Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 7:55–60; Ps 97:1, 2b, 6, 7c, 9; Upp 22:12–14, 16–17, 20; Joh 17:20–26.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium idag fick vi höra ur den sista delen av Jesu avskedstal till sina lärjungar, där Jesus lyfter blicken mot himmelen och ber till sin Fader, i det som brukar kallas för Jesu översteprästerliga förbön. Man kan se detta som Jesu sista önskan, som han högtidligt formulerar innan sin död och uppståndelse. Vi borde därför ta på största allvar det som Jesus ber om här. Och vad ber Jesus om? “Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” (Joh 17:21). “Att de alla skall bli ett”, det heter på latin “Ut unum sint”, och det är också namnet på en encyklika eller rundskrivelse av påven Johannes Paulus II, som han undertecknade på Kristi himmelsfärds dag 1995, alltså för ganska exakt trettio år sedan. Temat för denna encyklika är ekumeniken, alltså strävandet efter att uppnå enhet mellan alla kristna.
På onsdag den 4 juni kommer tio redan döpta personer att tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap här i vår församling. Och på tisdag, den tredje juni är det exakt 19 år sedan jag själv togs upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap, efter att som liten tagit emot dopet och uppfostrats inom Svenska kyrkan. Det som framförallt motiverade mig till att ta steget till den Katolska Kyrkans fulla gemenskap var den uppmaning till enhet som aposteln Paulus skriver om i inledningen av sitt första brev till korinthierna: “Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.” (1 Kor 1:10) Att de kristna som döpts och tror på Kristus är uppdelade i olika kristna samfund utgör en stor skandal, inte minst för de icke-troende, som kan bli avskräckta från att över huvud taget vilja bli kristna när de ser att de kristna sinsemellan ända bara är oense med varandra. Men om alla kristna tvärtom uppvisar en sann inbördes enhet och kärlek till varandra, “då skall världen tro”, som Jesus säger i dagens evangelium. Därför är det en helig plikt för alla som kommit till tro på Kristus att också göra vad man kan för att bidra till alla kristnas enhet. Och denna enhet måste givetvis vara grundad i sanningen, annars är den inte värd någonting. Ett sätt att bidra till denna enhet i sanningen, det är att uppriktigt undersöka i vilket av alla kristna samfund som den fulla sanningen finns, och sedan be om att bli upptagen som medlem i detta samfund, om man inte redan är det. Om alla skulle göra det så skulle vi ju så småningom alla förenas i den enda sanna Kyrkan. Och som katoliker tror vi givetvis att det är i den Katolska Kyrkan, i gemenskapen med aposteln Petri efterträdare, som den fulla sanningen finns.
Men, på grund av synden så kvarstår splittringen mellan kristna av olika konfessioner. Och det går inte att förneka att det förmodligen finns många helgon även inom de ortodoxa kyrkorna och de protestantiska samfunden. Därför är det också en helig plikt för alla kristna att göra vad vi kan för att de olika samfunden ska närma sig varandra med hjälp av den ekumeniska rörelsen, framförallt genom att föra en respektfull dialog om teologiska skiljefrågor, gemensamt vittna om tron i form av kärleksgärningar, samt be tillsammans för kristen enhet. Det finns dock ingen motsättning mellan att bidra till de kristnas enhet genom att engagera sig i denna ekumeniska rörelse, och genom att själv söka sig till det samfund där man tror att den fulla sanningen finns. Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken, Unitatis Redintegratio, säger att ”Arbetet med förberedelse och försoning av enskilda personer som önskar full gemenskap med Katolska Kyrkan skiljer sig visserligen till sin natur från det ekumeniska uppdraget, men det finns ändå ingen motsättning, eftersom båda utgår från Guds underbara försyn.” (n. 4)
Men, om det är viktigt att kristna som tillhör olika samfund kan uppvisa någon form av enhet för att inte skandalisera icke-troende, då är det ännu mer grundläggande att vi som katoliker själva kan uppvisa en inbördes enhet. Och det är tyvärr inte alltid fallet. Framförallt utgör sättet vi uttrycker vår tro på i den heliga liturgin ofta en källa till oenighet. Enhet innebär visserligen inte detsamma som enhetlighet. Inom den Katolska Kyrkan finns det till att börja med 24 olika självstyrande partikulärkyrkor, med sina egna liturgiska riter och traditioner. Bara här i Göteborg firas liturgin regelbundet enligt fem olika riter: romersk, maronitisk, syro-malabarisk, kaldeisk och bysantinsk. Den romerska riten firas som bekant även på ett stort antal olika språk, där de olika uttryckssätten och musikstilarna kan skilja sig åt avsevärt. Och hos franciskanerna i Jonsered firas dessutom den äldre formen av samma romerska rit. Denna legitima variation utgör i sig inte på något sätt något hot mot Kyrkans enhet, utan är tvärtom ett uttryck för hennes mångfald och variationsrikedom. Ett gammalt latinskt talesätt säger: “In necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas” – “I det nödvändiga enhet, i det tveksamma frihet, i allting kärlek”.
Det är således fullständigt legitimt att personligen föredra att fira liturgin enligt en viss rit, en viss form eller på ett visst språk, med en viss typ av musik. Det är exempelvis inget problem i sig att uppleva att man för egen får större andlig näring av att delta i den heliga mässan enligt den äldre formen av den romerska riten, med dess betoning av mystik och kontemplation i form av användandet av latin, den gregorianska sången, prästens och församlingens gemensamma böneriktning, och tystnaden. I söndagskvällsmässan på latin här i vår församling försöker vi att implementera så många av dessa element som möjligt inom ramen för den ordinarie formen av liturgin. Och det är givetvis fullständigt normalt att sträva efter att så ofta som möjligt delta i den form av mässan som man själv finner mest andligt berikande.
Men det som hotar den katolska enheten, det är när man börjar sätta dessa olika legitima variationer mot varandra. Om någon börjar hävda att andra sätt att fira liturgin på än det man själv föredrar skulle vara bristfälliga eller rentav skadliga och att det bara är ens egen lilla grupp inom Kyrkan som verkligen besitter den fulla sanningen, då finns det stor risk för oenighet och splittring som hotar enheten. Att hävda att Kyrkan gjort fel genom att reformera liturgin och tillåta modersmålet i mässan, eller för den del att Kyrkan skulle ha gjort fel tidigare genom att under århundraden endast fira mässan på latin, det utgör båda exempel på bristande tro på Kyrkans tillförlitlighet. Men strax innan Jesus for upp till himmelen lovade han sina lärjungar att han skulle vara med dem ”alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20). Och hans bön till Fadern om enhet lämnades inte obesvarad. Ekumenikdekretet (n. 4) säger nämligen att “Vi tror att denna enhet oförlorbart består i den Katolska Kyrkan, och vi hoppas att den dag för dag ska växa fram till tidens fullbordan.” På nationaldagen nu på fredag får vi dessutom ett ypperligt tillfälle att konkret uttrycka denna katolska enhet i vår egen församling genom att delta i en gemensam högtidlig mässa i Vasakyrkan kl. 11 för alla församlingens olika språkgrupper och riter.
Låt oss be om den Helige Andes nåd att den enhet i sanningen som Jesus bad om ständigt blir alltmer synlig, såväl inom den Katolska Kyrkan som mellan alla kristna, så att vi alla blir ett och världen kan tro. Amen.
Fader Gustavs predikningar 