Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Ords 8:22–31; Ps 8:4–9; Rom 5:1–5; Joh 16:12–15.
Kära bröder och systrar
Förra söndagen firade vi som bekant pingstdagen, då vi kom ihåg hur Jesus sände den Helige Ande till jorden från Fadern. Därmed har vi gått igenom både julcykeln och påskcykeln under kyrkoåret, och mediterat över hur Gud har uppenbarat sig i historien som både Fader, Son och Helig Ande. Dagens högtid, Heliga Trefaldighets dag, är speciell på så sätt att den inte utgör åminnelsen av en historisk händelse, utan istället ger oss ett tillfälle att meditera över Treenighetens eviga mysterium, att den ende Guden har uppenbarat sig som tre olika personer. Men hur kan Gud vara en och tre på samma gång? Hur kan vi göra för att bättre förstå detta? Och varför är det viktigt för oss att försöka förstå det?
Att det finns en enda Gud, det är någonting som man kan komma fram till med sitt förnuft. Det är oförnuftigt att påstå att världen som vi ser, som ständigt förändras, endera alltid skulle ha existerat eller att den skulle ha kommit till av ingenting. Med vårt förnuft kan vi därför komma fram till att allt som finns måste ha orsakats av ett evigt, oföränderligt väsen, och det är just vad vi menar med Gud. Men att denne ende Gud utgörs av tre eviga, gudomliga personer, det kan vi inte på samma sätt komma fram till med vårt förnuft. Vi tror på det eftersom Gud har uppenbarat sig som både Fader, Son och Helig Ande. Fadern är ursprunget till den heliga Treenigheten. Att Fadern själv är Gud är därför ganska självklart. I sin översteprästerliga förbön bad Jesus till Fadern: ”[D]etta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3).
Att Jesus är Gud framgår också av flera bibelställen, inte minst i prologen till Johannesevangeliet: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (…) Och Ordet blev människa och bodde bland oss” (Joh 1:1, 14). Även vishetsböckerna i Gamla testamentet innehåller flera passager som talar om Guds personifierade vishet, och dessa har Kyrkan applicerat på Kristus, som aposteln Paulus kallar för ”Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:24). Dagens första läsning ur Ordspråksboken är den mest kända av dessa texter, men den kan lätt misstolkas. I början av denna läsning hörde vi nämligen att ”Herren skapade mig som det första, som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan” (Ords 8:22, B2000). Om den här texten appliceras på Kristus, då ger det utan tvekan intryck av att han skulle vara en skapad varelse och inte Gud. Det var också så som denna text tolkades av prästen Arius på 300-talet, han som gav upphov till heresin arianism som förnekar att Sonen är Gud på samma sätt som Fadern.
Men, denna feltolkning av texten ur Ordspråksboken bygger faktiskt på en dålig översättning av hebreiskan, såväl i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet som de första kristna använde, liksom i Bibel 2000 som vi tills vidare använder här i Stockholms katolska stift. Det hebreiska ordet qânâh som Bibel 2000 översätter med ”skapade” kan nämligen även betyda ”ägde”. Så är det översatt i Vulgatan, Kyrkans officiella översättning till latin, liksom i Svenska Folkbibeln från 1998, och det ger lydelsen: ”Herren ägde mig redan vid begynnelsen av sin väg, före sina gärningar i urtiden” (Ords 8:22, SFB98). Jesus Kristus är verkligen Guds Vishet, och denna Vishet är ingenting som Gud har skapat, utan den är lika evig och gudomlig som han själv.
Det finns också flera bibelverser som tydligt talar om den Helige Ande som Herre och Gud. I Andra Korinthierbrevet skriver exempelvis aposteln Paulus att ”Herren, det är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet” (2 Kor 3:17). Och i Apostlagärningarnas femte kapitel förebrår aposteln Petrus Ananias för att ha försökt lura den Helige Ande, och likställer strax efteråt den Helige Ande med Gud när han säger att ”Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud” (Apg 5:3, 4).
Men även om det bara är genom Guds uppenbarelse som vi kan komma fram till att det finns tre gudomliga personer, så kan vi samtidigt ana oss till varför det inte hade kunnat vara annorlunda. Vår erfarenhet säger att det viktigaste och vackraste som finns, det är kärlek. Och aposteln Johannes skriver i sitt första brev att ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16). Kärlek förutsätter relationer, och den sanna innebörden av kärlek är att utge sig själv för andra. Eftersom Gud är kärlek så hör det därför till hans väsen att utge sig själv och allt han är och har, och detta leder till att Gud Fadern av evighet föder eller frambringar Sonen, som han älskar med en oändlig och evig kärlek. Sonen i sin tur älskar Fadern tillbaka och är honom lydig och samstämmig i allt.
Att Gud är kärlek får också som konsekvens att den Helige Ande av evighet utgår av Fadern som en tredje person, som Jesus säger i Johannesevangeliets femtonde kapitel: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” (Joh 15:26). Men i dagens evangelium ur Johannesevangeliets sextonde kapitel hörde vi också Jesus säga att ”Allt vad Fadern har är mitt” (Joh 16:15). Detta har Kyrkan under påvarnas ledning sedan äldsta tid tolkat som att det även inkluderar den Helige Andes utgående. Därför heter det i den latinska versionen av trosbekännelsen att Anden ”utgår av Fadern och Sonen”, på latin filioque. Det ekumeniska konciliet i Florens förklarade år 1438 att ”Den Helige Ande har sitt väsen och sitt vara både av Fadern och Sonen. Anden utgår från såväl den ene som den andre såsom från en enda princip och en enda ’andning’…. Eftersom Fadern har givit allt som tillhör honom, med undantag av sitt väsen som Fader, åt Sonen då han födde honom, så har Sonen just denna Andens utgång från sig själv från sin Fader som i all evighet har fött honom” (DS 1300-1301, citerat i Katolska Kyrkans katekes n. 246). Den Helige Ande kan även ses som en personifiering av Guds kärlek, som vi hörde såväl i dagens introitus som i den andra läsningen ur Paulus brev till romarna: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den Helige Ande” (Rom 5:5).
För att sammanfatta, så utgör både Fadern, Sonen och den Helige Ande på samma gång den ende sanne Guden, och det enda som skiljer dem åt är deras inbördes relationer: Sonen är av evighet född av Fadern och den Helige Ande utgår av evighet av Fadern och Sonen. Det finns många mer eller mindre bra analogier för att hjälpa oss att förstå detta, och en av de minst dåliga är att likna Gud med solen. I så fall motsvarar Fadern själva solen, Sonen ljuset och den Helige Ande värmen. Det hör till solens väsen att frambringa ljus, och av solen och det ljus den ger utgår värme. I den helige Augustinus verk De Trinitate, ”Om Treenigheten”, ger han en ännu bättre, om än mer abstrakt liknelse. Han liknar där Fadern, Sonen och den Helige Ande med människans tre själsförmögenheter: minnet, förståndet och viljan. Minnet av alla yttre sinnesintryck är grunden för människans tankeförmåga, och ur minnet föds förståndet, som gör att vi kan förstå omgivningen. Och ur minnet och förståndet utgår viljan, alltså vår förmåga att frivilligt vilja och älska det som är gott. Detta är enligt Augustinus vad som menas med att människan är skapad till Guds avbild.
Men varför är det så viktigt för oss att tro på att Gud är treenig, och att så noga reda ut hur de tre gudomliga personerna förhåller sig till varandra? Jo, för att om vi vill vara säkra på att bli frälsta och komma till himmelen, då får vi inte ha en felaktig uppfattning om hurdan Gud är. Den Athanasianska trosbekännelsen säger att ”Var och en som vill bli salig, måste först av allt ha den katolska tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad. Men detta är den katolska tron, att vi dyrkar en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblandar personerna eller söndrar det gudomliga väsendet.”
Låt oss därför idag på Heliga Trefaldighets dag be om nåden att vi ännu bättre kan förstå den heliga Treenighetens mysterium och alltid hålla fast vid vår bekännelse av den sanna tron på en Gud i tre personer. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.
Fader Gustavs predikningar 