Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 38:4–6, 8–10; Ps 40:2–4, 18; Heb 12:1–4; Luk 12:49–53.
Kära bröder och systrar
Jesu ord i dagens evangelium kan tyckas både hårda och motsägelsefulla. ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” (Luk 12:51) I Jesajas profetia som läses i julnattens mässa varje år så kallas den kommande Messias för ”Fredsfursten” (Jes 9:6). När Jesus föddes sjöng änglarna ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Luk 2:14) Och under den sista måltiden med sina lärjungar innan sin död och sin uppståndelse sade Jesus: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.” (Joh 14:27) Detta hörde vi i evangeliet den sjätte påsksöndagen för knappt tre månader sedan, och i min predikan då betonade jag hur oerhört centralt begreppet ”frid” är i det kristna budskapet. Hur kan då Jesus i dagens evangelium samtidigt säga att han inte har kommit för att skapa fred på jorden, utan splittring?
På svenska finns det en liten men viktig nyansskillnad mellan orden ”fred” och ”frid”. När vi hör ordet ”fred” så tänker vi framförallt på fred mellan länderna på jorden och avsaknaden av krig. När vi hör ordet ”frid” tänker vi snarare på frid i våra hjärtan, stillhet och harmoni. Till viss del hänger de här begreppen givetvis ihop med varandra. Man kan knappast säga att en plats är fridfull när det hela tiden hörs flyglarm, skottlossningar och explosioner på grund av att det saknas fred. Men, som jag sade i min predikan på sjätte påsksöndagen, så måste inte avsaknaden av yttre fred vara ett hinder för att uppleva inre frid. För den som har en orubblig tro på Gud och ett hopp om det eviga livet, då är det fullt möjligt att förbli i fullständig inre frid mitt i ett fullskaligt krig.
Så det enkla svaret på hur man kan harmonisera dagens evangelium med andra uttalanden av Jesus, det är alltså att Jesus verkligen har kommit för att skänka oss inre frid, men inte nödvändigtvis yttre fred. Men, den här nyansskillnad mellan ”fred” och ”frid” är faktiskt ganska unik för det svenska språket. Både hebriskan, grekiskan och latinet använder samma ord för både ”fred” och ”frid”: hebreiskan shalôm, grekiskan eirêne och latinet pax. Så i Nya testamentets grekiska grundtext säger Jesus alltså å ena sidan att han ger oss sin eirêne, alltså fred eller frid, och å andra sidan att han inte har kommit för att skapa eirêne här på jorden.
Nyckeln för att förstå hur detta hänger ihop är att Jesus inte har kommit för att i första hand skapa fred här på jorden, utan för att skänka oss en evig fred och frid som består för alltid i himmelriket. Att sträva efter att skipa fred på jorden är visserligen någonting mycket positivt i sig. I saligprisningarna säger ju Jesus: ”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” (Matt 5:9). Och när påven Leo XIV hälsade ungdomarna som samlats på S:t Petersplatsen i Rom efter öppningsmässan för ungdomsjubiléet för drygt två veckor sedan så sade han att ”vårt rop [också] måste vara för freden i världen” och uppmanade alla de församlade att upprepa orden ”Vi vill ha fred i världen!”, samt att be för freden.
Men, den yttre freden på jorden är inte det absolut högsta goda. Det finns sådant som är viktigare, nämligen att hålla fast vid sanningen, framförallt sanningen om Jesus Kristus och allt det som han undervisar oss om genom sin Kyrka. Och det är när alla inte håller med om denna sanning som Jesus blir orsak till splittring, ”ett tecken som väcker strid” (Luk 2:34), som den gamle Symeon profeterade för Jungfru Maria och Josef när Jesus bars fram i templet som nyfödd. Vi kan inte sträva efter att uppnå fred och samförstånd till varje pris, om det innebär att vi måste börja kompromissa med sanningen.
I min egen familj är Jesu ord i dagens evangelium uppfyllda till punkt och pricka. Jag har två yngre systrar, och ända sedan vi var små följde vi troget med våra föräldrar till söndagsmässan i Svenska kyrkan. Jag och mina systrar tyckte inte alltid att det var särskilt roligt i kyrkan, även om man fick träffa en del jämnåriga kompisar i söndagsskolan, så när vi blev lite äldre så hände det någon gång att vi valda att stanna hemma för att titta på tecknad film på söndagsmorgonen istället för att följa med mamma och pappa till kyrkan. Våra föräldrar lät oss göra det, men innan de gick hemifrån sade mamma till oss: ”Hejdå, hedningar!”, och det gjorde att jag fick så dåligt samvete att jag aldrig mer stannade hemma från söndagsmässan.
Men när jag var i tjugoårsåldern så började jag intressera mig för den Katolska Kyrkan, bestämde mig för att bli katolik och började gå till den katolska mässan på söndagar istället. Mitt beslut att bli katolik gjorde mina föräldrar mycket upprörda, eftersom de själva inte kunde förstå vad detta skulle vara bra för, utan tyckte att det bara orsakade splittring inom familjen i och med att vi alla inte längre kunde delta i söndagsmässan i samma kyrka. Tidigare när jag hade varit oense med mina föräldrar om någonting så kände jag innerst inne att de hade rätt, och insåg och erkände också så småningom detta, t.ex. när jag förde fram idén att jag skulle kunna hoppa av skolan om jag skulle bli tillräckligt bra i tennis för att bli proffs, eller när jag som tonåring ägnade nästan all min fritid till att spela tv-spel och sade att jag ville jobba hela livet som tv-spelsjournalist. Men när mina föräldrar ville hindra mig från att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap för att inte skada familjefriden, då kände jag klart och tydligt för första gången i mitt liv att jag hade rätt och mina föräldrar hade fel i en viktig sak, och att jag var tvungen att följa mitt samvete. Den fulla sanningen som leder till verklig frid är viktigare än den yttre freden i familjen.
Sex år efter att jag blev katolik bestämde sig även min yngsta syster för att bli upptagen i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, och ganska snart gifte hon sig också med en katolik. Med tiden har vi och våra föräldrar allt mer lärt oss att ömsesidigt respektera skillnaderna i våra bekännelser av den kristna tron, och det gladde mig mycket att mina föräldrar ville delta i söndagsmässan som jag firade på vårt sommarställe i Finland nu under semestern. Jag hoppas och ber såklart att mina föräldrar och min andra syster och hennes familj också ska tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, men så länge det inte sker så kan jag i alla fall trösta mig med att Jesu ord i dagens evangelium som sagt är uppfyllda till bokstaven i min familj: ”Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:53).
Låt oss be om nåden att vi alla på vårt sätt kan bidra till att skapa sann och varaktig fred och frid, först och främst den frid som består för evigt i himmelriket, men också fred här på jorden, fast aldrig på bekostnad av vår bekännelse av Jesus Kristus och den fulla sanningen som han har uppenbarat för oss genom sin heliga Katolska Kyrka. Amen.
Fader Gustavs predikningar 