Familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Mos 18:20–32; Ps 138:1–3, 6–8; Kol 2:12–14; Luk 11:1–13.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium hörde vi om hur lärjungarna bad Jesus att lära dem att be, och Jesus svarade med att lära dem Herrens bön, Fader vår, samt ge dem lite grundläggande undervisning om bönen. Bönen är själva grunden för utövandet av vår tro på Gud. Men vad är egentligen bön? Gör det verkligen någon skillnad att be? Och hur borde vi be?
När jag gick i konfirmationsundervisning i Svenska kyrkan som 15-åring hade vi ett förhör under självs konfirmationsgudstjänsten, där en av frågorna var ”Vad är bön?” Det inövade korrekta svaret, som jag fortfarande kommer ihåg, var: ”Hjärtats samtal med Gud”. Katolska Kyrkans katekes citerar kyrkofadern Johannes av Damaskus för att förklara vad bön är, nämligen ”själens upplyftande till Gud eller en till Gud riktad vädjan om lämpliga gåvor.” (KKK 2559). Allt som vi människor gör för att på något sätt komma i kontakt med Gud kan klassas som bön. Man måste alltså inte nödvändigtvis använda ord. Om man varje morgon ber en kort bön för att offra den nya dagen med allt den för med sig till Gud, då blir allt det goda vi gör och det onda som vi lider till en bön som behagar Gud. Och bönens höjdpunkt, det är enligt katekesen den tysta, inre, kontemplativa bönen, där vi betraktar Gud med vårt inre öga, samtalar med honom hjärta till hjärta, och på så vis låter oss älskas av honom och älskar honom tillbaka.
Men den mest grundläggande bönen, det är ändå den muntliga bönen, och den mest grundläggande muntliga bönen, det är den begärande bönen. Och det är denna slags bön som Jesus i första hand undervisar oss om i dagens evangelium. Det är ingen slump att vi använder samma ord på svenska för att be till Gud som för att be om saker i största allmänhet. För folk som vanligtvis inte ber, eller som kanske inte ens tror på Gud, då är det mest naturliga att man i första hand vänder sig till Gud i bön när man är i nöd och verkligen behöver hjälp. Men det finns flera invändningar mot den begärande bönen. För det första så kan det tyckas som en självisk och lite banal form av bön. Och det stämmer att man inte får stanna upp vid att begränsa Gud till en slags jultomte, som man bara vänder sig till när man verkligen behöver hjälp med någonting och redan har prövat alla andra sätt utan att lyckas. Men, att vända sig till Gud för att be om lämpliga gåvor behöver inte alls vara själviskt. Det innebär nämligen både en akt av tro och ödmjukhet. Att be Gud om hjälp är ett uttryck för vår tro på att han finns och att han kan hjälpa oss. Det innebär också ett ödmjukt erkännande av att vi inte klarar oss utan hans hjälp. Att be Gud om saker som vi själva verkligen behöver är därför inte själviskt. Men ännu mer osjälvisk blir såklart vår bön när vi ber om det som andra människor behöver, som vi gör tillsammans här i den heliga mässan varje söndag, inte minst i den allmänna förbönen.
Man skulle också kunna invända att det inte gör någon skillnad att be eftersom ändå Gud vet vad vi behöver redan innan vi bett honom om det. I bergspredikan säger ju Jesus själv att ”när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” (Matt 6:7-8). Men även om Gud vet vad vi behöver, så finns det saker som han bara vill ge oss om vi ber honom om dem. Anledningen till detta är för att vi ska bli påminda om vårt totala beroende av Gud. Den helige Gregorius den store förklarade att ”genom att be förtjänar människorna att ta emot det som Gud Allsmäktig av evighet har beslutat att ge” (Dial. I, 8, citerat av S:t Thomas av Aquino i Summa Theologiae, II-II, q.83, a.2). Därför gör bönen verkligen skillnad. Vi kan visserligen inte ändra på Guds vilja med vår bön. Men ju mer vi ber, desto mer blir vår vilja samstämmig med Guds.
Det är också bra att be om konkreta saker, för då är det tydligt när man får bönesvar, och det stärker ens tro på Gud ytterligare. Och det finns inga saker som är för små för att be om. När jag var liten tyckte jag (precis som nu för övrigt) mycket om att bygga med Lego. En gång letade jag efter en specifik legobit som jag visste att jag hade minst en till av, men jag kunde inte hitta den i mitt berg av legobitar. Då bad jag till slut en kort bön till Gud att jag skulle hitta legobiten. Med ens gjorde jag en okontrollerad rörelse med ena benet som svepte iväg några av legobitarna, och omedelbart fick jag syn på biten som jag hade letat efter. Det var kanske ingen stor sak att be till Gud om, men det stärkte min tro på bönens kraft redan som barn.
Det är aldrig fel att be, inte ens att be om saker som visar sig vara onödiga eller rentav dåliga för oss. Det värsta som kan hända i så fall, det är att vi helt enkelt inte får det som vi ber om. Men inte ens den bönen är bortkastad, för varje gång vi vänder oss till Gud i tro och ödmjukhet så tar vi emot hans nåd, kommer honom närmre och lär oss bättre vad hans vilja är. Och Gud kan i sin godhet svara på vår ofullkomliga bön genom att ge oss det som vi verkligen behöver i alla fall. Och när vi ber om saker som vi är övertygade om att vi behöver, då gäller det att inte ge upp även om vi inte får bönesvar med en gång, precis som Jesus undervisar oss om i dagens evangelium. I liknelsen med mannen som vill låna tre bröd av sin vän mitt i natten använder sig Jesus av det retoriska grepp som på hebreiska kallas för qal v’chomer, ordagrant ”lätt och tungt”, på latin a fortiori och på ren svenska ”så mycket mer”: ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” (Luk 11:13). Om vi inte omedelbart får de goda saker som vi ber Gud om, då är det kanske för att han vill att vi ska be ännu mer innan vi får dem. Att be i tro på att Gud ger oss allt vi behöver, gör att vi fylls med hopp och förtröstan redan innan vi fått det. Och när vi äntligen får det som vi har bett om, då kommer vi bli ännu gladare ju mer vi har längtat efter det. Och om vi trots allt inte får det, då kan vi vila tryggt i förtröstan på att vi gjort allt som vi kunnat, och att Gud i sin försyn måste ha någonting ännu bättre i förvar för oss.
”Herrens bön är”, som den helige Thomas av Aquino säger, ”den fullkomligaste av alla böner…. I den ber vi inte bara om det som vi med rätta kan önska oss, utan också i den ordning som det är lämpligt att önska det.” (S:t Thomas av Aquino, Summa Theologiae, II-II, q.83, a.9, citerat i Katolska Kyrkans katekes n. 2763). Låt oss därför fortsätta att be Fader vår varje dag med än mer andakt och uppmärksamhet, i full förtröstan på Herrens ord att ”den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Luk 11:10). Amen.
Fader Gustavs predikningar 