Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Vish 18:6–9; Ps 33:1, 12, 18–20, 22; Heb 11:1–2, 8–19; Luk 12:32–48.
Kära bröder och systrar
”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Heb 11:1). Så lyder inledningen av Hebreerbrevets elfte kapitel, som vi hörde i dagens andra läsning. Tron och hoppet utgör tillsammans med kärleken de tre så kallade teologala eller gudomliga dygderna. Tron, hoppets och kärlekens dygder finns hos alla kristna som lever i vänskap med Gud i nådens tillstånd, och målet med våra liv på jorden är att vi ska växa så mycket som möjligt i dessa dygder och på så vis bli stora helgon. I år firar Kyrkan som bekant ett jubelår, med temat ”hoppets pilgrimer”. Därför passar det bra att ta detta tillfälle i akt att meditera lite över hoppets dygd. Vad innebär egentligen hoppets dygd, och vad är det som vi kan eller borde hoppas på?
Katolska Kyrkans katekes definierar hoppets dygd med följande ord: ”Hoppet är den teologala dygd genom vilken vi längtar efter himmelriket och det eviga livet – vår lycka och salighet. Genom hoppet förtröstar vi på Kristi löften och stöder oss därvid inte på våra egna krafter, utan på den helige Andes hjälp och nåd.” (n. 1817) Genom trons teologala dygd ”tror [vi] på Gud och på allt vad han har sagt till oss och uppenbarat för oss” (KKK, n. 1814), inte minst på löftet att de som tror på Jesus Kristus har evigt liv. Och genom hoppets dygd hoppas vi alltså på att själva ta emot allt det goda som Gud har lovat att ge oss, framförallt det eviga livet tillsammans med honom. Detta får vi aldrig glömma. Om vi lever med ett verkligt hopp om det eviga livet, i den fasta tron på att döden bara innebär övergången till detta eviga liv, då borde vi inte vara rädda för någonting, och det borde inte finns någonting som kan ta ifrån oss vår glädje och frid. Den eviga saligheten tillsammans med Gud där vi får skåda honom ansikte mot ansikte sådan han är, den är så underbar att bara hoppet om att en gång få del av den helt överskuggar alla lidanden som vi kan få gå igenom här i världen. Som det heter i psalm 23: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig” (Ps 23:4). Och i dagens responsoriepsalm ur psalm 33 heter det: ”Herrens ögon är vända till dem som fruktar honom, till dem som hoppas på hans nåd, han vill rädda dem från döden och behålla dem vid liv i hungertid.” (Ps 33:18-19)
Men även om hoppets dygd i första hand handlar om att hoppas på det eviga livet tillsammans med Gud, så utesluter den inte att man även kan hoppas på att få ta emot goda gåvor från Gud redan i detta livet. Inte minst gäller det för dem som är unga och fortfarande har större delen av livet framför sig. Som ung är det naturligt att hoppas på att Gud ska uppenbara vilken kallelse han har för en och se denna kallelse förverkligas, så att man en dag kan få ägna sig åt sitt drömyrke, gifta sig med sin drömprins eller drömprinsessa och bilda en stor, katolsk familj, eller viga sitt liv på ett särskilt sätt åt Gud som präst, nunna eller munk. Jag är nyligen hemkommen från ungdomsjubiléet i Rom förra veckan tillsammans med påven Leo XIV och över en miljon ungdomar från hela världen, varav drygt 300 från Sverige.
I bönevakan med ungdomarna på lördagskvällen sade påven: ”Dessa är radikala, meningsfulla val: äktenskapet, prästämbetet och det gudsvigda livet. De uttrycker den fria och befriande gåvan av sig själv som gör oss verkligt lyckliga. Det är där vi finner lycka, när vi lär oss att ge oss själva, att ge våra liv för andra.” Att hoppas på att finna lyckan redan i detta livet genom att förverkliga sin kallelse, det är alltså fullständigt naturligt. Däremot borde vi akta oss för att sätta vårt hopp till förgängliga saker som inte består och som bara riskerar att göra oss besvikna, inte minst pengar och materiella ägodelar. I dagens evangelium hörde vi Jesus säga: ”Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör.” (Luk 12:33) I sin predikan i mässan förra söndagen citerade påven Leo XIV sin ordensgrundare, den helige Augustinus: ”Vad är då ämnet för vårt hopp? […] Är det jorden? Nej. Är det någonting som kommer från jorden, såsom guld, silver, träd, mat, eller vatten […]? Dessa saker är behagliga, vackra och goda.” Men den helige Augustinus slutsats var: ”Sök honom som har gjort dessa saker, han är ert hopp.”
I dagens evangelium påminner oss Jesus också om att ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Luk 12:48) I filmen 12 Years a Slave, ”12 år som slav”, så läser en obarmhärtig slavdrivare delar av dagens evangelium för att rättfärdiga bestraffningen av sina slavar: ”Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.” (Luk 12:47). När jag såg den här filmen blev jag väldigt upprörd över slavdrivarens användande av lösryckta bibelverser för att rättfärdiga sitt grymma beteende. Men om han bara hade läst verserna innan också så hade han förstått att detta evangelium snarare utgör en allvarlig varning mot honom själv: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. […] [O]m den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa.” (Luk 12:42, 45-46)
Inför Gud är vi alla bara förvaltare av de gåvor som han har gett oss. Ju mer Gud har anförtrott åt oss, desto större krav ställer han på oss. Som det heter i en annan bra filmserie, nämligen Spider-Man: ”Med stor makt följer stort ansvar”. Vissa livskallelser medför större ansvar än andra. Den helige Josemaría Escrivá skriver i boken Vägen: ”Vad du skrattade när jag rådde dig att ställa din ungdoms år under ärkeängeln Rafaels beskydd, så att han kan föra dig, likt den unge Tobias, till ett heligt äktenskap med en god, vacker och rik kvinna, sade jag skämtsamt. Och vad fundersam du blev när jag därefter tillade att du även skulle ställa dig under den unge aposteln Johannes beskydd, för det fall att Herren skulle kräva mer av dig.” (n. 360)
Låt oss be om nåden att vi dag för dag stärks i hoppets dygd, så att vi hela tiden längtar ännu mer efter himmelriket, men också efter allt det goda som Gud vill ge oss redan i detta livet, och att vi kan förvalta dessa gåvor på bästa sätt efter hans vilja. Amen.
Fader Gustavs predikningar 