Den saliga jungfru Maria av rosenkransen

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jon 4:1–11; Ps 86:3–6, 9–10; Luk 11:1–4.

Kära bröder och systrar

Minnesdagen för den saliga jungfru Maria av Rosenkransen som vi firar idag infördes av påven S:t Pius V som tacksägelse över den kristna flottans seger över turkarna i slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571. Detta sjöslag var avgörande för att bevara det kristna Europa från att invaderas av det osmanska riket, och därmed riskera att tvingas övergå till islam. Påven S:t Pius V hade uppmanat hela Kyrkan att innerligt be Rosenkransen, och segern tillskrevs därför den saliga jungfru Marias förbön.

Enligt traditionen tog den helige Dominikus emot Rosenkransbönen av Jungfru Maria i en uppenbarelse år 1208. Idag betraktar de flesta forskare detta som en legend, men den helige Domonikus predikareorden har utan tvekan haft en avgörande roll för rosenkransbönens utveckling och spridning. Under 1400-talet spreds rosenkransbönen och utvecklades till dess nuvarande form av dominikanprästen Alain de la Roche. Han mottog även i en uppenbarelse femton löften av den saliga jungfru Maria till dem som andaktsfullt ber rosenkransen, bl.a. att ”De som troget tjänar [henne] genom att be rosenkransen ska få särskilda nådegåvor.” och att ”Rosenkransen kommer att vara en mäktig rustning mot helvetet. Den kommer att förstöra lasterna, minska synden och besegra villolärorna.” Påven S:t Pius V var själv också dominikan, och år 1569, två år innan slaget vid Lepanto, hade han gett ut den påvliga bullan Consueverunt Romani Pontifices, som instiftade rosenkransbönen som en officiell andakt inom hela Kyrkan.

Även den helige påven Johannes Paulus II tyckte mycket om rosenkransbönen. I sin andra offentliga angelusbön som nybliven påven i oktober 1978 sade han: ”Rosenkransen är min favoritbön. En underbar bön! Underbar i sin enkelhet och i sitt djup. I denna bön upprepar vi många gånger de ord som Jungfru Maria hörde från ärkeängeln och från sin släkting Elisabet. Till dessa ord förenar sig hela Kyrkan. (…) Mot bakgrunden av orden ”Var hälsad, Maria” passerar de viktigaste händelserna i Jesu Kristi liv förbi själens inre öga. De bildar tillsammans de glädjerika, smärtorika och ärorika mysterierna och för oss in i en levande gemenskap med Jesus genom – skulle man kunna säga – hans Moders hjärta.” År 2002 gav han även ut det apostoliska brevet Rosarium Virginis Mariae, där han förnyade uppmaningen att ofta och andaktsfullt be rosenkransbönen, och kompletterade de glädjerika, smärtorika och ärorika mysterierna med de ljusrika mysterierna om Jesu offentliga liv.

I dagens evangelium hörde vi en av Jesu lärjungarna säga: ”Herre, lär oss att be”, och Jesus svarade med att lära ut Herrens bön, Fader vår. Självklart är Herrens bön den viktigaste av alla böner, som inte bara innehåller allt vi behöver be Gud om, utan också låter oss be om det i rätt ordning. Därför utgör Fader vår också en omistlig del av rosenkransbönen. Rosenkransbönen ska därför inte ses som en konkurrent till Herrens bön utan som ett komplement, där vi utöver att be Herrens bön dessutom mediterar över Herrens liv i evangeliet, och som en slags ”bakgrundsmusik” till detta samtidigt ber om hans heliga moder Marias förbön.

Låt oss därför be om den saliga jungfru Marias förbön att vi kan be såväl Herrens bön som rosenkransbönen med förnyad andakt, så att vi som i hennes saliga rosenkrans kommer ihåg hennes Sons, vår Herres Jesu Kristi födelses, livs, lidandes och förhärligandes mysterier, i handling efterföljer vad de innehåller och sedan uppnår vad de utlovar. Amen.