Påskdagen

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 10:34a, 37–43; Ps 118:1–2, 16–17, 22–23; Kol 3:1–4/1 Kor 5:6b–8; Joh 20:1–9/Luk 24:13–35.

Kära bröder och systrar

Denna dag uppstod Kristus från de döda. Kristi uppståndelse är det allra mest centrala i det kristna budskapet. Den främsta kristna symbolen är visserligen korset, som väl ändå är den tydligaste påminnelsen om hur mycket Gud älskar oss. Jesu död på korset påminner oss också om att Gud är med oss i alla våra lidanden här i världen. Under Jesu avskedstal till sina lärjungar sade han att ”I världen får ni lida”, fast tillade omedelbart: ”men var inte oroliga, jag har besegrat världen.” (Joh 16:33) Genom sin uppståndelse från de döda har Jesus besegrat både världen, döden och det onda. Det får vi aldrig glömma.

I aposteln Paulus första brev till korinthierna påminner han om grunderna i den kristna tron, i vad som förmodligen är en av de allra första trosbekännelserna: ”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.” (1 Kor 15:3-5) Paulus fortsätter med att inskärpa vikten av Kristi uppståndelse: ”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (…) Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:14, 19-20)

Kristi uppståndelse från de döda och hoppet om det eviga livet är det enda som ger verklig mening åt våra liv här på jorden. Därför uppmanar oss Paulus i [dagens andra läsning ur] brevet till kolosserna: ”Om ni har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden.” (Kol 3:1-2) Det här betyder inte att vi ska sluta bry oss om den här världen. Efter att påsklovet är slut måste vi gå tillbaka till arbetet och skolan igen och sköta våra dagliga sysslor i hemmet. Men vi kommer att göra det på ett nytt sätt. Om vi firar påskens heliga tre dagar med hela vår varelse, då förnyas vår tro. Och då får vi kraft att efteråt gå ut igen till vår vardag, stärkta i vår övertygelse om att Jesus lever, att han är med oss i allt vi gör, såväl i glädje som i sorg. Och om vi lever i hoppet om att en dag få uppstå tillsammans med Kristus och träda in i det eviga livet tillsammans med honom, då borde det fylla oss med en översvallande glädje redan här och nu. I himmelriket ”skall [Gud] torka alla tårar från [våra] ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” (Upp 21:4) Så läser vi i Uppenbarelseboken. Att fira påsk påminner oss om detta, att döden, sorgen och klagan aldrig har sista ordet.

Vi firar i år som bekant ett jubelår, med temat ”Hoppets pilgrimer”. Under hela detta jordeliv är vi ständigt på pilgrimsvandring. På eftermiddagen efter att Jesus hade uppstått från de döda slog han följe med två lärjungar som var på väg till Emmaus strax utanför Jerusalem. Lärjungarna kände inte igen Jesus, och Jesus frågade dem om vad som har hänt. En av lärjungarna, som hette Kleopas, svarade Jesus, och hans svar skulle ordagrant kunna översättas med: ”Är du den ende pilgrimen i Jerusalem som inte vet vad som har hänt under dessa dagar?” (Luk 24:18) Lärjungarna trodde att Jesus var en av alla de långväga pilgrimer som hade kommit till Jerusalem för att fira den judiska påsken. Och det var inte helt fel, för Jesus hade ju både stigit ner från himmelen och upp ur dödsriket för att komma dit han nu var, och vandra tillsammans med sina lärjungar. Under denna vandring låter Jesus lärjungarna själva berätta om vad som hade hänt med honom, och därmed låter han dem gradvis förstå vem han är. Till slut känner lärjungarna igen Jesus när han bryter brödet, och det var förmodligen första gången som Jesus firade den heliga eukaristin efter sin uppståndelse.

Jesus vandrar tillsammans med oss än idag, även om vi inte kan se honom med våra fysiska ögon. Men med trons ögon kan vi se honom. Och Jesus inbjuder oss att vandra tillsammans med honom, i hoppet om saligheten och i väntan på hans återkomst. Genom dopet har vi dött och uppstått tillsammans med Jesus. Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut, såväl i stunder av glädje som av sorg, och detta får vi lita på. Och om vi är trogna mot våra doplöften så får vi också lita på Jesu löfte att vi en dag kommer få leva i en evig lycksalighet tillsammans med honom i himmelriket. Att på detta sätt pilgrimsvandra tillsammans med Jesus i hoppet om det eviga livet, det både kan och borde fylla oss helt och fullt med uppståndelsens glädje redan här och nu. Låt oss tillsammans innerligt be om denna nåd. Amen.