Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Kung 5:14–17; 2 Tim 2:8–13; Luk 17:11–19.
Kära bröder och systrar
Dagens evangelium om de tio spetälska som blev botade av Jesus påminner oss om vikten av tacksägelse. Alla tio blev botade, men bara en av dem vände tillbaka till Jesus för att tacka honom. När jag gick i konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan som tonåring så fick vi lära oss tre grundläggande ord att ha i åtanke i bönen: Tack, hjälp och förlåt. Och det var just i den ordningen, med ordet ”tack” först. Man skulle visserligen kunna hävda att den begärande bönen om hjälp är den mest grundläggande typen av bön. Vanligtvis är det människans nöd och behov av hjälp som till att börja med gör att hon spontant vänder sig till Gud i bön, i medvetenheten om att hon inte klarar sig på egen hand. Först när man har fått det som man bett om så är det naturligt att säga tack. Men faktum är att Gud redan har gett oss så mycket som vi aldrig ens har behövt be honom om att det egentligen vore ännu mer logiskt att börja med att tacka honom. Paulus påminner oss om detta med följande retoriska frågor i sitt första brev till korinthierna: ”Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?” (1 Kor 4:7) Den högsta formen av tillbedjan som vi kan ge Gud, nämligen frambärandet av Jesu offer på korset för hela världens synder, som blir närvarande här på altaret på ett oblodigt sätt under gestalterna av bröd och vin, den har fått namnet ”eukaristi”, som betyder just ”tacksägelse”.
Men varför är det så viktigt att tacka Gud? Är det bara så att Gud blir arg och besviken på oss om vi inte gör det, att det således helt enkelt är en moralisk förpliktelse och att vi riskerar att straffas om vi inte visar Gud tacksamhet, eller i alla fall inte kan räkna med att bli bönhörda igen? Nja, med det synsättet riskerar vi att få en mycket skev gudsbild. Gud ger oss allt som vi behöver eftersom att han är oändligt god, och helt frivilligt av kärlek har valt att dela med sig till oss av sitt eget liv, sin glädje och sina nådegåvor. Om Gud helt kallt och beräkningsmässigt skulle kräva vår tacksägelse för att fortsätta älska oss och ge oss det vi behöver, då vore det inte längre av godhet och nåd. Gud har redan allt han behöver, och är oändligt lycklig i sig själv. Han behöver egentligen inte vår tacksägelse. Det är för vår egen skull som det är viktigt att vi inte glömmer bort att tacka Gud för alla hans välgärningar mot oss.
När vi tackar Gud så inser och erkänner vi att det som vi har tagit emot är gåvor från Gud. Och denna insikt fyller oss med glädje. Vi förstår att det inte bara är en slump att vi finns till och har vad vi behöver, utan att det finns en personlig Gud som har skapat hela världen, uppehåller den med sin försyn, som har velat att just var och en av oss ska finnas till och som bryr sig om oss och älskar oss. Liksom alla andra former av bön så bidrar tacksägelsen till att stärka vår relation med Gud. Det kanske inte alltid finns jättemånga saker som vi känner behov av att be Gud om hjälp med. Och när vi väl har gjort vår samvetsrannsakan och bett om förlåtelse för våra synder, i förekommande fall genom botens sakrament, då får vi lita på att vi är förlåtna, och behöver inte be om förlåtelse för samma synder igen. I himmelen kommer vi dessutom inte längre behöva be Gud vare sig om hjälp eller om förlåtelse för någonting. Men däremot finns det ingen gräns för hur mycket vi kan tacka och lovprisa Gud för alla hans oräkneliga välgärningar, och detta kommer vi att fortsätta att göra i himmelriket i all evighet.
I slutet av dagens evangelium hörde vi följande ord av Jesus till den botade samariern: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” (Luk 17:19) En mer ordagrann och i mitt tycke bättre översättning vore ”Din tro har frälst dig”, som också Svenska Folkbibeln översätter med. Samariern blev inte bara ”hjälpt” av Jesus med att bli av med sin spetälska, precis som de nio andra också blev. Tack vare att han i tro återvände för att tacka Jesus och ge Gud äran så blev också hans själ frälst på ett djupare plan. Han tillhörde inte Guds utvalda folk, men tack vare detta möte med Jesus där han både erfor och erkände att Jesus har all makt i himmelen och på jorden, så blev både hans kropp och hans själ frälsta till det eviga livet. Att han blev frisk från sin spetälska är i sammanhanget faktiskt av underordnad betydelse.
Vi kan ha detta i åtanke när andra människor ber oss själva om hjälp. I torsdags publicerades påven Leo XIV:s första större magisteriella dokument, den apostoliska uppmaningen Dilexi te, ”Jag har älskat dig” (Upp 3:9), om kärleken till de fattiga. Denna påven Leos första apostoliska uppmaning är i praktiken snarare den förre påven Franciskus andliga testamente, som han hade förberett under de sista månaderna av sitt pontifikat, och som hans efterträdare Leo valt att göra till sitt, samtidigt som han lagt till några egna reflektioner. I det sista stycket tar påven upp frågan om att ge allmosor till de fattiga. Han skriver: ”[Allmosan] uppmanar oss (…) att stanna upp och se den fattige i ansiktet, att röra vid honom och dela något av vårt eget med honom. (…) [Ä]ven om den är liten ingjuter [allmosan] fromhet i ett samhällsliv där alla bekymrar sig om sitt eget intresse. (n. 116) ”[V]i som kristna får inte försumma att ge allmosor. Det är en handling som kan utföras på olika sätt, och som vi kan försöka göra på det mest effektiva sättet – men vi måste göra den. Och det är alltid bättre att göra någonting än att inte göra någonting alls. I vilket fall som helst kommer det att beröra vårt hjärta. Det är inte lösningen på världens fattigdom, som måste sökas med intelligens, uthållighet och socialt engagemang. Men för vår egen del behöver öva oss i att ge allmosor för att röra vid de fattigas lidande kött.” (n. 119).
Varken påven eller jag själv har några detaljerade föreskrifter att ge för exat när, hur och hur mycket man borde ge till de fattiga. Men jag skulle utifrån dagens evangelium i alla fall vilja dela med mig av en personlig erfarenhet angående detta. Det finns fattiga människor som verkligen visar tacksamhet när man ger dem någonting, även om man inte ger dem särskilt mycket. Och om man någon annan gång inte har något annat än ett leende, ett vänligt ord eller ett löfte om bön att ge dem, så är de till synes lika tacksamma för det. Den typen av fattiga människor blir man verkligen själv glad av att ge någonting till, och man får spontant lust att vilja hjälpa dem ännu mer. Det är ett exempel på ett allmosegivande som gör både mottagaren och givaren glada och som hjälper båda att växa i kärlek och helighet, och detta är oändligt mycket mer värt än själva allmosan.
Men tyvärr finns det också fattiga människor som nästan aldrig visar någon tacksamhet, som aldrig är nöjda utan bara fortsätter att tjata efter mer ifall man ger dem någonting, och som rentav blir arga och vresiga när man säger nej, vilket man till slut måste göra om man inte ska tömma hela plånboken eller kontot. Givetvis är det inte lätt att vara fattig, så de som beter sig så är åtminstone delvis urskuldade för det faktum att deras svårigheter bidragit till att göra dem bittra istället för att växa i dygd. Självklart är det alltid en kärlekshandling som behagar Gud att hjälpa också sådana fattiga människor, på ett så klokt sätt som möjligt. Men när tacksägelsen lyser med sin frånvaro så lämnar allmosegivandet tyvärr den bittra eftersmaken av att den fattige endast har blivit marginellt hjälpt på det materiella planet, och gått miste om möjligheten att genom tro och tacksamhet även motta hjälp och frälsning från Gud på det andliga planet.
Låt oss be om nåden att vi aldrig försummar att tacka Gud för hans oändliga välgärningar mot oss, att vi i vår tur också kan visa kärlek och generositet på olika sätt mot människor som behöver hjälp, och att både de och vi själva får erfara tacksamhetens glädje. Amen.
Fader Gustavs predikningar 