Långfredagen

Gudstjänst i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 52:13 – 53:12; Ps 31:2, 6, 12–13, 15–17, 25; Heb 4:14–16; 5:7–9; Joh 18:1–19:42.

Kära bröder och systrar

”Det är fullbordat.” (Joh 19:30) Jesus har gett sitt liv på korset för att sona våra och hela världens synder. I skärtorsdagens evangelium hörde vi att Jesus ”hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” (Joh 13:1) I passionshistorien enligt Johannes som vi nyss har lyssnat till har vi fått höra konsekvenserna av denna kärlek med vilken Jesus har älskat oss intill slutet. Jesus älskar oss totalt och förbehållslöst, och han fortsätter att göra det även om vi inte besvarar hans kärlek eller bara besvarar den halvhjärtat. Bara Gud kan älska på det sättet. Och bara Gud kan fylla vårt oändliga behov av kärlek.

Men vad syftade Jesus egentligen på med orden ”Det är fullbordat?” Det mest uppenbara är att de syftar på hela Jesu frälsningsverk, som fullbordades i och med hans död. I Katolska Kyrkans katekes sägs att ”Rättfärdiggörelsen har förvärvats åt oss genom Kristi lidande. Han frambar sig själv på korset som en levande, helig och Gud välbehaglig offergåva. Hans blod blev ett försoningsoffer för alla människors synder.” (n. 1992). Det dock även en snävare tolkning, som bl.a. framförts av teologen och apologeten Scott Hahn i hans bok ”Den barmhärtige fadern”. Jesu näst sista ord på korset enligt Johannespassionen var ”Jag är törstig” (Joh 19:28). De orden har utan tvekan en djup, andlig innebörd. Jesus törstar innerligt efter att vi ska ta emot och besvara hans oändliga kärlek till oss. Men de har också en bokstavlig innebörd, och det är så som soldaterna uppfattar dem när de räcker Jesus en svamp som doppats i surt vin. Och det är omedelbart efter att ha druckit detta sura vin som Jesus säger ”Det är fullbordat”.

Enligt Johannesevangeliet korsfästes Jesus på ”förberedelsedagen före påsken” (Joh 19:14). Jesus dog vid den nionde timmen, alltså vid klockan tre på eftermiddagen. Detta var vid samma tid som påskalammen slaktades i templet, de påskalamm som skulle ätas under påskmåltiden senare under kvällen efter solnedgången. Att Jesus dog vid just denna tid visar att han är det sanna påskalammet som tar bort världens synder. Men för att Jesus samtidigt också själv skulle kunna fira en sista påskmåltid tillsammans med sina lärjungar så hade de gjort detta redan kvällen innan. Under den judiska påskmåltiden ingår det att dricka fyra olika bägare med vin. Den tredje bägaren kallas för ”frälsningens bägare”, och det var över denna som Jesus uttalade instiftelseorden till eukaristin, när han sade att ”Detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod, som blir utgjutet för er och för de många till syndernas förlåtelse.” Efter den tredje bägaren skulle man sjunga lovsången, närmare bestämt psalm 113-118 i psaltaren. Både Matteus- och Markusevangeliet berättar om detta och säger att ”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.” (Matt 26:30, Mark 14:26). Efter detta blir Jesus som bekant tillfångatagen, dömd till döden och korsfäst. Han fick inte tillfälle att dricka den fjärde bägaren och avsluta påskmåltiden. Inte förrän han dricker det sura vinet på korset. Det är alltså påskmåltiden, den sista nattvarden som därmed fullboradades.

Genom att förvandla det osyrade brödet till sin kropp och vinet i frälsningens bägare till sitt blod hade Jesus gett en ny innebörd åt den judiska påskmåltiden. Han omvandlade den till eukaristins offermåltid, och instiftade därmed ett nytt och evigt förbund genom sitt blod. Jesu kropp i eukaristin är alltid hans på korset utgivna och offrade kropp, vilket görs extra tydligt genom instiftelseorden i Kyrkans nuvarande liturgi: ”Detta är min kropp, som blir utgiven för er”. Men Jesus hade ännu inte offrat sitt liv på korset när han instiftade eukaristin. Eukaristins offermåltid fullbordades först på korset, efter att Jesus hade druckit den fjärde bägaren och överlämnat sin ande i Faderns händer. På motsvarande sätt är inte heller mässoffret fullbordat förrän prästen konsumerat det genom att äta Kristi kropp och dricka Kristi blod i den heliga kommunionen.

Långfredagen är den enda dag på året då Kyrkan inte firar eukaristin. Detta beror dels på att eukaristin alltid är en festmåltid, där inte bara Jesu offer på korset görs närvarande utan också hans uppståndelse från de döda. Men att Kyrkan inte firar eukaristin på långfredagen beror också på att långfredagens eftermiddagsliturgi egentligen bara är en fortsättning av skärtorsdagens kvällsmässa. Skärtorsdagens kvällsmässa igår slutade abrupt, utan slutvälsignelse och utan utsändning. Och dagens liturgi började som bekant i tystnad, med prostration och knäfall som uttryck för vår sorg över Herrens död, och fortsatte sedan direkt med den inledande bönen, utan ens ett ”Låt oss bedja”. De båda gudstjänsterna utgör i själva verket en enda liturgi, och därför är det logiskt att det heliga mässoffret bara frambärs en gång under denna liturgi, nämligen igår kväll. På samma sätt utgjorde Jesus sista påskmåltid med lärjungarna och hans offerdöd på korset en enda utdragen offermåltid, inramad av de fyra bägarna, med Jesus själv som påskalammet. Detta visar klart och tydligt enheten mellan skärtorsdagen och långfredagen, mellan den sista nattvarden och korset. Den heliga eukaristin är dels ett offer, där Jesu död på korset görs närvarande och vi får del av dess frukter, men samtidigt också en måltid, där vi förenas med den uppståndne Kristus och med varandra i den heliga kommunionen. En offermåltid, helt enkelt. Och även om det eukaristiska offret som sagt inte firas idag, så får vi ändå i slutet av denna gudstjänst möjlighet att ta emot vårt dagliga bröd, Kristi kropp, i den heliga kommunionen.

Låt oss av hela vårt hjärta tacka vår Herre Jesus Kristus för att han har älskat oss ända till slutet, genom att ge sitt liv för oss på korset. Låt oss också be om nåden att varje dag kunna öppna oss ännu mer för att ta emot Jesu gränslösa kärlek, och generöst besvara den. Och låt oss tacka för eukaristins underbara gåva, som Kyrkan visserligen inte firar idag men som denna gudstjänst utgör en naturlig del av, och där Jesu offerdöd ständigt görs närvarande, för att världen skall leva. Amen.