26 söndagen ”under året” C

26 söndagen ”under året” C

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Am 6:1a, 4–7; 1 Tim 6:11–16; Luk 16:19–31.

Kära bröder och systrar

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros som vi nyss hörde är unik för Lukasevangeliet. Den påvisar dock en viss koppling mellan Lukasevangeliet och Johannesevangeliet, eftersom det enda andra stället i evangelierna där namnet Lasaros nämns är i Johannesevangeliet. Denna koppling kan förklaras med att både Lukas och Johannes stod särskilt nära Jungfru Maria, Lukas som skrev så detaljerat om Marie bebådelse och Jesu födelse, och Johannes som Jesus överlämnade sin moder åt på korset. Och även om Lasaros i dagens evangelium bara är ett namn på en person i Jesu liknelse, så kan man även se flera likheter mellan honom och den verklige Lasaros som Jesus uppväckte från de döda i Johannesevangeliet. Även Lasaros i dagens evangelium dog och återuppstod, och precis som evangeliet om uppväckandet av Lasaros, som ofta används på begravningar, så inbjuder oss dagens evangelium att meditera över de yttersta tingen och det eviga livet.

Jag minns att min öppet ateistiske religionslärare på gymnasiet en gång visade mycket stor uppskattning för just liknelsen om den rike mannen och Lasaros och sade att alla absolut måste läsa den. Jag minns inte att jag någonsin frågade varför, men i efterhand kan jag gissa att det var sarkastiskt menat, och att han syftade på att en viss tolkning av liknelsen kan ge en bild av Gud som är så absurd att det stärker ens övertygelse om att Bibeln inte kan vara sann. Den rike mannen beklagar sig ju över att han plågas i dödsriket, men möts inte av någon som helst sympati eller barmhärtighet av fader Abraham. Det finns de som förnekar tron på helvetet eftersom de har svårt att förena det med tron på en kärleksfull och förlåtande Gud. Därför brukar man förklara helvetets existens med att alla som eventuellt är i helvetet själva har dömt sig dit, att de således själva vill det och därför inte ångrar sitt val. Även om de plågas något fruktansvärt i helvetet så föredrar de detta framför att tvingas vara i himmelen tillsammans med Gud. I himmelen skulle de ju behöva tjäna och underkasta sig honom, och de vägrar de till varje pris att göra, för de hatar Gud och de skyller även sina plågor i helvetet på honom.

Men den rike mannen i dagens liknelse verkar ju vara ångerfull över att han har hamnat där han har hamnat, lyfter blicken för att få syn på Lasaros vid Abrahams sida och ber Abraham att förbarma sig över honom. Ändå nekas han ens att Lasaros skickas för att doppa fingerspetsen i vatten och fukta hans tunga. Nu ska han minsann få betala dyrt för alla synder han begick under sitt jordeliv, och nu är det för sent för att ångra sig. Man kan utan tvekan få intrycket av en hämningslysten, sadistisk och kärlekslös Gud som dömer människor till evigt straff mot deras vilja.

En tänkbar förklaring för att undvika denna oattraktiva gudsbild är det det som beskrivs i liknelsen inte nödvändigtvis är människans eviga utgång, alltså himmelen och helvetet. I påven Benedictus XVI:s encyklika Spe Salvi från 2007 skriver han: ”Vi måste lägga märke till att Jesus i denna liknelse inte talar om det slutliga ödet efter den yttersta domen, utan tar upp en föreställning som fanns bland annat i den tidiga judendomen, nämligen den om ett mellantillstånd mellan döden och uppståndelsen, ett tillstånd där den slutliga domen ännu inte har fällts. Denna tidiga judiska föreställning om ett mellantillstånd innefattar uppfattningen att dessa själar inte bara befinner sig i ett slags tillfälligt förvar utan, som liknelsen om den rike mannen visar, redan blir straffade eller erfar en provisorisk form av salighet. Dessutom återfinns tanken att detta tillstånd kan innebära rening och helande som gör själen mogen för gemenskap med Gud. Den tidiga Kyrkan tog upp dessa föreställningar, och i den västliga Kyrkan utvecklades de så småningom till läran om skärselden.” (n. 44-45)

Därmed inte sagt att Benedictus XVI skulle hävda att det som kallas för ”dödsriket” i dagens liknelse rakt av skulle vara en bild för skärselden, som ju inte utgör ett evigt straff utan bara är en reningsprocess för att förbereda oss för att komma in i himmelriket. Det tycks snarare syfta på det mellantillstånd som själarna hamnar i efter den personliga domen, men innan den yttersta domen, och detta tillstånd är också oåterkalleligt. Fader Abraham säger ju att det ”gapar […] en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det” (Luk 16:26), och det tyder utan tvekan på att den rike mannens öde är definitivt.

Den traditionella tolkningen hos kyrkofäder som Augustinus och Johannes Chrysostomos för att förklara fader Abrahams brist på förbarmande är därför snarare att den rike mannen faktiskt inte alls är särskilt ångerfull. Han beklagar sig visserligen över det straff han har fått, men han uttrycker inte direkt någon ånger över sin tidigare behandling av Lasaros. Tvärtom verkar han fortfarande behandla Lasaros som någon slags tjänare som ska komma över och fukta hans tunga. Den rike mannens öde påminner oss därför om allvaret i att vår eviga utgång helt och hållet bestäms av våra liv här på jorden. Och det handlar inte bara om att en gång för alla fatta ett grundläggande val för eller emot Gud. Vår grundläggande inställning till Gud kan även förändras av våra konkreta handlingar. För att vi ska kunna bli frälsta måste vi tro på Gud med en sann tro som får sitt uttryck i kärlek, och om vi i handling förnekar kärleken till vår nästa så har vi i praktiken även förnekat vår tro på och vår kärlek till Gud.
Och eftersom Gud har valt att respektera vår fria vilja så kan han på domens dag i så fall inte göra annat än att respektera och bekräfta vårt fria val att inte vilja ha med honom att göra.

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros ger också en bra förklaring till varför Gud vanligtvis är ganska återhållsam med att ge oss extraordinära uppenbarelser. Den rike mannen ber fader Abraham att skicka Lasaros att varna hans bröder, så att de inte också ska behöva plågas i dödsriket eller skärselden efter deras död. Svaret kan tyckas hårt, men det är den hårda sanningen: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.” (Luk 16:31) För det var precis det som var fallet med dem som inte lyssnade till Jesus under hans jordeliv. Det händer att icke-troende säger något i stil med att ”om jag bara får se ett mirakel, då kommer jag att tro på Gud”. Men för någon som inte vill tro på Gud, eftersom man precis som djävulen till varje pris inte vill underkasta sig honom, då kommer man att hitta bortförklaringar även till de mest uppenbara miraklen.

Och här kommer vi till ytterligare en likhet mellan Lasaros i dagens liknelse och den ”riktige” Lasaros i Johannesevangeliet. Det allra största miraklet som Jesus utförde innan sin död och uppståndelse, det var att uppväcka Lasaros från de döda. Man skulle kunna tycka att detta mirakel borde ha ställt det bortom allt tvivel att Gud var med Jesus, och att Jesu anspråk på att vara Guds egen Son således måste vara sant. Men översteprästernas och fariseernas reaktion var istället tvärtom att de blev ”fast beslutna att döda honom” (Joh 11:53). Ja, inte nog med det, för när det senare kom många judar för att se Jesus och Lasaros som han hade uppväckt från de döda, ”då bestämde sig översteprästerna för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus” (Joh 12:10-11). Jesus hade ju redan uppväckt Lasaros en gång från de döda! Men de ville inte inse och tro på att Jesus är Herre över både liv och död.

Låt oss därför be om nåden att vi inte stänger våra hjärtan, vare sig för våra fattiga bröder och systrar här på jorden som behöver vår hjälp i sin nöd, och inte heller för de tecken, såväl ordinära som extraordinära, som Gud ger oss för att bekräfta vår tro på att Jesus från Nasaret är ”Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen” (Joh 11:27). Amen.