Kristi himmelsfärds dag C

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 1:1–11; Heb 9:24–28; 10:19–23; Luk 24:46–53.

Kära bröder och systrar

Kristi himmelsfärd som vi firar idag utgör den sista etappen av Jesu liv på jorden, och därmed också av hans frälsningsverk. Jesu lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd utgör olika delar av ett och samma påskmysterium, och allt detta får vi på ett mystiskt sätt återuppleva varje gång vi firar den heliga eukaristin. I anamnesen omedelbart efter konsekrationen i den romerska kanonbönen ber prästen: “Därför, Herre, frambär vi, dina tjänare, och ditt heliga folk dessa gåvor till åminnelse av Kristi, din Sons, vår Herres, saliga lidande, av hans uppståndelse från dödsriket och hans ärorika himmelsfärd.” Men vad tillför egentligen Kristi himmelsfärd till vår frälsning i förhållande till Jesu död och uppståndelse? Genom sin död har ju Jesus gottgjort för alla våra synder, och genom sin uppståndelse har han öppnat vägen för oss till det eviga livet.

Den helige Thomas av Aquino skriver i Summa Theologiae (III, q. 49, a. 5) att “himmelrikets port har öppnats för oss genom Jesu lidande”. Det som hindrade oss från att träda in i himmelriket var våra synder, både ursynden och våra personliga synder. Såväl ursynden som våra personliga synder har blivit utplånade genom Jesu lidande, för alla dem som har del i Kristi lidande genom tron, kärleken och sakramenten. Redan genom Jesu lidande har alltså allt som hindrar oss från att inträda i himmelen, nämligen synden, röjts undan. Så vad är då vitsen med att fira Kristi himmelsfärd? Är det bara en ursäkt till att få en extra helgdag med påföljande klämdag och långhelg såhär under försommaren, vilket lär vara den huvudsakliga anledningen till att Kristi himmelsfärd fortfarande är en röd dag i vårt annars så sekulariserade Sverige? Nedjå. Thomas av Aquino förklarar vidare: ”Kristi lidande är, i egentlig mening, orsaken till vårt uppstigande till himlen, genom unanröjandet av synden som stod i vägen, och i kraft av förtjänst. Kristi himmelsfärd är däremot den direkta orsaken till vårt uppstigande, genom att påbörja det i vårt Huvud, med vilket lemmarna måste förenas.” (III, q. 57, a. 6 ad 2). Genom sitt människoblivande har Guds Son antagit vår mänskliga natur, och genom dopet har vi blivit förenade med honom såsom lemmar i hans mystiska kropp. I och med Kristi himmelsfärd är det därför inte bara den andra personen i Treenigheten som har stigit upp igen till himmelen varifrån han kom, utan med honom har hela den mänskliga naturen trätt in i Guds härlighet. Och som vi bad om i kollektbönen: “Kristi, din Sons himmelsfärd är vår upphöjelse, och dit huvudet har gått före i härlighet, dit kallas även kroppen i hoppet.”

Att fira Kristi himmelsfärd borde därför fylla oss med glädje i hoppet om att en dag få följa Kristus, Kyrkans huvud, till himmelens härlighet. Som vi hörde i den andra läsningen ur Hebreerbrevet: “Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast.” (Heb 10:23) Och vi kommer inte behöva vänta ända till den yttersta dagen på att få se detta löfte uppfyllt. Dagens läsning ur Hebreerbrevet innehåller nämligen även ett av de kanske tydligaste stöden i Skriften för läran om distinktionen mellan den personliga domen vid dödsögonblicket, och den yttersta domen vid världens slut: “Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom.” (Heb 9:27-28). Detta bibelställe visar tämligen klart att människan kommer att genomgå en personlig dom omedelbart efter sin död, och att Kristus så småningom kommer att uppenbara sig en andra gång, nämligen vid den yttersta domen. Däremellan kommer de rättfärdiga som har dött i Kristus att åtnjuta det så kallade saliga skådandet av Gud. Det var detta tillstånd som Jesus syftade på när han sade till den gode rövaren på korset: “Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk 23:43) Och om vi lever i det saliga hoppet om att en dag få skåda Gud öga mot öga i himmelriket, i den fasta tron på att huvudet till den kropp som vi är medlemmar i redan är där, då kan vi glädja oss åt detta redan här och nu.

De två gregorianska hallelujaverserna mellan läsningarna i dagens högtid är hämtade ur psalm 47 respektive 68. I den första hallelujaversen ur psalm 47 hörde vi att “Gud har stigit upp under jubel, Herren till basuners ljud”. Detta syftar troligen ursprungligen på en procession upp till templet i Jerusalem, där Gud symboliserades av förbundsarken. Samuelsböckerna och Kungaböckerna beskriver flera sådana processioner med förbundsarken. Men mycket tidigt kom Kyrkan i detta att se en profetia om Kristi himmelsfärd. Den andra hallelujaversen ur psalm 68 löd: ”Herren i helighet i Sinai, han steg upp i höjden, han tog fångar.” (Ps 68:18-19). Detta syftar ursprungligen på hur Herren, efter att ha befriat Israels folk som varit fångar i Egypten, steg upp på berget Sinai där han uppenbarade sin helighet och gav lagens bud till Mose. Men applicerat på Kristi himmelsfärd så syftar detta även på hur Kristus har stigit upp till himmelen och dragit med oss som varit fångar under djävulen och synden.

Låt oss be om nåden att firandet av Kristi himmelsfärd hjälper oss att redan här och nu glädja oss i hoppet om att en dag få följa Kristus, vårt huvud, in i himmelrikets härlighet. Amen.