Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hab 1:2–3; 2:2–4; 2 Tim 1:6–8, 13–14; Luk 17:5–10.
Kära bröder och systrar
Dagens läsningar tar upp någonting som är oerhört grundläggande för allt som vi gör här i kyrkan, nämligen tron. Hebreerbrevet förklarar att ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Heb 11:1) Hebreerbrevet förklarar även hur viktig tron är: ”Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.” (Heb 11:6) Därför är det helt naturligt att lärjungarna i dagens evangelium ber Herren om att ge dem större tro. Men hur ska man egentligen förstå Jesu svar? ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.” (Luk 17:6) Det verkar inte som att Jesus kort och gott bifaller lärjungarnas bön om att få större tro. Det verkar snarare som att han förebrår dem för att de har så liten tro. Om lärjungarna inte kan få mullbärsträd att dra upp sig själva med rötterna och plantera sig i havet, då beror det på att deras tro fortfarande inte är större än ett senapskorn.
Tron är en gåva från Gud, samtidigt som den utgör människans svar till Gud. Hur en människa kommer till tro på Gud är därför ett mysterium. I vilket fall som helst så är det dock alltid Gud som från början tar initiativet, och en sann tro som leder till frälsning är alltid en övernaturlig nådegåva från Gud. Samtidigt kan vi med sorg konstatera att alla människor inte tror på Gud, inte minst här i Sverige som är ett av världens mest ateistiska länder. För två söndagar sedan hörde vi dock att Gud ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4), så om det finns människor som inte tror på Gud så måste det vara deras eget fel och inte Guds. Och om vår tro inte är så stark som den kunde och borde vara så torde vi också i första hand ha oss själva att skylla för detta. I alla fall kan man tolka Jesus svar till lärjungarna i dagens evangelium som att bollen ligger hos oss.
Tron är nära sammanbunden med rättfärdiggörelsen. I både Johannesevangeliet och Paulus brev upprepas flera gånger att ”den som tror har evigt liv” (Joh 6:47, jfr Joh 3:16, Joh 3:36, Joh 5:24). I Romarbrevet citeras även den sista meningen ur dagens första läsning ur profeten Habackuks bok, enligt den traditionella svenska översättningen ”Den rättfärdige skall leva genom tron” (Rom 1:17, Hab 2:4). Katolska Kyrkans katekes förklarar att ”Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet. Från människans sida kommer den till uttryck i trons fria samtycke till Guds ord som kallar henne till omvändelse, och i kärlekens samarbete med inflytandet från den Helige Ande, som i förväg kommer henne till hjälp och bevarar henne” (n. 1993). Att växa i tron innebär på motsvarande sätt också ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet. Och även om tron går utöver det vi kan fatta med vårt naturliga förnuft, så står den på intet sätt i motsats till förnuftet. Katekesen säger att ”Det strider varken mot människans frihet eller förnuft att förtrösta på Gud och bejaka de sanningar som han har uppenbarat” (n. 154), och förklarar vidare att ”I tron samarbetar människans förnuft och vilja med Guds nåd: ’Tron är en förnuftets handling som bejakar den gudomliga sanningen. Det är viljan som driver fram denna handling, och viljan påverkas av Gud genom nåden’” (n. 155).
I takt med att vi gör erfarenhet av att Gud verkar i våra liv och svarar på våra böner, då inspireras vi att göra nya akter av tro, exempelvis genom att be om ännu fler och större saker. När denna tro i sin tur bekräftas av att Gud ger oss ytterligare bevis på sin nåd, då inspireras vi att göra ännu större akter av tro. På så vis blir vårt andliga liv till en god cirkel där vår tro på och vår tillit till Gud hela tiden stärks. Det gäller därför att få igång denna goda cirkel av att sätta sin tillit till Gud. Djävulen vill dock hela tiden fresta oss att tro att det inte är någon idé att göra några akter av tro, eftersom Gud förmodligen ändå inte finns, och i vilket fall som helst ändå inte hör våra böner. Om vi faller för frestelsen att tänka så och inte gör några akter av tro genom att be i tro till Gud om det som vi behöver, då kan Gud heller inte bekräfta vår tro genom att svara på våra böner, och då kan vi inte växa i den. Slutsatsen är därför att vi uppriktigt borde vända oss till Gud i bön varje gång vi behöver hjälp, i tro om att han verkligen kan hjälpa oss. Eller som Hebreerbrevets författare uttrycker det: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.” (Heb 4:16)
I dagens andra läsning uppmanar aposteln Paulus sin lärjunge Timotheos att ”blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig” (2 Tim 1:6). Detta syftar troligtvis i första hand på hur Paulus genom bön och handpåläggning förmedlat biskopsvigningens sakrament till Timotheos, och därmed gjort honom till en av apostlarnas efterträdare, som inte får skämmas för vittnesbördet om vår Herre utan måste vara beredd att lida för evangeliet. I bredare mening kan och bör även vi präster ta till oss av dessa ord av aposteln Paulus, för att ständigt blåsa nytt liv i vår prästvignings nådegåva och aldrig tillåta att vi stagnerar till att bli några slags religiösa funktionärer. Samtidigt kan dock Paulus ord även appliceras på det andra av sakramenten som förmedlas delvis med hjälp av handpåläggning, nämligen konfirmationen, då den Helige Ande på ett särskilt sätt blir given åt oss. Paulus kommenterar ju sina ord till Timotheos med att ”Ty Gud har inte gett oss modlöshetens Ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens” (2 Tim 2:6), och uppmanar Timotheos att ”bevara genom den Helige Ande som bor i oss det goda som har anförtrotts dig” (2 Tim 2:14). Dessa ord borde inspirera var och en som har tagit emot konfirmationens sakrament att öppna sig ännu mer för frukterna av detta sakrament, framförallt genom att frimodigt vittna om sin tro i sin vardag i ord och handling.
Det sista stycket av dagens evangelium kan tyckas lite nedtryckande. ”[N]är ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Luk 17:10) Är vi verkligen bara odugliga tjänare? I sitt avskedstal till sina lärjungar sade ju Jesus att ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” ? (Joh 15:15) Men även om vi som döpta har fått värdigheten att inte bara vara simpla tjänare till Gud utan även vara hans vänner och rentav hans egna barn, så har jag alltid tyckt mycket om denna text ur Lukasevangeliet, eftersom den så effektivt förhindrar att man faller för högmodets synd. När vi ser på allt det goda som vi har gjort, alla dygder som vi har förvärvat, hur mycket vi har vuxit i vårt tro och alla våra andra framsteg i det andliga livet, då är det lätt att frestas att förhäva sig över detta och själv ta åt sig äran. Men med ett sådant högmod så skulle vi omedelbart förlora alla förtjänster som vi eventuellt tidigare genom Guds nåd hade förvärvat. Eftersom jag själv brottats en hel del med högmodet så har jag därför alltid tyckt att det är så förlösande att höra att det inte finns några som helst skäl att berömma sig över att vi troget gör Guds vilja – det är bara vår heliga plikt som Guds odugliga tjänare, även om vi också är hans vänner och barn.
Låt oss be om nåden att vi ständigt kan fatta nya akter av tro och får erfara bönesvar från Gud, så att vi hela tiden växer ännu mer i vår tro och vår tillit till Gud, blåser liv i den Helige Andes gåvor i vårta hjärtan, och med Guds hjälp stadigt gör framsteg på helgelsens och ödmjukhetens väg. Amen.
Fader Gustavs predikningar 