Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Kol 1:1–8; Ps 52:10–11; Luk 4:38–44.
Kära bröder och systrar
Idag firar Kyrkan den helige påven Gregorius den store. Han föddes i Rom omkring år 540. Efter att ha gjort karriär som ämbetsman och blivit stadsprefekt i Rom blev han benediktinmunk och vigdes till diakon. Under några år var han påvligt sändebud i Konstantinopel. Den 3 september 590 valdes han till påve och verkade under fjorton år som framstående herde och organisatör av kyrkolivet, den karitativa verksamheten och missionen bland germaner och angelsaxare. Han skrev bibelkommentarer och skrifter med praktiskt, pastoralt syfte, som tillhör den latinska kyrkans mest betydelsefulla andliga och teologiska litteratur. Bland hans mest kända verk kan nämnas Moralia in Job, som är en kommentar till Jobs bok, Regulae pastoralis, den pastorala regeln, som innehåller instruktioner till biskopar om hur de ska utföra sin herdetjänst, samt hans dialoger, som innehåller biografier om olika helgon, inte minst om hans ordensgrundare, den helige Benedictus av Nursia. Många av hans predikningar har också bevarats, framförallt 22 predikningar om profeten Hesekiels bok och 40 predikningar om kyrkoårets evangelieläsningar.
Den helige Gregorius hade även stor betydelse för den romerska liturgins utformning. Det var han som införde bruket att sjunga halleluja före evangeliet även utanför påsktiden, och det var också han som gav Herrens bön dess definitiva plats omedelbart efter den eukaristiska bönen. Han har som bekant också gett namn åt den gregorianska sången, som Andra Vatikankonciliet bekräftade utgör den romerska liturgins egen sång. Den helige Gregorius avbildas ofta medan han författar något av sina verk, exempelvis predikningarna om Hesekiels bok, medan en vit duva kvittrar i hans öra, alltså en symbol för att han skrivit på direkt ingivelse av den Helige Ande. Dessa avbildningar har ibland också applicerats på den gregorianska sången, för att illustrera hur denna också skulle ha kommit till på direkt gudomlig ingivelse då den komponerades av den helige Gregorius den store. I själva verket är de äldsta versionerna av de gregorianska sångerna ännu äldre än den helige Gregorius, och deras slutgiltiga melodier som används än idag fastställdes först framemot 900-talet, då den gammalromerska sången smälte samman med den mer utbroderade galliganska sången som hade utvecklats i frankerriket. Vad gäller den helige Gregorius faktiska bidrag till den gregorianska sången så är det sannolika är att han endast sammanställde och kodifierade de liturgiska texter som fanns, inklusive den gregorianska sången, för att göra liturgin mer enhetlig. I det senaste numret av Katolskt magasin som kom ut igår, och som är gratis att prenumerera på för registrerade katoliker i vårt stift, så kan man läsa en mycket intressant artikel om den gregorianska sången som skrivits av vår församlings organist Samuel Eriksson.
Den helige Gregorius den store var som sagt endast diakon när han valdes till påveämbetet, och diakon betyder som bekant ”tjänare”. Som påve antog han därför titeln Servus servorum Dei, Guds tjänares tjänare, som med tiden även blev en av påvarnas officiella titlar. Det är en mycket bra påminnelse om att påveämbetet, liksom alla ledarpositioner inom Kyrkan, först och främst utgör en tjänst för andra människor, och aldrig får sökas eller utnyttjas för att utöva sin egen makt över andra. Detta borde givetvis även vara fallet med civila ledare. Även ordet ”minister” betyder ju tjänare.
Den helige Gregorius den store dog den 12 mars 604. Må han be för vår nuvarande påve Leo XIV, för folkens ledare och för oss alla. Amen.
Fader Gustavs predikningar 