Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 5:12–16; Ps 118:2–4, 22–27a; Upp 1:9-11a, 12–13, 17–19; Joh 20:19–31.
Kära bröder och systrar
”Frid åt er alla!” (Joh 20:19) Det är det första som Jesus säger sina lärjungar efter sin uppståndelse. Inte mindre än tre gånger hör vi Jesus hälsa sina lärjungar på detta sätt i dagens evangelium. Och det utgör dessutom ett eko av det som änglarna förkunnade redan på julnatten när Jesus föddes och som vi upprepar i lovsången Gloria varje söndag: ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden frid åt människor av god vilja” (Luk 2:14). Detta borde få oss att förstå hur oerhört centralt detta budskap är. Genom sin uppståndelse från de döda har Jesus en gång för alla besegrat döden och öppnat vägen för oss till det eviga livet. Och den främsta frukten av detta, som vi kan ta emot helt och fullt redan i detta liv, det är den frid som övergår allt förstånd och som Gud vill skänka oss i överflödande mått.
I början av dagens evangelium hade lärjungarna allt annat än denna frid. ”På kvällen den första dagen i veckan satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna.” (Joh 20:19) Den som de hade satt allt sitt hopp till hade blivit tillfångatagen, dömd till döden, torterad, förnedrad, korsfäst och dödad. Och nu var det judiska folkets ledare förmodligen ute efter dem själva också. Men ofta är det just när vi är som mest berövade friden som Gud har möjlighet att låta oss få erfara hans frid på det mest påtagliga sätt. Om vi verkligen lever med i fastetiden och stilla veckan med dess botövningar och inbjudan att meditera över Jesu lidande, då kan det hända att man får nåden att erfara något av den fruktansvärda oro, bedrövelse och dödsångest som Jesus genomgick i Getsemane. Kanske bävar man inför långfredagens obligatoriska fasta, som Kyrkans varmt rekommenderar att man även utsträcker till påskafton. Kanske oroar man sig för alla praktiska förberedelser inför påsken, som all påskmat som ska lagas eller släktingar som kommer på besök. Och för oss präster kan det gälla planeringen av liturgin och alla påskbikter som ska höras. Men om man får nåden att på ett påtagligt sätt delta i Kristi lidande, då brukar man också få nåden att glädja sig ännu mer över att få fira hans uppståndelse.
Hjärtats frid är ett tecken på att man lever i harmoni med Gud. Oro och ångest är allt som oftast tecken på att någonting är fel, eller i varje fall att vi inte tillräckligt tagit vår tillflykt till Gud och överlämnat oss åt Honom. Utöver de prövningar som kan associeras med fastetiden och stilla veckan så finns det givetvis många andra saker som också kan störa vår frid. Igår begravdes som bekant påven Franciskus, och om en dryg vecka inleds konklaven för att utse hans efterträdare. Säkerligen finns det många som sörjer påven Franciskus, och som kanske också oroar sig för att hans efterträdare kommer att vara helt annorlunda. Eller så finns det de som hade lite svårare för den förre påven, och oroar sig för att nästa kommer att vara likadan. Det är givetvis en viktig plikt för oss som troende nu att be innerligt att vår egen biskop Anders och de andra kardinalerna blir vägledda av den Helige Ande i deras val av nästa påve. Kardinal Joseph Ratzinger sade en gång att det inte är den Helige Ande som direkt väljer påve, utan att Anden, som en god uppfostrare, lämnar mycket utrymme och frihet, utan att överge oss helt och hållet.
Men en överdriven oro för detta och annat som stjäl vår frid vore ett tecken på bristande tro. För bevarandet av friden hänger mycket nära samman med vårt mått av tro och tillit. I slutet av dagens evangelium hörde vi den berömda berättelsen om aposteln Thomas som vägrade att tro på den uppståndne Jesus om han inte själv fick se honom. Jesus beviljade hans önskan, varpå Thomas avgav en av de mest explicita bekännelserna av Jesu gudom: ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28). Med tiden blev det en sed på många platser att tyst upprepa dessa ord i sitt hjärta varje gång prästen håller upp den konsekrerade hostian i mässan. Thomas såg en människa men bekände en Gud. Vi ser en bit bröd och bekänner samme Herre och Gud. Och kontentan av det som Jesus vill undervisa oss om genom episoden med Thomas är: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” (Joh 20:29).
Självklart kan det finnas goda skäl till att tvivla på utsagor vi får höra, inte minst idag när vi är ständigt omgivna av fake news och desinformation. Men har vi väl kommit till tro på Kristus och tagits upp som medlemmar i hans Kyrka, då borde vi ha en grundläggande inställning av tro och tillit till Kristus och Kyrkans herdar. För folket på Jesu tid var det inte uppenbart att människan Jesus samtidigt var Guds Son. På liknande sätt är det inte uppenbart för alla människor idag, eller ens för alla kristna, att den Katolska Kyrkan, som är en synlig organisation bestående av syndiga människor, på samma gång är gudomlig och utgör Kristi mystiska kropp. Men som katoliker får vi sätta vår tro och vår tillit inte bara till Gud själv och hans ofelbara Ord i den Heliga Skrift, utan också till Kyrkan som auktoritativt uttolkar Skriften och Traditionen. Och detta oavsett vem som för närvarande leder Kyrkan såsom Petri efterträdare på Roms biskopsstol. Det är klart att alla beslut som påven och Kyrkan beslutar om inte nödvändigtvis är optimala, och att det kan finnas en viss öppenhet för konstruktiva diskussioner. Men om vi lever i en grundläggande inställning av förtroende och tillit till Kristus och hans Kyrka, då kommer vi i det långa loppet mycket lättare kunna bevara den frid som den uppståndne Kristus vill ge oss. Att ständigt ifrågasätta och kritisera den kyrkliga hierarkin leder dock sällan till någon sann sinnesfrid.
Låt oss därför be om nåden att vi hela tiden får växa i tron på den uppståndne Kristus och hans fortsatta närvaro i Kyrkan och sakramenten, så att vi än mer kan leva i och bevara hans frid. Och när vi såhär i början av påsktiden ber för påven Franciskus själ och för valet av hans efterträdare, låt oss då också lita till den förste påvens, Petrus ord om att vi borde glädja oss i över att få dela lidandena med Kristus, ”ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.” (1 Pet 4:13) Amen.
Fader Gustavs predikningar 