Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 5:27b–32, 40b–41; Ps 30:2, 4–6, 11–12a, 13b; Upp 5:11–14; Joh 21:1–19.
Kära bröder och systrar
I evangeliet idag på den tredje påsksöndagen har vi fått höra om den ”tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda” (Joh 21:14). Det verkar som att Simon Petrus och sex andra av apostlarna bestämt sig för att gå tillbaka till sina gamla yrken som fiskare. De hade visserligen sett Jesus två gånger sedan hans uppståndelse från de döda, men Jesus vandrade inte längre tillsammans med dem dagligen, så någonting måste de ju göra för att förtjäna sitt levebröd. Det skulle dröja till Kristi himmelsfärd innan de skulle få uppdraget att gå ut i hela världen och förkunna evangeliet, och därefter skulle de få vänta ytterligare tio dagar till pingstdagen innan de fick ta emot kraften från den Helige Ande för att kunna fullgöra detta missionsuppdrag.
Det har nu gått två veckor sedan vi firade påsk, och vi är också tillbaka i vardagen igen. Våren är visserligen här på allvar, men det är fortfarande över en månad kvar till sommarlovet. Man kan tycka att det borde ha gjort större skillnad i lärjungarnas liv att få att ha sett den uppståndne Kristus, och att det är lite märkligt att de så snabbt gick tillbaka till sina gamla yrken. Till en början hade de heller ingen fiskelycka, så det kan tyckas som att det faktum att Jesus hade uppstått inte gjorde någon nämnvärd skillnad i deras liv. Och så kan det kanske också kännas för oss. Visst var det vackert, glädjerikt och högtidligt att få fira påskens heliga tre dagar, men vad får det egentligen för konsekvenser i våra liv efteråt? Jo, vi har fått bli påminda om att Jesus lever än idag, och att han är med oss i allt som vi gör. Och när vi minst anar det, då kan Jesu överraska oss genom att göra sin närvaro påtaglig på olika sätt.
Så var det nämligen för lärjungarna. De hade kämpat hela natten på egen hand utan att få någon fisk. Morgonen därpå stod Jesus på stranden, och när lärjungarna efter hans instruktioner kastade ut näten på högra sidan av båten så fick de omedelbart 153 stora fiskar. Det här miraklet är en vacker parallell till det mirakulösa fiskafänget i början av Jesu offentliga verksamhet när han kallade sina första lärjungar, enligt evangelisten Lukas. När Simon Petrus och lärjungarna som var med honom den gången såg all fisken de hade fångat så greps de av bävan, och Simon Petrus kastade sig ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Men Jesus svarade: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor”. ”Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.” (jfr Luk 5:8-11) När lärjungarna fick vara med om ett liknande mirakel efter Jesu uppståndelse så blev de påminda om första gången de träffade Jesus. Det var först då som de kände igen honom, och den lärjunge som Jesus älskade, antagligen aposteln Johannes som har skrivit evangeliet, utbrast: ”Det är Herren!” (Joh 21:7)
Kanske var vi också väldigt ivriga och entusiastiska när vi lärde känna Jesus första gången, om det så var vid första kommunionen, konfirmationen eller senare i livet, inte minst om man döptes eller togs upp i Katolska Kyrkans fulla gemenskap som vuxen. Men när man sedan kommer in i trons vardag så finns risken att den ursprungliga ivern och glädjen över att få vara en Jesu lärjunge mattas av. Det är därför vi behöver stora högtider, inte minst påskens heliga tre dagar, då vi intensivt får återuppleva de mest centrala händelserna i vår tro, påminnas om vårt dop och förnya våra doplöften, och med stor högtidlighet och glädje fira Kristi uppståndelse. Meningen är att detta ska ge oss ny kraft och inspiration för det andliga livet, påminna oss om och återupptända vår ursprungliga iver, så att vi kan gå tillbaka till vår vardag med den fasta övertygelsen om att Jesus är uppstånden och lever, och att han är med oss och hjälper oss i allt som vi gör.
I slutet av dagens evangelium fick vi även höra hur Jesus gav Petrus möjligheten att gottgöra för de tre gånger han hade förnekat honom. Lika många gånger som Petrus hade förnekat Jesus, lika många gånger fick han nu intyga att han har honom kär. Jesus frågade först Petrus: ”Älskar du mig mer än de andra gör?” (Joh 21:15) Detta visar vad Jesus förväntar sig av Petrus, som han skulle göra till hans ställföreträdare som ledare för Kyrkan över hela jorden. Petrus måste älska Jesus med en gudomlig, övernaturlig kärlek, och detta mer än alla andra. Men efter att ha förnekat Jesus tre gånger så är inte Petrus lika självsäker längre, och vågar inte påstå att han är den som älskar Jesus mest. Därför svarar han bara ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” (Joh 21:15) Han vågar inte längre lova att han kan älska Jesus annat än med en mänsklig, naturlig vänskapskärlek, och detta inte mer än någon av de andra lärjungarna gör. Men Jesus bekräftar ändå Petrus uppdrag som herde för alla hans får. Petrus ödmjukhet och medvetenhet om sin egen svaghet och totala beroende av Jesus räcker gott för att han ska få Jesu förtroende för denna oerhörda uppgift.
Detta evangelium lästes även på påven Franciskus begravning för en dryg vecka sedan. Än idag är det denna fråga som Jesus ställer till påvarna, Petri efterträdare som hans ställföreträdare på jorden: ”Älskar du mig mer än de andra gör?” På onsdag inleds konklaven, då Kyrkans 133 röstberättigade kardinaler under den Helige Andes ledning ska utse den 266:e efterträdaren till aposteln Petrus. Att leda hela den Katolska Kyrkan på jorden är ett övermänskligt uppdrag, och det kräver många viktiga egenskaper som är svåra att finna i en och samma person. Så vad är då den allra viktigaste egenskapen? I en intervju för några dagar sedan sade vår egen kardinal Anders Arborelius att ”helighet bör vara det utmärkande kännetecknet för den framtida påven.” Och helighet, det är detsamma som vårt mått av kärlek till Jesus. Man brukar säga att Kyrkan får den påve man förtjänar. Om vi vill ha en helig påve, då måste vi själva bli heliga genom att hela tiden sträva efter att älska Jesus ännu mer, be innerligt under dessa dagar att kardinalerna vägleds av den Helige Ande att välja en helig påve, och fortsätta att be för den nye påvens helighet efter att han har blivit vald.
Låt oss därför be om nåden att vårt påskfirande ger oss ny glädje och inspiration för vårt andliga liv så att vi lär oss att älska den uppståndne Jesus ännu mer, låt oss be för påven Franciskus att hans själ får vila i frid, och låt oss be innerligt be för Kyrkans kardinaler att de kan utse en värdig och helig Petri efterträdare. Amen.
Fader Gustavs predikningar 