En katolsk präst på Bokmässan

Eftersom jag numer är ledig på fredagar så hade jag möjlighet att viga större delen av fredagen den 26 september till att bevista Göteborgs bokmässa, som precis som jag fyller 40 år i år. Det blev en fullspäckad dag, och efteråt kände jag ett behov av att skriva ner och dela av mig av mina intryck. Här är en katolsk prästs upplevelser från Bokmässan 2025.

Veritas Förlag

För att sätta ihop mitt personliga dagsprogram så plöjde jag dagen innan igenom listan över programpunkter, och noterade de rubriker som verkade intressanta. Totalt deltog jag, helt eller delvis, i nitton utannonserade programpunkter. Bokmässans huvudtema detta år var ”Kärlek och lust”. Min första tanke när jag läste detta var att kanske rentav bojkotta årets Bokmässa helt och hållet om det skulle visa sig mest handla om en massa promiskuitet. Men den oron visade sig vara helt ogrundad. Stockholms katolska stifts eget bokförlag Veritas hade till att börja med på ett mycket intelligent sätt applicerat kärlekstemat på den Katolska Kyrkans lära om kärleken i sina programpunkter. Kl. 10.30 samtalade Veritas förlagschef Anna Minara Ciardi med docenten i Nya testemantets exegetik Tobias Hägerland om påven Franciskus sista encykliga ”Han älskar oss” (”Dilexit nos”), om Jesu Kristi hjärtas mänskliga och gudomliga kärlek. Tyvärr missade jag dock större delen av denna programpunkt eftersom jag inte hade räknat med att det skulle vara en över 300 meter lång kö för att komma in på bokmässan (även för dem som redan hade köpt biljett), som sträckte sig ända till andra sidan av Scandinavium och som det tog ca 20 minuter att komma igenom. Men även de sista fem minuterna av bokpresentationen var mycket givande, då Tobias Hägerland bl.a. läste upp följande citat av den helige François de Sales där han beskriver hur man kan utöva självutgivande kärlek i vanliga vardagssituationer: ”Jag menar sådant som varje dags tålmodighet med huvudvärk, tandvärk, svår förkylning, makens eller makans tröttsamma egenheter, ett sönderslaget glas, en borttappad ring, näsduk, handske, grannens hångrin, ansträngningen att lägga sig tidigare för att kunna gå upp tidigare för bön och kommunion, den lilla blyghet som några känner för att öppet uppfylla sina religiösa plikter […] Var säker på att alla dessa obehag, hur små de än är, i hög grad behagar Gud om de uthärdas med kärlek.” (Copyright: Veritas Förlag 2025)

Kl. 14 lyssnade jag även till ett mycket givande och uppbyggligt samtal mellan stiftets kommunikationschef Kristina Hellner och Alexander Goldning från Caritas Norge om den tjänande kärleken. En timme senare tog jag även del av kortversionen av jesuitpater Fredrik Heidings presentation av sin nya bok ”Fotboll och Gud” (han höll senare även en församlingskväll i Kristus Konungens församling på samma tema), där han intervjuades av sin medproter p. Dominik Terstriep. Boken tar bl.a. upp kärleken till fotboll och dess förhållande till kärleken till Gud. Från Veritas monter passade jag även på att köpa med mig vår biskop och kardinal Anders Arborelius senaste bok ”Inre bön”, som är tillräckligt tunn för att att det ska finnas utsikter för att jag verkligen ska hinna läsa ut den innan nästa års bokmässa. Detta var dessvärre inte var fallet med de böcker jag köpte i Veritas monter förra året, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag under detta års bokmässa valde att fokusera på deltagande i programpunkter och möten med människor snarare än att shoppa böcker.

Vetenskap och Folkbildning & Humanisterna

Utöver Veritas förlag och Svenska kyrkans scen ”Se människan” som jag återkommer till senare så fanns det ytterligare en monter där jag deltog i så många som tre olika programpunkter, och det var något otippat Vetenskap och Folkbildnings & Humanisternas gemensamma monter. Kl. 11.00 deltog jag i programpunkten ”Dödshjälp i perspektiv”, där Eva F Dahlgren presenterade sin bok ”Om jag vore en hund” som handlar om detta. Jag fick en kort pratstund med henne efteråt då hon upplyste mig om att boken bl.a. recenserats i senaste Katolskt magasin. Jag tackade henne för att hon, även om hon under skrivandets gång kommit fram till att hon var för dödshjälp, samtidigt var mån om att slå vakt om läkarnas samvetsfrihet. Jag konfronterade dock henne också med hennes eget konstaterande att ett visst sjukdomstillstånd av en person kan uppfattas som ett outhärdligt lidande, vilket kan ligga till grund för dödshjälp i exempelvis Nederländerna, medan samma sjukdomstillstånd hos en annan person av denne inte alls uppfattas som ett outhärdligt lidande. Istället för att okritiskt bifalla den förstnämnda personens önskan att dö, varför inte snarare undersöka möjligheterna att hjälpa denne att uthärda sitt lidande, precis som den sistnämnde personen gör? Det hade hon på stående fot inget övertygande svar på.

Kl. 11.45 hölls i samma monter ett panelsamtal mellan Magnus Timmerby från Humanisterna och Pontus Böckman från Vetenskap och Folkbildning för att svara på frågan ”Har wokeideologin tagit över?” Det förvånade mig att en förening med ”Vetenskap” i sitt namn inte verkade vara mer kritisk till wokeideologins totalt ovetenskapliga sätt att exempelvis definiera kön på. När jag efteråt frågade Pontus Böckman om vilka olika sätt man kan definiera kön på så gjorde han dock lyckligtvis inte anspråk på att känna till några andra definitioner än vilka kromosomuppsättning man har eller vilken typ av könsceller man producerar. Kl. 13 återvände jag tredje gången gillt till VoF & Humanisternas monter för att ta del av ett mycket välbesökt samtal mellan Ulf Danielsson och Björn Ranelid om deras gemensamma bokprojekt ”Människan är ett mirakel”. Den största behållningen var att höra Björn Ranelid påminna Ulf Danielsson om att framstående vetenskapsmän som Johannes Keppler, Isaac Newton och Gregor Mendel alla var troende kristna, och att det var den katolske prästen Georges Lemaître som grundlade Big Bang-teorin och var den som förklarade för Albert Einstein att universum expanderar.

Svenska Dagbladet

Två gånger under dagen besökte jag Svenska Dagbladets monter, först kl. 12.20 för programpunkten ”Svenska kyrkan – hur mår den egentligen?”, där SvD-skribenten Ann Heberlein samtalade med Nanna Olasdotter Hallberg, som nyligen gett ut sin debutroman ”Syndernas förlåtelse” och som bygger på hennes observationer av Svenska kyrkan efter flera år av extrajobb som vaktmästare i Storkyrkan i Stockholm. Samtalet leddes av SvD:s Josefin de Gregorio (f. Holmström), som jag lärde känna på Kyrkans Ungdom i Hovsjö kyrka i Södertälje där vi båda var med under tonåren. Precis som jag bor hon numer också här i Göteborg med sin make Enrique, och paret väntar sitt tredje barn i slutet av november, något som inte kunde undgå någon som följde samtalet. Ann, vars ansökan om prästvigning i Svenska kyrkan nyligen blev avslagen, trots att hon fick ett godkännande för trettio år sedan, skrädde inte orden i sin kritik mot Svenska kyrkan. Vem är egentligen intresserad av en kyrka som ändå tycker exakt likadant som resten av samhället? Tidigare har hon även skrivit om fenomenet att många unga konservativa män har börjat söka sig till kyrkan, men att detta av Svenska kyrkan snarare upplevs som ett bekymmer än som någonting positivt. Trots allt fortsätter hon dock ändå troget att tjänstgöra som kyrkvärdinna i S:t Petri kyrka i Malmö.

Senare under eftermiddagen träffade jag på Ann igen tillsammans med Joel Halldorf (jag återkommer till honom). Hon kände igen mig då hon inte hade undgått att lägga märke till mig i publiken med min sutan, och jag tog tillfället i akt att ställa den franka frågan vad det är som ändå håller henne kvar i Svenska kyrkan. Hennes svar var att hon djupast ändå upplever sig som en lutheran. Jag hann inte kontra med följdpåståendet att problematiken med att Svenska kyrkan tycker likadant som resten av samhället är inbyggt i själva lutheranismen, eftersom det enda som tillåtit den lutherska läran att spridas så mycket att den blev till grunden för statskyrkorna här i Norden, det var att påven såsom Kyrkans högste synlige ledare ersattes av kungen. Och när kungen förlorade sin makt till förmån för demokratin så blev också Svenska kyrkan demokratisk (dvs. folkstyrd). Och så länge den stora majoriteten av svenska folket fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan så säger det sig själv att kyrkan kommer att tycka och lära ut samma sak som befolkningen i stort.

Nanna Olasdotter Hallberg utgjorde en mycket frisk fläkt genom att dela med sig av sina observationer av Svenska kyrkan utifrån såsom en välvilligt inställd sökare med flerårig erfarenhet av dess dagliga verksamhet. I ett av kapitlen av hennes bok för den nya domprosten tydligen med sig en demon som tar fram det sämsta av alla människor. På tal om detta berättade Josefin att hon faktiskt hade bjudit hem en präst för att exorcera hennes hem, varpå Nanna utbrast att hon trodde att det bara var katoliker som trodde på demoner. Och mycket riktigt, Josefins präst hade varit tvungen att ta med sin en katolsk bönbok för att utföra exorcismen, eftersom Svenska kyrkan inte har någon egen ordning för detta. Efter samtalet fick jag den stora glädjen att hälsa på Josefin igen för första gången sedan jag slutade i Kyrkans Ungdom för snart tjugo år sedan, samt på hennes make Enrique. Det visade sig att deras präst i S:t Pauli kyrka hade utfört en katolsk husvälsignelse åt dem med vigvatten enligt ordningen i den katolska bönboken Oremus. De sade att de tidigare då och då hade deltagit i den tridentinska mässan när den firades i Kristus Konungens församling, och jag bjöd in dem till mässan på latin enligt nu gällande missale som jag firar varje söndag i Kristus Konungens kyrka kl. 18.45.

Svenska Evangeliska Alliansen

En annan av åhörarna till denna programpunkt var Olof Edsinger, som jag också minns väl från min tid i Svenska kyrkan, både som föredragshållare på olika ungdomsläger anordnade av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, samt åtminstone någon gång som gäst på Kyrkans Ungdom i Hovsjö kyrka. Det var mycket trevligt att återse honom också, och kl. 14.30 deltog jag i hans egen programpunkt i XP Media och Svenska Evangeliska Alliansens gemensamma monter på temat ”En blodtörstig tyrann? Om Gud, krigen och slaveriet i Gamla testamentet”. Efteråt köpte jag hans bok ”Krigen i Gamla testamentet: Ett försök att förstå” från 2007, som jag även fick signerad (”Till fader Gustav”). Jag har fått flera frågor om krigen i Gamla testamentet från konfirmander och presumtiva konvertiter den senaste tiden, och insåg att jag behövde vässa mina argument för att förstå detta. Det korta svaret på hur Gud till synes kunde påbjuda etnisk rensning när Israels folk intog Kanaans land, det var att Gud använde sig av Israels folk för att utföra sin rättvisa dom mot de sju folk som dessförinnan bodde i Kanaan, eftersom deras ondska var ohygglig och de inte dessförinnan hade tagit vara på möjligheten att ångra sig.

Den andra programpunkten i SvD:s monter som jag deltog i var ett samtal om frågan ”Vilket pris betalar oliktänkaren? Om det extrema lagomlandet Sverige” mellan statsvetaren och antologiredaktören Katarina Barrling och SvD-medarbetaren Håkan Lindgren, under ledning av SvD:s Essy Klingberg. När åsiktskorridoren för vad som uppfattas som politiskt korrekt blir allt snävare så är det alltid förlösande varje gång som någon tar upp problemet med ”toleransens paradox”, dvs. att man tolererar allt och alla, förutom dem som upplevs som intolerant mot andra. Efteråt fick jag möjlighet att mycket snabbt hälsa på Essy Klingberg, som jag först hörde talas om när hon intervjuades i tidningen Dagen under rubriken ”Jag insåg att jag haft en tro hela tiden men nu fick jag ett språk för den” för tre år sedan, och sedan dess blivit utnämnd till biträdande kulturredaktör på SvD.

Svenska kyrkan – Se människan

Självklart besökte jag även Svenska kyrkans scen ”Se människan”, men eftersom samtliga programpunkter där även går att se i efterhand på Youtube så prioriterade jag delvis bort dem till förmån för annat som man var tvungen att uppleva live. Men jag hann i alla fall närvara under den första halvan av samtalet mellan prästen Emma Audas och Jakob Wirén, ärkebiskopens teologiska sekreterare, om hennes bok ”42 teser om äktenskapet”. Jag hade tidigare läst katoliken och SvD-skribenten John Sjögrens recension av denna bok. Det som jag tar med mig från detta samtal är en fråga som Emma Audas berättade att hon brukar ställa till par i äktenskapsförberedelse (och som hon även skulle ställa till Taylor Swift och Travis Kelce som förlovade sig i somras): ”På vilket sätt blir världen en bättre plats för att ni två älskar varandra och överlåter er åt varandra?”

Kl. 16 deltog jag även i den första halvan av programpunkten ”Abort”, ett samtal mellan Malin Clausson, en av redaktörerna till boken ”Abort – 50 år av fri abort, 50 berättelser”, och den lokala lutherske biskopen här i Göteborg, Susanne Rappman. Clausson var tydlig med att hon absolut inte ifrågasätter den svenska abortlagstiftningen, vilket biskop Rappman heller inte motsade sig. Jag har förstått att Svenska kyrkan redan på 90-talet, ungefär samtidigt som Kristdemokraterna, ställde sig bakom den svenska abortlagstiftningen. Det är utan tvekan iögonfallande att ett kristet samfund, som i så gott som alla andra sammanhang tar den till synes svagares parti, i abortfrågan helt ignorerar de allra minsta och mest värnlösas rätt till liv, till förmån för garanterandet av den fria sexualiteten och andra människors bekvämlighet.

Eftersom programpunkten om abort gick att se i efterhand så avvek jag dock efter halva tiden för att få se min gamla Bolibompa-favorit Johan Anderblad på Bonnierförlagens barn & ungdomsscen, där han berättade om hur det är att vara läsinspiratör för barn och unga.

Senare återvände jag till Se människan-scenen för att följa de sista minuterna av programpunkten ”De heligas stad”, där Steve Sem-Sandberg presenterade sin bok med detta namn som bl.a. skildrar en av reformationens blodigaste konflikter i Münster 1534. Bland publiken fick jag syn på min gamle lutherske biskop från Strängnäs stift, Jonas Jonson. Jag satte mig bredvid honom och hälsade på honom efteråt, vilket jag vill minnas att jag även gjorde förra året. Jag har dock inte något minne att jag någonsin träffade honom under tiden som han han faktiskt var min biskop. Han hade i sin tur inget minne av att ha prästvigt mig, och när jag då förtydligade att det jag blev katolik 2006 så svarade han någonting i stil med att ”ja, det kan man ju också bli”. Bland Svenska kyrkans övriga scenprogram kan jag rekommendera samtalet mellan Katarina Barrling (som jag lyssnade till under programpunkten ”Vilket pris betalar oliktänkaren?” i SvD:s monter) och biskop emeritus Åke Bonnier om hennes bok ”Världens mest protestantiska land”, som ägde rum redan kl. 9.30 på morgonen då jag höll på att fira morgonmässa på mitt rum, men som jag själv utnyttjade möjligheten att se i efterhand.

Joel Halldorf

Den enskilde person som jag deltog i flest programpunkter av var Joel Halldorf, som jag träffat en gång tidigare tillsamamns med numer diakonvigde Benjamin Ekman efter mitt sista Pro Scandiae Populis-möte med de nordiska präst- och ordenskandidaterna i Heliga Hjärtas kloster 2023. Jag hann delta knappt tio minuter i programpunkten ”Gud, människan och religionens roll i vår samtid” kl. 13.30, där Joel samtalade med Daniel Sandin om religionens betydelse i människors liv, i klassrummet och i samhället i stort. Under samtalets gång fick jag dock även fick syn på och hälsade på den biträdande rektorn på Katolska Skolan av Notre Dame och min gamla lumparpolare på S1 i Enköping 2004-2005, David Lyche, som jag även fick en lite längre pratstund med i montern för Undervisningsskicklighet i praktiken (USiP), som erbjuder hjälpmedel för skolor som Katolska Skolan använder sig av. Kl. 14.20 hann jag även med att vara med på den första halvan av programpunkten ”Om döden: perspektiv på evighet och förgängelse”, där Joel Halldorf och Simon Sorgenfrei presenterade antologin med denna titel som de bidragit med varsitt kapitel till. Om jag hade haft bilokationens gåva så skulle jag utan tvekan ha utnyttjat det till att följa båda dessa programpunkter med Joel Halldorf i deras helhet.

Men kl. 17.20 hade jag i alla fall möjlighet att delta i hela programpunkten ”I huvudet på Gud” i Expressens monter, där Joel samtalade med Nanna Olasdotter Hallberg, som alltså även var med i programpunkten om Svenska kyrkan i SvD:s monter, och som här fick berätta mer om sin egen bok ”Syndernas förlåtelse”. Detta möte mellan Joel och Nanna, med deras skilda personligheter och olika perspektiv på kristendomen och kyrkan, utgjorde utan tvekan en av dagens allra mest givande och underhållande programpunkter, och i efterhand ångrar jag verkligen att jag inte var tillräckligt morgonpigg (jag behövde sitta uppe ganska länge på torsdagskvällen för att skriva på min söndagspredikan) att jag inte även deltog i programpunkten med dem båda kl. 10 med titeln ”Live-bikt – Om att bli kvitt sin skuld” och följande beskrivning: ”Författarna Nanna Olasdotter Hallberg och Joel Halldorf samtalar om skuldens funktion i våra liv, och om dess mål: förlåtelsen. Och: Kan Nanna få bikta sig hos Joel, inför publik?” Men jag fick i alla fall möjlighet att efter programpunkten i Expressens monter hälsa snabbt på Nanna samt få en liten pratstund med Joel. Han frågade bl.a. vad jag tycker om den nye påven Leo XIV, och jag citerade det som jag sade till Göteborgs-Posten samma kväll som han blev vald, och som jag fortfarande håller fast vid, framförallt att ”Jag är helt övertygad om att han kommer kunna bidra till frid och fred och försoning. Den katolska kyrkan har blivit väldigt polariserad och spänningarna har blivit mer påtagliga så är jag övertygad om att han kommer bli en enande kraft och han kommer ha samma inverkan på världspolitiken.”

Jan Guillou

I sin egen kommentar från årets bokmässa på Facebook berättar Joel om sina minnen från sin barndoms bokmässor, bl.a. att ”En del saker ändrades mellan åren, men en sak var sig alltid lik: På någon scen stod Jan Guillou och förklarade hur världen fungerar.” Så även i år. Den sista programpunkten jag deltog i för dagen kl. 18 var Jan Guillous presentation av sin senaste bok ”Inte krig och inte fred”, i sitt egna förlag Piratförlagets monter. Han lade märke till att det fanns en präst i publiken, vilket han även kommenterade. Om man som författare vill få läsaren att köpa en del lögner, då gäller det att baka in dem bland en mängd av sanningar, och samma sak gäller med dem som sprider falska läror i kyrkan. På frågan om varför han tycker så illa om Expressen så förklarade han att det har sin upprinnelse i att Expressen tidigare hade två chefredaktörer som var frikyrkliga (Per Wrigstad och Bo Strömstedt). Han kom då in på varför frikyrkliga ofta är så Israelvänliga och måna om att det judiska folket ska få återvända till staten Israel. Det beror enligt Guillou på uppfattningen att Harmageddon och Jesu återkomst inte kommer äga rum förrän hela det judiska folket har fått återvända till Israel. När Jesus kommer tillbaka kommer judarna få välja om de vill tro på honom eller inte, och om de inte gör det så kommer de att kastas ner i helvetet. Guillous poäng var att de frikyrkligas sionism i själva verket är en förklädd antisemitism. Och därför tycker han inte om särskilt mycket om vare sig frikyrkligheten eller Expressen.

Jag hälsade på Jan Guillou på bokmässan redan förra året och sade då att ”Ondskan” är den enda film som jag så gärna ville se att jag som 18-åring gick och såg den på bio utan sällskap (det var dock inte riktigt sant, för våren 2024 gick jag även och såg ”Dune: Part Two” utan sällskap på en av mina lediga dagar). I år hade jag tänkt ta med mig Arn-trilogin som jag köpte på församlingens julmarknad förra året för signering, men bestämde mig i sista stund för att inte göra det eftersom det antagligen bara skulle innebära extra vikt i ryggsäcken och jag antagligen inte kommer ta mig tid för att läsa dem i alla fall. Men när jag nu hälsade på Jan Guillou vid signeringsbordet och kommenterade det hade sade om den frikyrkliga sionismen så ångrade jag att jag inte tagit med Arn-trilogin trots allt. Jag erkände att jag visserligen aldrig läst någon bok av honom, men att jag tycker att ”Onskan” och Arn-filmerna är de bästa svenska filmerna någonsin. För att i alla fall få med mig någonting signerat av Jan Guillou hem så köpte jag ”Inte krig och inte fred”, även den tillägnad ”Till fader Gustav”. Efteråt kom jag på att jag veckan innan när jag var i England på ett gregorianskt sångform träffade en engelsk benediktinmunk som hade lärt sig svenska enkom på grund av hans stora intresse för Hamilton-böckerna, vilket jag även mailade och skrev till Jan Guillou efteråt. Om en benediktinmunk kan läsa Jan Guillous böcker som rekreation så behöver ju inte en stiftspräst vara mycket sämre. Sedan behöver man ju inte för den sakens skull hålla med honom om alla hans förklaringar om hur världen fungerar.

Kändisar

Slutligen så hör det till bokmässan att man träffar på en del andra kändisar också, även sådana som inte i första hand är kända som författare eller journalister. Förra året hälsade jag på förre statsministern Stefan Löfvén, och i år fick jag syn på förre justitieministern Thomas Bodström. I listan över medverkande i år hade jag lagt märke till att den tidigare fotbollsspelaren Johan Mjällby skulle signera sin biografi. Medan jag letade efter honom i Bokfabrikens monter så blev jag hejdad av en annan kändis, nämligen Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, som gav mig en komplimang för att jag var så ”tjusigt klädd” i min sutan. Jag insåg att jag ville ha ett minne av detta surrealistiska möte, och eftersom jag inte var intresserad av att köpa hans bok och få den signerad så frågade jag om jag fick ta ett foto på honom. Han frågade då om vi inte skulle ta en bild på oss tillsammans istället, så sagt och gjort. Så gick det till när jag fick jag en ”usie” tillsammans med Babsan (lyckligtvis var han i alla fall inte utklädd till Babsan, och tack vare närbilden syns inte hans regnbågsfärgade näsduk heller).

Strax efteråt hittade jag även Johan Mjällbys signeringsbord. Jag presenterade mig och förklarade att jag är katolsk präst, och att jag minns så väl Lasse Grankvist referat ”Johan Mjällby! Jösses!” till ett av hans avgörande mål i kvalet till EM 2000, som fanns med på Staffan Hellstrands officiella EM-låt ”Explodera” (som jag dock förväxlade med Markoolios många gånger bättre inofficiella EM-låt ”Mera mål”). När han började fråga ”Så du är här för att…” fyllde jag själv i med ”…missionera!” Han påpekade att han mycket väl var medveten om att hans lag Celtic i den skotska ligan är det katolska av Glasgows två fotbollslag, emedan Rangers är det protestantiska.

Slutord

Redan när jag satte ihop mitt personliga Bokmässan-program insåg jag att det utan problem skulle gå att fylla en hel dag med programpunkter som är i högsta grad relevanta för en katolsk präst. När man ser den enorma mängden av böcker så är det lätt att få ångest över alla intressanta böcker som man skulle vilja läsa men aldrig skulle få tid till. För närvarande kämpar jag med att få tid ens till andlig läsning. Men som ni förstår av denna alldeles för långa text (säg gärna till alla som har läst allt ända hit ner), så innebär Bokmässan så otroligt mycket mer än bara bokförsäljning. Om man inte hinner läsa en hel bok så får man faktiskt ut en hel del av en 20-30 minuter lång presentation av den, och så länge det inte handlar om skönlitteratur så får man vanligtvis även reda på slutet. Men som jag nämnde i inledningen, så utgör Bokmässan framförallt en oerhörd möjlighet till möten med människor, såväl gamla och nya vänner som en del kändisar, samt att knyta kontakter med dem som på olika sätt arbetar med samma eller närliggande ämnen. Jag överlåter åt Gud vilka intryck jag som katolsk präst kan ha gjort på de andra besökarna av Bokmässan, och i och med denna text överlämnar jag även mina egna intryck åt er läsare.