Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 66:18–21; Heb 12:5–7, 11–13; Luk 13:22–30.
Kära bröder och systrar
”Är det bara några få som blir räddade?” (Luk 13:23) Frågan som Jesus får i dagens evangelium kan tyckas högst relevant. Hur stor anledning har vi egentligen att oroa oss för huruvida vi kommer bli frälsta eller inte? Är det kanske så att den stora majoriteten, om inte rentav alla människor, ändå kommer att bli frälsta? I så fall kan man ju slappna av och behöver inte bekymra sig så mycket för att följa alla Guds bud in i minsta detalj. Eller är det kanske tvärtom bara en mycket liten minoritet som blir frälsta i slutändan? I så fall är det kanske ingen idé att över huvud taget försöka.
Som ni märker så får båda dessa resonemang ungefär lika dåliga konsekvenser. Och därför är det inte heller förvånande att Jesus svarar undvikande på frågan. ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”, säger han bara. (Luk 13:24). Fundera inte på hur många andra som blir frälsta – fokusera istället på att se till att själv vara en av dem! Men, en grundläggande fråga kan ändå tyckas berättigad att ställa, och det är om det över huvud taget kommer finnas några som inte blir frälsta, eller om alla i slutändan kommer till himmelen. Aposteln Paulus skriver ju i sitt första brev till Timotheos att Gud ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). Och om Gud är allsmäktig, då borde han väl se till att hans vilja i slutändan alltid sker? Må så vara att Gud har gett oss människor en fri vilja så att vi kan välja att göra det som är mot hans vilja i detta liv, men om Gud vill att alla människor ska bli frälsta så borde han väl rimligtvis kunna förverkliga detta utan att inkräkta på människornas fria vilja genom att släppa in alla människor i himmelen oavsett hur mycket de har syndat under sina liv på jorden? Alternativet, att Gud skulle döma obotfärdiga syndare till evigt straff i helvetet, kan tyckas svår att förena med en barmhärtig och kärleksfull Gud, oavsett hur stora syndare man pratar om.
Det är funderingar i dessa banor som har fått vissa teologer att lägga fram teorin om möjligheten av ett ”tomt helvete”. En av de första att lägga fram en sådan teori var Origenes under 200-talet, en av få kyrkofäder som inte vördas som helgon. Han talade om det s.k. apokatastasis tôn pantôn, ”alltings återställande”, där Gud i slutändan kommer att försona allt med sig, t.o.m. de fallna änglarna och djävulen själv. Ett av huvudargumenten för detta är att en barmhärtig och kärleksfull Gud knappast skulle kunna döma någon till evig fördömelse mot dennes vilja, när man efter detta jordeliv inser alla de negativa konsekvenserna av alla synder man har begått, hur underbart det måste vara i himmelen där man får skåda Gud ansikte mot ansikte i all evighet, och hur fruktansvärt det eviga lidandet i helvetet måste vara. Men enligt Jesu ord i dagens evangelium tycks det vara för sent att ångra sig på domens dag. ”När väl husets herre har stigit upp och låst porten och ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.” (Luk 13:25) Läran om apokatastasis fördömdes också av det andra ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553.
Det finns trots allt flertal bibelställen som uttryckligen talar om ett evigt straff. I Jesu liknelse om fåren och getterna i slutet av Matteusevangeliet säger han att ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”, och kommenterar att ”Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv” (Matt 25:46). Och i Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel sägs att ”djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet” (Upp 20:10), och några verser senare att ” var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön” (Upp 20:15).
Teorin om ett tomt helvete återupplivades dock under 1900-talet av den schweiziske jesuiten Hans Urs von Balthasar. Bibeln talar visserligen så tydligt om existensen av helvetet att det knappast går att förneka detta. Däremot skulle man eventuellt kunna hoppas på att det är tomt. Kyrkan kan genom kanonisering som faller under den påvliga ofelbarheten definitivt fastslå att en person är i himmelen och förtjänar att vördas som ett helgon. Men Kyrkan uttalar sig aldrig huruvida någon skulle vara i helvetet. Påven Pius II utförde visserligen kyrkohistoriens hittills enda ”helveteskanonisering” den 27 april 1462 då han förbannade den notoriske syndaren Sigismondo Pandolfo Malatesta med formeln ”Ingen dödlig har hittills stigit ner i helvetet genom kanoniseringens ceremoni. Sigismondo skall bli den förste som anses värdig en sådan ära”, och detta medan Malatesta fortfarande var i livet. Men, det här bör nog mer betraktas som en slags exkommunikation++ med en lite överdriven retorik, snarare än som ett ofelbart uttalande om Malatestas eviga utgång.
Däremot brukar man föra fram Judas Iskariot som ett exempel på en människa som av allt att döma borde vara i helvetet, med tanke på att Jesus sade om honom att ”Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född” (Matt 26:24). För vad skulle vara ännu sämre än att aldrig ha blivit född, om inte att lida evigt straff i helvetet? Detta betyder dock inte att Judas, eller någon annan heller för den delen, var förutbestämt för helvetet. I påven Leo XIV:s allmänna audiensen den 13 augusti förklarade han att orden ”bättre om han aldrig hade blivit född” inte är ”en i förväg pålagd dom, utan en sanning som var och en av oss kan känna igen: om vi förnekar den kärlek som har skapat oss, om vi genom svek blir otrogna mot oss själva, då förlorar vi verkligen meningen med att vi kommit till världen och vi utesluter oss själva från frälsningen.” Det finns alltså en verklig möjlighet att bli utesluten från frälsningen, men det beror i så fall varken på Guds bristande godhet eller allmakt utan på oss själva, och att Gud i sin outgrundliga kärlek och respekt för oss som fria varelser tillåter oss att utesluta oss själva från frälsningen om vi verkligen vill detta.
Men varför i hela fridens namn skulle någon vilja göra det? Jo, om man exempelvis i trotsigt högmod vägrar att lyda och underordna sig Gud, som här på jorden representeras av påven och den kyrkliga hierarkin, då kan det mycket väl hända att man på domens dag fullt frivilligt fortsätter att välja gå sin egen väg. Men om vi bara ödmjukar oss och gör oss små som barnen, då finns det ingenting som hindrar oss från att komma igenom den trånga porten som leder till himmelen. Låt oss därför innerligt be om denna ödmjukhetens och barnaskapets nåd för oss själva och alla människor. Amen.
Fader Gustavs predikningar 