ungefär som vatten, is och vattenånga, som skiljer sig åt genom att utgöra tre olika former av vatten, men samtidigt alla är lika mycket vatten. Detta är modalism, nämligen att de tre personerna i Treenigheten bara skulle utgöra tre olika sätt för Gud att uppenbara sig på, och uttrycket modalism kommer från latinets modi som betyder sätt. Mot detta lärde påven Calixtus att Fadern, Sonen och den Helige Ande verkligen är tre olika personer, men där det enda som skiljer dem åt är deras inbördes relationer av evig kärlek som de har till varandra. Samtidigt uttömmer var och en av de tre gudomliga personerna hela Guds väsen, så att både Fadern, Sonen och den Helige Ande var och en för sig utgör den sanne Guden.

I konfirmationsundervisningen har vi nyligen talat om samvetet, och under förra veckans lektion citerade jag ett stycke ur Romarbrevets första kapitel som vi hörde i dagens första läsning: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom” (Rom 1:18). Gud har som bekant skapat oss med ett samvete, en inbyggd moralisk kompass som hjälper oss att bedöma vad som är rätt och fel. Därför finns det ingen ursäkt för dem som gör det onda även om de inte hört talas om Bibeln och tio Guds bud, för man behöver ingen gudomlig uppenbarelse för att förstå att det är fel att mörda, begå äktenskapsbrott, stjäla och ljuga osv. Denna den naturliga moraliska lagen är nämligen inskriven i våra hjärtan.

Men dagens första läsning påminner oss också om att det inte heller finns någon ursäkt för dem som inte tror på Gud, även om de aldrig har läst Bibeln eller fått det kristna budskapet förmedlat till sig på något annat sätt. Vi behöver bara se oss omkring i naturen, inte minst såhär under hösten när träden börjar få så vackra färger, för att inse hur oförnuftigt det är att den vackra skapelsen bara skulle vara en produkt av slumpen. Ja, för att inse detta så räcker det faktiskt med att vända sig om till höger och vänster i kyrkbänken och se på alla fantastiska människor, som var och en är ett helt unikt underverk, och som Bibeln lär att Gud har skapat till sin egen avbild. Sverige är ett av världens mest ateistiska länder, och många ateister motiverar detta med att deras förnuft och tilltro till vetenskapen hindrar dem att tro på Gud. Men faktum är att det är långt mer oförnuftigt att inte tro på Gud. Hur kan någonting uppkomma ur ingenting? Och hur kan någonting som är i ständig förändring ha funnits i all evighet? Det enda förnuftiga är att allt som finns till har sin grund i ett evigt, oföränderligt väsen, en orörlig rörare som sätter allt annat i rörelse, och det är detta som vi kallar för Gud.

Men om vi väl har kommit till insikt om detta, hur ska vi göra för att bäst tacka och tillbe Gud för alla hans välgärningar mot oss? En sak är att vi kommer hit till kyrkan varje söndag och även andra dagar som idag, för att fira den heliga liturgin. Men det är viktigt att vår tillbedjan till Gud inte stannar vid att fullgöra olika religiösa ritualer, inte minst sådana som Kyrkan inte längre påbjuder eller som vi har hittat på helt själva. I dagens evangelium hörde vi Jesus säga: ”Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er.” (Luk 11:39-41) För att vår tro och vår kärlek till Gud ska vara äkta så måste den bära frukt i kärlek till våra medmänniskor, inte minst de fattiga och nödlidande.

Låt oss be om nåden att vi alltid kan lyssna uppmärksamt till samvetets röst, så att vi både erkänner Guds existens och hans under i skapelsen, och i allt strävar efter att fullgöra hans vilja, och som den helige påven Calixtus rentav blir beredda att offra våra liv för detta, för att istället nå fram till det eviga livet. Amen.