Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Syr 3:17–18, 20, 28–29; Ps 68:4–5ac, 6–7ab, 10–11; Heb 12:18–19, 22-24a; Luk 14:1, 7–14.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium ger Jesus oss en viktig lektion i en av de allra viktigaste dygderna, nämligen ödmjukheten. ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luk 14:11) Ödmjukheten är en så central dygd eftersom den utgör raka motsatsen till högmodet, som är djävulens ursprungliga last och som i slutändan är det enda som kan hindra oss från att bli frälsta. Ödmjukheten kan också ofta komplettera och gottgöra för tillkortakommanden när det gäller andra dygder, framförallt genom ödmjukheten att kunna be om förlåtelse. Men vad innebär egentligen ödmjukhet, och hur uppnår man den?
Den allra viktigaste dygden är den teologala kärleken, med vilken vi älskar Gud över allt annat och vår nästa för Guds skull. Men ödmjukhetens dygd är ett icke ringa hjälpmedel för att växa i denna teologala kärlek. Den helige Thomas av Aquino sorterar in ödmjukheten under kardinaldygden måttlighet. Ödmjukhet heter på latin ”humilitas”, vilket kan härledas från ”humo acclinis”, som ordagrant betyder ”böjd mot marken”. Det handlar alltså om inta den nedersta platsen, precis som det handlar om i dagens evangelium. Och precis som vi hörde i dagens evangelium så finns det två sätt att hamna där: antingen genom att placeras där mot sin vilja, eller att självmant inta den. Och som Jesus gör det klart i dagens evangelium, så är det mycket bättre att själv först ödmjuka sig för att eventuellt bli upphöjd, än att upphöja sig själv med risk för att förödmjukas.
I den helige Benedictus klosterregel finns ett helt kapitel tillägnad ödmjukheten, som dessutom är det längsta kapitlet i hela regeln. Där går den helige Benedictus igenom det som han har identifierat som ödmjukhetens tolv steg. Han förklarar inledningsvis att ”Om vi därför, mina bröder, vill nå ödmjukhetens högsta höjd och skyndsamt komma fram till den himmelska upphöjelse, till vilken man stiger upp genom ödmjukhet i detta livet, måste vi med uppåtsträvande gärningar resa den stege, som uppenbarades för Jakob i drömmen, och på vilken han såg änglar stiga ned och upp. Detta nedstigande och uppstigande har för oss helt visst ingen annan innebörd, än att man stiger ned genom upphöjelse och upp genom ödmjukhet.” (RB 7:5-7) Enligt den helige Benedictus består ”ödmjukhetens första steg (…) i att man alltid håller Guds fruktan för ögonen” (RB 7:10), ”ödmjukhetens andra steg består i att man inte älskar sin egen vilja och inte finner behag i att uppfylla sina begär” (RB 7:31), och ”ödmjukhetens tredje steg består i att man av kärlek till Gud underkastar sig den överordnade i fullständig lydnad” (RB 7:34).
Men det steg av ödmjukhet enligt den helige Benedictus regel som ligger närmast det som beskrivs i dagens evangelium, det är förmodligen ödmjukhetens sjunde steg, som ”består i att man inte bara med sin tunga förklarar sig vara den lägste och ringaste av alla utan också tror det innerst i hjärtat” (RB 7:51). Det är en sak att hela tiden påstå sig vara sämre än alla andra och vilja ge sken av det. Men om man innerst inne faktiskt tycker sig vara bättre än alla andra, då kommer denna falska ödmjukhet i slutändan att lysa igenom. Ännu värre är det om man med sina yttre handlingar inte bara vill göra sken av att vara sämre än alla andra, utan rentav vill framstå som just ödmjukare än alla andra. Engelskan har ett träffande ord för detta, nämligen humblebragging, som man skulle kunna översätta med ”ödmjukhetsskryt”.
Under de år som jag som nybliven urskilde min prästkallelse som universitetsstudent så brottades jag ofta med vad jag upplevde vara bristande ödmjukhet. Precis som den salige Carlo Acutis, som helgonförklaras om en vecka, så var jag allt som oftast den enda ungdomen bland en massa äldre damer som gick i mässan på vardagar. I min nyvunna konversionsiver brände jag nästan ut mig under min första termin på universitetet i mina försök att kombinera ett alltför ambitiöst böneliv med krävande ingenjörsstudier. Så småningom hittade jag en lagom nivå för mängden bön, som på min andlige vägledares inrådan fortfarande inkluderade daglig mässa. Om man blir heligare och en bättre människa ju mer man ber utan att försumma sina dagliga plikter, då var det svårt för mig att innerst i hjärtat tro att jag var den lägste och ringaste av alla. Men, så fort jag blev varse om min prästkallelse så vändes allt. Då förstod jag att den särskilda dragningen till yttre fromhetsövningar som jag hade var ett tecken på min särskilda kallelse till prästämbetet, och att jag därför inte kunde jämföra mig med andra som inte hade samma kallelse. Som vi hörde i evangeliet förrförra söndagen: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Luk 12:48).
Om man har svårt att låta bli att döma andra och tro sig vara bättre än dem när man ser deras brister, då finns det också andra knep att tillgå. Man kan och bör alltid utgå från att det finns förmildrande omständigheter som man inte känner till. ”Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” (Matt 7:2) Och om någon annan människans synd är så uppenbar att den inte går att förneka eller urskulda, då kan man ändå i sitt stilla sinne tänka att frestelsen måste ha varit stor, och tacka Gud för att man inte utsatts för samma sak.
Den som är ödmjuk är alltid beredd att ta emot förebråelser och kritik från andra, även när den inte är rättvis. Men ödmjukheten måste samtidigt som alla dygder respektera sanningen. Att lägga sig pladask och erkänna fel man anklagas för som man inte har begått, det vore inte ödmjukhet eller kärlek i sanningen. En gång innan jag började på prästseminariet och var kateket för konfirmanderna i min församling så blev jag uppringd av en upprörd förälder som klagade över att de inte hade fått reda på datumet för konfirmationen i tid, och att det visade sig krocka med första kommunionen i en av grannförsamlingarna. Jag utgick från att jag hade gjort fel och bad omedelbart om förlåtelse och om förståelse för den mänskliga faktorn. Men när jag kom hem och undersökte saken närmre så upptäckte jag att jag visst hade skickat ut det korrekta datumet för konfirmationen i god tid, vilket denne förälder hade missat. Det kändes inte alls bra att felaktigt ha ödmjukat sig på detta sätt. Som alla dygder utgör ödmjukheten den gyllene medelvägen mellan en överdrift och en underdrift. Det vanligaste sättet att synda mot ödmjukheten är att i högmod påstå sig vara bättre än man är. Men det går också att synda mot ödmjukheten och sanningen genom att påstå att man är sämre än man är utan att själv tro det, eller missleda andra genom att bekänna fel som man aldrig har begått.
Låt oss be om nåden att vi får fyllas av en sann ödmjukhet, i full respekt för sanningen, genom att steg för steg ödmjuka oss själva och därigenom bli upphöjda till den himmelska härligheten. Amen.
Fader Gustavs predikningar 