Kristi förklaring C

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Pet 1:16–19; Ps 97:1–2, 5–6, 9; Luk 9:28b–36.

Kära bröder och systrar

Traditionen att fira åminnelsen av Kristi förklaring den 6 augusti uppstod i östkyrkan redan på 300-talet, sannolikt till minne av invigningen av basilikan på berget Tabor i Galileen, där förklaringsundret enligt traditionen ägde rum. Festen började firas på sina håll i västkyrkan under 800-talet, men påbjöds först år 1457 av påven Calixtus III, som tacksägelse för segern över turkarna vid Belgrad den 6 augusti året innan. I västkyrkan har dock evangeliet om Kristi förklaring åtminstone sedan 600-talet även lästs i mässan den andra söndagen i fastan, vilket förmodligen är anledningen till att dagens fest infördes så sent. De båda åminnelserna av förklaringsundret under kyrkoåret betonar dock lite olika aspekter av denna händelse.

Att förklaringsundret läses under fastetiden har att göra med att denna händelse inträffade strax efter att Jesus första gången förutsade sitt lidande, sin död och sin uppståndelse för apostlarna. Påven Leo den store förklarar att ”denna förvandling skedde främst av två skäl: för att det anstötliga i korset skulle avlägsnas ur lärjungarnas hjärtan, och för att förödmjukelsen i hans frivilliga lidande inte skulle rubba tron hos dem för vilka den höga men fördolda värdigheten hade uppenbarats” (Sermo 51, 3-4, 8, läsningsgudstjänsten för andra söndagen i fastan). För att i förväg stärka lärjungarnas tro på Jesu gudomlighet inför hans förödmjukelse, lidande och död så gav han dem en försmak av sin härlighet. I prefationen för den andra söndagen i fastan sägs också att ”han uppenbarade sin gudomliga härlighet för att [lärjungarna] skulle förstå, att vägen till härligheten går genom lidande och död, så som det var sagt genom lagen och profeterna.”

Dagens fest har en annan prefation som lägger större betoning på Jesu härlighet än på lidandet som skulle föregå den: ”För dina utvalda vittnen uppenbarade han sin dolda härlighet, och i hans dödliga kropp fick de skåda det bländande himmelska ljuset, som förklarar lidandets och dödens gåta för hans lärjungar.” Ungefär en vecka innan förklaringsundret hade Petrus högtidligt bekänt att Jesus är ”Messias, den levande Gudens son” (Matt 16:16). Kristi förklaring utgör i sin tur den tydligaste gudomliga bekräftelsen på att Jesus verkligen är Guds Son och att allt som han säger om sig själv är sant. Precis som vid Jesu dop uppenbarade sig alla de tre personerna i den heliga Treenigheten vid Kristi förklaring: ”Fadern i rösten, Sonen i människan, Anden i det lysande molnet” (S:t Thomas av Aquino, Summa Theologiae, III, q. 45, a. 4, ad 2, citerat i Katolska Kyrkans katekes n. 555). Att Mose och Elia också visade sig utgjorde en bekräftelse på att Jesus är den som helt och hållet uppfyller både lagen och profeterna.

Det måste ha varit en underbar upplevelse för Petrus, Jakob och Johannes att bevittna detta, och det är fullt förståeligt att Petrus därför erbjöd sig att bygga varsin hydda för Jesus, Mose och Elia, så att de kunde ta sin boning där på berget och vara kvar hos lärjungarna för alltid. Men det är inte meningen att vi ska bygga hyddor på förklaringsberget. Som det heter i Hebreerbrevet, ”här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma” (Heb 13:14). Också i våra liv kan Gud då och då uppmuntra oss genom att ge oss en försmak av himmelrikets härlighet, liksom för lärjungarna på förklaringsberget. Bland de över en miljon ungdomar som deltog i ungdomsjubiléet med påven i Rom förra veckan så var det säkerligen många som fick nåden att genomgå en sådan Tabor-upplevelse, inte minst under vigilian med tillbedjan tillsammans med påven i lördags kväll. Även om det som sagt inte går att bo permanent på förklaringsberget, så är det viktigt att lägga alla sådana andliga upplevelser på minnet, gärna genom att skriva ner dem, så att man kan påminna sig om dem när man senare får genomgå lidanden och prövningar av olika slag, då Gud kan tyckas vara mindre närvarande och man vacklar i tron. Och om man inte kan påminna sig om så många sådana Tabor-upplevelser, då kan vi åtminstone alltid sätta vår tro till det som det berättas om i dagens evangelium, och som Petrus innerligt bekräftar i dagens första läsning att det verkligen har hänt: ”Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät.” (2 Pet 1:16-19).

Låt oss be om nåden att Gud uppenbarar allt mer av sin härlighet för oss och för alla människor, att vi kan lägga på minnet och påminna oss om alla de gånger som vi upplevt Gud särskilt nära, och att vi genom att troget lyssna till Guds älskade Son med honom får ärva det himmelska riket (jfr kollektbönen). Amen.

Bild: Altartavlan i Åbo domkyrka av Fredric Westin (1836).