Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Am 8:4‒7; Ps 113:1‒2, 4‒8; 1 Tim 2:1‒8; Luk 16:1‒13.
Kära bröder och systrar
Evangeliet som vi nyss hörde om den ohederlige förvaltaren brukar betraktas som en av de allra mest svårtolkade av Jesu liknelser. Menar Jesus verkligen att det är berömvärt att förskingra sin överordnades pengar i syfte att själv bli omtyckt av andra människor? Till och med Kyrkan själv tycks erkänna svårigheten med att tolka denna liknelse, för i det nuvarande lektionariet är det möjligt att välja en kortare version av dagens evangelium som utelämnar själva liknelsen och inleds direkt med Jesu ord om att ”den som är trogen i smått är trogen också i stort” (Luk 16:10). Men i denna heliga mässa ska vi inte göra det lätt för oss genom att utnyttja denna möjlighet, utan istället anta utmaningen att försöka förstå vad Jesus egentligen vill lära oss med denna till synes motsägelsefulla liknelse.
Liknelsen slutar med konstaterandet att ”herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt” (Luk 16:8). ”Herren” syftar här sannolikt inte på Gud utan på den ohederlige förvaltarens herre i liknelsen, för i Kyrkans officiella bibelöversättning Vulgata översätts den grekiska grundtextens kurio (kýrios) med dominus med ett litet ”d”. Det är alltså den rike mannen själv som berömmer sin egen förvaltare efter att denne skrivit ner skulderna hos dem som var skuldsatta hos honom. Men han berömmer inte förvaltaren för hans ohederlighet, utan ”för att han hade handlat klokt” (Luk 16:8a). Klokhet är en av de fyra kardinaldygderna, som gör det möjligt för oss att veta hur vi ska agera på bästa sätt i konkreta situationer, och det är samtidigt namnet på en av den Helige Andes sju gåvor. Med andra ord så finns det både en naturlig klokhet i form av en kardinaldygd, och en övernaturlig klokhet i form av en av den Helige Andes gåvor. Jesus inleder med att kommentera liknelsen med att säga att ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör.” (Luk 16:8b) Det är som om Jesus beklagar sig över att det finns fler människor i världen som utöver klokhetens dygd för att vinna fördelar på det naturliga planet, än det finns kristna som utövar den klokhet som kommer från den Helige Ande för att vinna fördelar på det övernaturliga planet. Jesu uppmanar oss därför: ”använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket” (Luk 16:9).
Idag kan man höra om människor som satsat alla pengar de har på att investera i kryptovalutor som Bitcoin eller andra dubiösa spekulationsobjekt, och som blivit så rika på kuppen att de inte kommer behöva ägna sig åt ett vanligt arbete under resten av sina liv. Men vad har vi för nytta av pengar och ägodelar den dag då vi kommer att lämna den här världen? Ingen alls. Att ha alltför mycket pengar och fästa sig vid detta riskerar snarare att bli ett hinder för oss att uppnå vårt yttersta mål, nämligen det eviga livet hos Gud. I mässan i torsdags lästes ur det första Timotheosbrevets sjätte kapitel där Paulus skriver att ”Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.” (1 Tim 6:10).
Men, som kristna kan vi ändå låta oss inspireras av klokheten och beredvilligheten att ta risker hos alla dessa investerare och finanspampar på det naturliga planet, och se till att vi på motsvarande sätt satsa allt är beredda att satsa allt som vi har, såväl materiella som andliga tillgångar, för att uppnå ”det som har ett verkligt värde” (Luk 16:11), nämligen att få del i det eviga livet och bli till stora helgon. För två veckor sedan blev den 15-årige pojken Carlo Acutis helgonförklarad. Han prioriterade att delta i den heliga mässan varje dag, och anpassade tiden som han lade ner på sina läxor därefter, och han begränsade även tv-spelande till en timme i veckan.
För den helige Carlo Acutis var det viktigare att bli ett så stort helgon som möjligt än att få så bra betyg som möjligt och därmed så hög lön som möjligt i framtiden, eller att bara har roligt för stunden. Den 1 oktober 2006 fick han plötsligt kraftiga cancersymptom, och tio dagar senare dog han. Om vi skulle få veta imorgon att vi bara har tio dagar kvar att leva, hur hade vi i så fall önskat att vi hade levt vårt liv fram tills nu? Om vi hade resonerat som den helige Carlo Acutis så skulle vi ha sett till att delta i den heliga mässan som ofta som möjligt. Man skulle kunna se det som att daglig mässa är till för dem som inte har något bättre för sig på vardagarna, men vad kan egentligen vara bättre än att dagligen förenas med vår Herre Jesus Kristus i det heliga mässoffret? Därför gör Kyrkan det till en helig förpliktelse för oss att som ett absolut minimum åtminstone delta i den heliga mässan varje söndag och påbjuden högtid.
Dagens evangelium påminner oss också om det faktum att inför Gud så är vi alla bara förvaltare av de jordiska tillgångar som Gud har anförtrott åt oss. Gud har i sin barmhärtighet efterskänkt oss alla våra skulder. När den ohederlige förvaltaren skriver ner skulderna hos dem som var skuldsatta hos hans herre, då är det dels en bild för att vara generös med att skänka bort de pengar och ägodelar som Gud har anförtrott åt oss till dem som behöver dem ännu mer, och också en bild för att generöst förlåta andra människor deras skulder, liksom Gud har förlåtit oss.
I dagens andra läsning ur första Timotheosbrevets andra kapitel hörde vi att Gud ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 4:2a). Eftersom Gud är allsmäktig så borde han rimligtvis se till att hans vilja alltid sker, och så är det också. Därför har vissa teologer dragit slutsatsen av denna vers att alla människor i slutändan kommer att bli frälsta, oavsett hur man har levt sitt liv på jorden. Men, Paulus skriver också att Gud vill att alla människor ska ”komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:2b). Och där kan vi med sorg konstatera att alla människor som levt och dött på denna jord inte tycks ha kommit till insikt om sanningen att Jesus från Nasaret är Messias, den levande Gudens Son. Den helige Thomas av Aquino förklarar hur det kan komma sig att Guds vilja inte alltid tycks ske genom att göra en distinktion mellan å enda sidan Guds antecedenta eller föregående vilja, i detta fall att alla människor ska bli frälsta, och å andra sidan Guds konsekventa eller efterföljande vilja, dvs. Guds vilja såsom en konsekvens av andra villkor som han själv ställer upp, t.ex. att respektera människans fria vilja och att bara de som kommer till insikt om sanningen ska bli frälsta. Den helige Thomas av Aquino ger följande varnande förklaring för hur det kan komma sig att Guds vilja alltid sker även om alla människor inte blir frälsta: ”Eftersom Guds vilja är alltings universella orsak så är det omöjligt att den gudomliga viljan inte får sin verkan. Det som tycks avvika från den gudomliga viljan i en ordning återvänder därför till den i en annan ordning; så också syndaren, som, så långt det står i hans egen makt, avviker från den gudomliga viljan genom att synda, men ändå faller tillbaka i den gudomliga viljans ordning när han genom dess rättvisa blir straffad.” (Summa Theologiae, I-II, q. 19, a. 6) Det är alltså visserligen Guds antecedenta ellerföregående vilja att alla människor ska bli frälsta, men om vi gör motstånd mot Guds nåd genom att inte vilja komma till insikt om sanningen eller genom att begå dödssynder, då är det istället Guds konsekventa eller efterföljande vilja som sker, som i detta fall innebär att den obotfärdige syndaren dömer sig själv till evigt straff i helvetet.
Låt oss därför, så långt det kommer an på oss själva, under Guds ledning bruka de jordiska gåvorna på ett så klokt sätt att vi inte går miste om de oförgängliga (jfr kollektbönen för 17 söndagen ”under året”), inte minst genom att ofta ta emot försoningens och eukaristins sakrament. Amen.
Fader Gustavs predikningar 